Håll i trädgårdshatten för i ett infall av högmod och dårskap klickade hem en sisådär 25 dahliaknölar. De levererades i förra veckan, och efter några dygn i källaren var det dags att komma upp.
Läste på dahliasällskapets sajt att knölarna kan förodlas i en plastpåse innan de planteras ut, vilket görs när risken för nattfrost är förbi.
I lördags förmiddag var det planteringsdags. Hade inga andra plastpåsar än såna där med snäpplock, så det fick bli dem. De rymmer 2.5 liter vilket var tillräckligt stort för alla knölar. De allra flesta hade rymts även i mindre, typ 1.5-liters?
Grundade påsen med en rejäl näve planteringjord. Ner med knölen och fyllde på med jord till bara knoppen stack upp. För att hålla reda på alla knölarna häftade jag fast en etiketten från påsen de kom i. Tänker att det gör det lätt att anlägga rabatten sen? Eller vem försöker jag lura? Kommer blanda vårdslöst ändå.
De allra flesta ställde jag på gräddning i gästrummet som vetter åt väst. Några står i matsalen dock. Matsalen har fönster som vetter mot både ost och syd, och där har bara en av knölarna fått sugrötter fyra dagar efter plantering. Väst måste vara deras favoritväderstreck resonerar jag.
Såhär ser det ut i nästan varenda påse i gästrummet. Små vita tentakler som sprider sig i påsens botten.
Ser du sugrötterna? Nere till höger!
Jag har ännu inte vattnat dem, utan väntar på att sugrötterna spridit sig ordentligt. Innan dess kan de inte ta upp något vatten nämligen.
Svårare än sähär var det faktiskt inte. Jag var förvånad över hur lätt det var. Återstår att se om de överlever migrationen till trädgården dock.
Förra året satte jag typ sju knölar, om jag minns rätt. Fem av dem överlevde vintern, så med turen på min sida har jag 30 plantor i sommar. Återstår bara frågan om VAR de ska stå?
Om jag lyckas idka självbehärskning med tulpanerna, går det desto sämre med narcisserna. Inte en enda kommer att blir kvar för att pryda trädgården, utan jag plockar girigt åt mig själv. Har gjort en bukett i väggvasen från Upsala Ekeby som jag köpte snordyrt på Tradera. Värt det alla gånger.
Satte 25 lökar av Irene Copeland. En gullvivegul narciss som påminner om dahlia. I höst sätter jag 25 till, för de här var väl de raraste du någonsin sett?
Det klargula inslaget har jag Double Campernelle att tacka för. Så fint med en riktig färgklick! Minns inte hur många jag satte, men ett tiotal lökar kanske?
Vanliga hederliga Trumpetnarcisser kan man väl aldrig ha för många av? Behövde inte köpa några fler lökar, eftersom de dyker upp på de mest besynnerliga platser i trädgården. Viktigt att variera i storlek, och det här är en riktig bjässe.
Orkidénarcissen köpte jag utan större eftertanke. Nu är jag väldigt tacksam för den dock. Så fint mer ett skirt inslag i buketten. Nätta, slöjlika blad och och en skir, ljust gul färg. Som en näpen prinsessa? Fin hursom.
Den enda jag väntar på är Delnashaugh – en aprikosfärgad, präktig stjärnnarciss. Typisk förnäma blommor att komma sent dock.
Tack för titten!
Har du tips på några fina lökar jag ska sätta till nästa år? Do share.
I fredags bestämde vi oss ganska impulsivt för att åka till Kolmården på söndagen. Vi mötte upp Martina (bloggens medgrundare, om du minns) med familj. Det fungerar så att man bokar en tidsslott som man får gå in, för att undvika trängsel vid entrén.
Perfekt väder var det. Strax över nollan, ihållande blåst och snöblandat regn. Skoja, frös faktiskt prick hela dagen men det var det värt.
Förutom djurpark med cirka 60 sorters djur finns här också Bamses värld. Ett slags Bamses universum i miniatyr. Barnen vill förstås hälsa på varenda bamse-karaktär. Man får vinka eller hälsa med fötterna. Huliganen Nils tolkade det förstås som att det var fritt fram att sparka på foten. Fick slita honom från en vild tåfäktningsmatch med Lilla Skutt.
Inga attraktioner var öppna förutom Godiståget, men det bekom ingen. Vi var ändå kvar till stängning.
Det jag uppskattade var att det var mängder av upplevelser för barnen, utöver djuren. Här var det hästhinderbana. Här finns också gigantisk lekpar, kojor av pilträd och massor av annat för leksugna barn att upptäcka.
Att se djuren var förstås stort. Kanske det blir ännu roligare för äldre barn som har mer tålamod. Tja, eller man får slita lillbarnet från vartenda hägn. Ser du tigern?
Kameler har alltid fascinerat mig. Så orimligt djur. Ser ut som en korsning mellan ett marsvin och en häst? Och att man känner lukten av dem på en mils avstånd.
Enda gången vi behövde köa var när vi skulle titta på noshörningar, elefanter och surikater. Men vi hade tur för de var inne och blev ompysslade medan vi var där. Skötaren kliade bland annat noshörningen i pannan?
Frågar du storbarnet var den största händelsen att den stora elefanten bajsade. Det kommer hon sent att glömma! ”Pang, tjong” lät det.
Besöket hos surikaterna var också mycket uppskattat. Vi lagom till utfodring, och nu vill storbarnet också linda in mat i toarullar och ge till Kjell, för att se om han också kommer att jaga toarullarna.
Lagom tills vi skulle se snöleoparden kom även snön. Och vind från sidan.
Som nästan alla andra djur som finns på Kolmården är snöleoparden hotad. Informationsskyltarna vid varje hägn redovisade alla arters status, och de flesta arter kan man räkna antalet vilda exemplar till några tusen exemplar. Vissa är helt utrotade i det fria. (Tänk om det är människan om tusen år? Endast 1000 exemplar kvar i det vilda, resten av oss finns i molnet.)
Höjdpunkten var såklart safarin som man gör i linbanan. Stilla glider man över alla hägn och kan se djuren på betryggande avstånd. Lejon, visenter, zebror, giraffer (som vi inte såg en enda), björnar och fin utsikt.
Vissa djur var väl inte lika spännande som andra i barnens ögon. Som låglandstapiren. Synd tycker jag, eftersom jag alltid känt ett särskilt intresse för tapirer. Skrev mitt första specialarbete om tapiren i tredje klass och hade högläsning på roliga timmen (antagligen till glädje enbart för mig själv).
När klockan slog 17 och parken stängde hade vi avverkat i princip vartenda hägn. Sett röda pandor, tittat på fåren i klapphagen (vid det laget var Nils så övertrött att jag inte vågade utsätta fåren för hans vilda kramar), dovhjortar och en mängd andra hjortliknande djur, strutsar och vildåsnor.
Det enda tråkiga var maten. Det fanns i princip bara färdiga pannkakor, och köttbullar och obegränsat med socker. Ett godisstånd utanför varje stor attraktion. Vi är inga sockerfanatiker, men ska man tillbringa en hel dag på utflykt är det ju välkommet med sundare mellanmål än godis.
Utöver detta hade vi inget att klaga på. Ett välkommet avbrott i pandemivardagen. Kan särskilt rekommendera att åka under lågsäsong. Det var lätt att hålla avstånd och inga köer förutom till Godiståget.
Välkommen till min prunkande köksentré. De första tulpanerna blommar och det med besked.
Även bland tulpanerna är Verona Sunrise en fägring. Det är som att ha rosa godis i rabatten.
Slits mellan att vilja låta dem stå kvar som prydnad åt hela trädgården, eller girigt plocka in och ställa i vas åt bara mig själv. Hoppas att jag har självbevarelsedrift nog att låta dem stå, annat vore ju snålt.
Projektet med utbyggnaden rullar obönhörligt på. Trots att vi lejer ut det mesta av arbetet är det massor som behöver ordnas och planeras. Just nu är det stora frågan konstruktionsritningen. Att man ens behövde en sån hade jag ingen aning om.
Konstruktören ville först rita 34 cm tjocka väggar fulla med mineralullsisolering och dessutom bygga utbyggnaden på ett bottenplatta av betong. Vårt hus är alltså oisolerat i dag och väggarna mäter endast 20 cm. Nästan dubbelt så tjocka väggar på utbyggnaden skulle inte se klokt ut! Även om jag förstås också vill ha ett energisnålt hus är det helt orimligt att vi skulle bygga till 14 kvm med nybyggnadsstandard.
Vår kloka hantverkare har ett förslag där vi kommer ner till 25 cm tjocka väggar. Isolerade med lin, som är betydligt mer miljövänligt att framställa och som dessutom är ett så kallat diffusionsöppet material; det vill säga låter fukt vandra. Minerallull riskerar att stänga inne fukt och kostar enorma mängder energi att framställa.
Som alternativ till grunden funderar vi på att ha hasopor. Det är så kallat skumglas, som görs av återvunnet glas. Mer miljövänligt att framställa än betong men hjälper till att isolera grunden. Vi har krypgrund i resten av huset, men vi vågar inte ha det på utbyggnaden eftersom krypgrund i moderna konstruktioner innebär en stor risk för fuktskador (förr hade man en vedspis som värmde upp och torkade ut grunden, men utan den behöver man ofta en avfuktare för att hålla fuktnivån i schack).
Du hör ju. En massa grejer att klura på. Om du undrar varför det är lite tyst på bloggen. Jag önskar så att det var konstruktören som kommit med dessa förslag istället för tvärtom. Men de allra flesta jag träffar från byggbranschen är helt ointresserade eller okunniga om miljövänliga alternativ. Vilket är helt otroligt när man betänker vilken gigantisk påverkan byggsektorn har på utsläpp och på materialåtgång.
Jo, jag har ju nämligen köpt Emma Sundhs gamla klänning via secondhand.se, Erikshjälpens föredömliga secondhandshop. Det är precis som en vanlig e-handel, bara att kläderna är second hand och den enda merförsäljningen är gåvobevis till välgörenhet.
Du vet när man får feeling med ett nytt plagg och sätter igång och experimentera direkt? Testade den under min jeansklänning, och kom på att den även funkar prima som en topp till jeans.
Eller bara som en sval sommarklänning, precis som hos Emma. Tillsammans med min 70-talsinspirerade lädertotebag och mina birks. Mmm.
Klänningen kom fint och hållbart förpackad i en liten kartong tillsammans med en lapp som önskade mig grattis i efterskott (hade väl plitat in mitt personnummer någonstans). Jag blev alldeles rörd.
Hur fin kundupplevelse. Detta är förstås inget betalt samarbete med Erikshjälpen, utan bara min spontana reaktion efter ett bra köp. Kolla in deras utbud, de har en drös fina grejer inne.
Igår fyllde jag år. Precis som varje födelsedag gruvade jag mig i veckor innan. Det är en helt orimlig ångest, det förstår jag med. Är det för övrigt inte definitionen av ångest? Oro över saker vars tillstånd jag inte har ett dugg inflytande över. Vad ska jag göra åt tiden liksom?
Jag blev i alla fall trettiotre år gammal. Blev firad med världens finaste pannkaksfrukost och skönsång. Och i födelsepresent fick jag presentkort på medicinsk fotvård. Då vet man att man har ett fint liv. Om allt man önskar sig är lite mjukare fötter.
Efter frukosten gick vi till Vår Gård och arbetade. I vanlig ordning satte jag mobilen på ljudlös och vägrade svarade om det ringde. Rimligt, jag vet. Det är ändå inte så att särskilt många ringer eftersom jag dolt min födelsedag från sociala medier och inte firat den sedan jag fyllde arton. Tog i alla fall på mig denna Stine Goya-klänning jag hyrt från Its Released. Älskar precis allt med den. Mina armhålor protesterar dock mot att den är tillverkad av 100% polyester.
I dag njuter jag av att dagen är förbi. Allt är precis som vanligt. Det är en faslig tur att jag bara fyller år en gång om året. Jag kom undan med blott ett vykort från döden igen.
Precis i dag har vi startat igång projektet med tillbyggnaden, som förutom ett badrum också ger oss ett extra sovrum. Sovrummet kommer dock att användas som gästrum tills dess att barnen inte längre vill dela sovrum.
För än så länge behöver vi inte ett till sovrum. Barnen delar rum sedan den minsta blev cirka 13 månader. Innan dess sov han hos oss. Rent praktiskt har vi löst det så att vi har tre sängar i barnkammaren. Spjälsängen tror jag snart är redo att pensioneras eftersom minstingen börjar bli stor nog för att sova i en riktig säng. Då monterar vi bara av benen på sängen som står bredvid.
Juni sover i sin sovalkov på andra sidan rummet, precis som hon gjort sedan vi flyttade hit.
Ville storbarnet dela rum?
Storbarnet var tre och ett halvt när lillebror kom. Tidigt pratade vi om att han också skulle sova i barnkammaren när han blev lite större. Att benämna rummet som barnkammaren, och inte Junis rum, vill jag tro hjälpte till att flytta perspektivet från att lillebror skulle flytta in hos Juni, till att de skulle sova i barnkammaren. I alla fall var Juni eld och lågor över att få dela rum med lillebror.
Jag tänker att det är klokast att känna in barnet. Det finns ju ingen reaktion som är mer rätt eller fel. Det viktigaste är att ge det tid, och fortsätta prata om det som något roligt för storasyskonet. Högtidligt, till och med! Vi pratade också om vad vi gör om lillebror skriker på natten så att hon inte kan sova.
Tre sängar men två barn
Vi har ju som sagt tre sängar i en barnkammare som huserar två barn. Den tredje huserar alltsomoftast en utmattad förälder. Jag är den pragmatiska sortens förälder som gör allt för att knipa en extra minuts sömn. Att vara strikt med rutiner om nätterna ägnar jag mig inte åt.
Jag inbillar mig dock att båda känner sig tryggare när de sover tillsammans. Ingen av dem kräver att få sova inne hos oss längre. Vaknar lillen somnar han för det mesta om av sig själv direkt. Annars lägger sig någon av oss i sängen bredvid. Fördelen är att storbarnet sällan väcks av lillens nattstök. Hon har härdats och nu är det alltmer sällan som hon vaknar om nätterna och inte kan somna om.
Morgonen är en annan femma. Oftast vaknar ett av barnen innan 06 och ropar M A M M M A A A A . Men de senaste veckorna har vi faktiskt vaknat av prat och stoj från barnkammaren, och inte ett endaste rop på uppmärksamhet. Kanske det gulligaste sättet att vakna faktiskt.
Lättare nattning
Frågar du mig är det lättare att en nattar två barn än att man nattar varsitt. Vi turas om och kör varannan nattning. Vi läser godnattsaga tills lillbarnet har somnat, och då är oftast den stora tillräckligt trött för att somna hon med. Numera får vi också varannan kväll fri till annat.
Som normen ser ut i dag är det nästan självklart att barn har varsitt rum. Och det är himla synd! Jag ser nästan bara fördelar med att samla ihop barnen på ett ställe. Mysigare nattning och bättre nattsömn för alla. Medan barnen är små tror jag det oftare är betydligt mer praktiskt än att de ska ha varsitt. Större barn vet jag förstås inte så mycket om, men jag antar att de vid en viss ålder behöver mer eget space. Den tiden, den sorgen!
Och så går mina tankar om det här med barn och rum.
Påskafton blev en intim liten historia. Vi ställde in planerana på att åka till Lindesberg och fira påsk med pappa och Annika, och stannade hemma och firade i stället.
Eller firade och firade? Vi fixade i trädgården hela dagen och på sena eftermiddagen anslöt min bror. Lunch, sill, avancerad äggjakt och sånt blev det inget av dock.
Hampus stod för underhållningen medan Andreas lagade mat och jag dukade. På bordet står de allra första narcisserna och prunkar i klargult.
Hade tulpaner i överflöd. Här är för övrigt prima tulpangömma. Till detta hörn når aldrig solen nämligen.
Och en till bukett i vardagsrummet på andra väggen. För symmetrins skull.
Och en sista bukett i matsalen. För att jag kunde.
I stället för påskmat (som ju väl i stora drag är samma anrättningar som vid jul och midsommar, rätta mig om jag har fel?) gjorde Andreas en varm potatissallad med sparris, spetspaprikor och valnötter. Och en syrlig youghurtsås och så kyckling.
När vi tagit tabberas på middagen fick barnen titta lite på film. Och när de var nattade tittade vi vuxna och Kjell på säsong ett av Klippans Karaokeklubb på SVT Play. Den kan jag gott rekommendera.
En klart godkänd påskafton trots allt, fastän det var en lightvariant. Hoppas att du har haft det bra, vad du än tagit dig för.
I dag sprang jag till Synsam i centrum och hämtade upp mina nya glasögon. Vad tycks?
Skulle behövt glasögon för säkert fem år sen. Men glad i att skjuta upp tråkiga grejer väntade jag ända tills för en vecka sedan med att göra synundersökning.
Gav mig själv prick fem minuter att välja det bästa paret bågar. Det är ju inte så att det är ont om alternativ, tvärtom. Men jag hade ingen lust att ödsla timmar av mitt liv på att välja en protes, om jag får vara krass.
Det blev de här. Ett par runda med tunna bågar. De ger mig ögonblickligen fyrahundra poäng i litteraturvetenskap och en skandalomsusad politisk karriär i FI.
Du kanske tycker att det låter galet? Men faktum är att välja kostar enorma mängder energi. Ju fler alternativ desto fler potentiella dåliga val vilket i sin tur bara bidrar till mer obeslutsamhet. Finns drösvis med forskning på detta.
Alla mina viktiga beslut här i livet har jag fattat på mindre fem minuter. Nu även glasögonval, tycks det som.
