Vardag

I torsdags körde hela familjen och min brorsa till mamma i Helsingborg för att fira påsk. Vi var inte framme förrän vid 02 på natten, och jag är fortfarande imponerad över hur bra det gick. Det märks att barnen är större och klarar av att rutinerna blir störda.

På fredagen var vi ändå ganska möra och åtog oss inget större projekt. Vi gick till Surflekplatsen vid stranden, och barnen roade sig i timmar. Trots detta fick vi släpa dem hem under vilda protester. Om du varit vid lekplatsen så förstår du, den är i en kategori för sig.

På lördagen vaknade jag till pompa och ståt! Det var min 35-årsdag! Hurra för mig.

Jag fick välja aktiviteter och valde att gå till FAB Studio, Helsingborgs bästa secondhandbutik som nuförtiden drivs av Filippa som jag lärt känna via Instagram. Barnen gick till lekplatsen med min brorsa, och på så vis var alla nöjda. Lämnade in en kasse med jeans och urvuxna byxor och kom hem med tre plagg. Ska visa sen!

Huvudattraktionen var Sofiero Slott. På vägen dit hämtade vi mormor, som efter 30 år utomlands nu har fått flytta till ett demensboende i Helsingborg. ”Monsieur” kallar hon alla män, och blir glatt överraskad varje gång hon upptäcker att den blommiga hatten är hennes. Världens underfundigaste mormor fastän minnet tynar. Så tacksam över den tid vi fått tillbringa tillsammans.

I Helsingborg var det 17 grader och jag var klädd i en lång svart rock. Kände mig som en emo på sommarlov.

Men glad ändå!

Detta var min första födelsedag som jag inte har ett endaste stråk av ångest. När jag var 19 år peakade livsångesten. Världen, som bredde ut sig som en oändlighet framför mina fötter, kändes helt omöjlig att navigera. Skulle jag bli framgångsrik advokat? Politiker? Ingetdera, skulle det visa sig. När jag var 30 fylldes jag av svårmod och dödsångest. Blev det inte mer än såhär? Alla oförlösta drömmar som mitt 19-åriga jag hade hyst var definitivt utom räckhåll. Men 35! Vilken ynnest. Att jag fått ett år till, och att det inte är värre än såhär?

I försenad 35-årspresent gav jag mig en hempermanent av ögonbrynen. Jo jag tackar! 40 kronor kostar det högt räknat, och det var jag värd.

Stor kram

Lyssnade på Stormens ”Bra men lite tomt” och vill varmt rekommendera avsnittet till alla. Särskilt den första pratan! Ola kåserar om kulturkriget och lyfter två väldigt intressanta perspektiv. De som hävdar att kulturkrigsfrågor är helt ovidkommande begriper inte den oerhörda relevansen för de minoriteter som är föremål för debatten. I förlängningen angår de hela vårt samhälle. Ska vårt samhälle inkludera samma rättigheter för alla, eller inte? Det är ju viktiga frågor.

”Ett opium för folket” kallade Liv Strömqvist kulturkriget, apropå att den sortens frågor får sån oerhörd genomslagskraft i den amerikanska valupptakten. Kulturkriget agerar som ett politiskt bländverk för att distrahera väljare från mer komplicerade frågor. Att ha en åsikt om bankregleringar, omfördelningspolitik eller statsskulden kräver ansträngning, att förfäras av bögar kräver ingen kunskap alls. Något som sluga politiker nyttjar till max. Jag hoppas för mitt liv att vi ska slippa se samma politiska utveckling i Sverige.

Jag har precis hittat till @studioskogso på instagram. Det är en granne från Saltsjöbaden som pluggar till inredningsdesigner. Framförallt vardagsrummet är så fint att jag smäller av. Älskar att hon gjort flera olika sittgrupper, och i stället för ett stort vardagsrumsbord använder flera små. Det kommer jag sno, tack och bock. Och att gruppera tre rislampor i olika storlekar och höjder? Jag dånar!

Något att lyssna på, och något att titta på. Varsågod.

Kram

I förra veckan fyllde Juni 7. Sju år! Det känns lika svindlande för henne som det känns för mig att varit förälder i sju år.

I lördags hade vi dukat upp för kalas vid kl 2. Juni kom instapplande från prova-på-hockeyn (hennes fröken spelar i hockey-lag och bjöd in alla tjejer i förskoleklass på en hockeyträning, snörp i hjärtat) samtidigt som morfar, Annika och Hampus kom. Mormor hade bott över sedan kvällen innan.

Tyvärr var tårtgeneralen Andreas krasslig, och lotten föll på mig att ordna med fika. Som tur var hade Juni önskat sig kladdkaka, och den uppgiften var till och med jag man för. (Annat var det för tre år sedan då hon önskade sig en enhörningstårta).

Hade dragit en kam genom både hår och ögonbryn.

Kladdkakan gick itu, och nästan alla glas stod i disken och jag hade inte köpt några våriga tulpaner.

Nåväl! Torkade blommor och pappersblommor åkte ner i två hyacintvaser. Kladdkakan serverades i stora klickar, och jag fick anledning att duka fram antika likörglas jag fått av mamma.

När vi ätit, sjungit och öppnat alla presenter (en whiteboardtavla, barbiekläder, en barbiehäst och en jojo) lekte barnen medan jag säckade ihop i soffan. Återstoden av kalaset ägnade jag åt att högljutt vädra synpunkter på min brors klädstil (oombett), och så var ordningen så som den varit i över trettio år återställd.

Blombuketterna blev så pråliga att jag ställde dem i badrummet där de tänder upp som små fyrbåkar.

Kram

Från ovanvåningen hörs uppspelta röster och fnitter. Nils är uppjagad efter att ha varit på kalas.Andreas nattar och jag sitter på nedervåningen och försöker luska ut vilka räkningar som är betalda och inte. Barnförsäkring? Katt? Idrotter? Just det, var är min dongel till internetbanken? Måste installera nytt bank-id.

Urk. Vill sjukskriva mig från denna ofrivilliga vuxendom!

Trösten med att vara vuxen är åtminstone att man har friheten att vara vårdslös med pengar. Svenskt Tenn har släppt påskpynt och jag vore inte människa om jag stod emot Sofia Vusir Jansson påskutgåva av pappersblomman. Mmmmm. Utökade min samling med två gula och två vita. Glad påsk till mig.

Påskkampanjen är fotograferad hemma hos Alina Brane som jag följer på instagram. Hon har ett otroligt öga för spännande färgkombinationer, och jag suger i mig allt. Tips, tips!

Nu ska jag tvätta av smink, leta efter dongel och sen lägga mig raklång i sängen och inte göra ett jota till i dag.

Kram

Nästan varje dag under flera veckor har jag burit mitt senaste kap: en hundtandsmönstrad ullkavaj från Burberry.

Kostade 300 kronor (!) på Tradera, och kvaliteten är ljuvlig. Är absolut ingen expert på lyxmärken, men av etiketten att döma är den från 80-90-tal. Nöjd är bara förnamnet. Den är oversize men fortfarande skräddad.

Perfekt att matcha med t-shirt och jeans, eller som här, en ulltröja under. Vintern har ju gjort återkomst med besked i Stockholm.

I lördags hämtade jag upp några tavlor som jag låtit rama om på en ramverkstad i Sickla. Slog en lov inne på secondhand-butiken och hittade denna Bergboms-lampa från 70-talet. Absolut en rip-off på Josef Franks kamelen, men en konstfärdig sådan i alla fall. 1400 kostade den, och det tyckte jag var dyrt och klagade (!). Jag googlade lite senare, och det visade sig inte alls vara särskilt dyrt. Efter att jag ätit och nyktrat till emotionellt gick jag tillbaka för att köpa lampan. Den stod på en ny plats, vid sidan av kassan tillsammans med massor av andra saker som var till salu. Efter att Andreas godkänt ställde jag mig i kassan, varpå en kvinna kommer rusande. ”Jag har lagt undan den” skrek hon.

Varpå jag blev helt ställd. Den stod inte bakom kassan, eller hade en lapp skriven av personalen, som annars är brukligt. Hon hade helt sonika paxat den och fortsatt strosa (det var goda 100 pers i butiken och rätt trångt). ”Vaddå lägga undan” svarade jag förnärmat. ”Det kan man inte!”

Men det kunde hon och det gjorde hon.

Så regelvidrigt. Att paxa saker på loppis/second hand är tvivelaktigt från början. OM det ska paxas så ska prylen stå BAKOM kassan, eller ha en lapp. Skriven av personalen.

Allt annat är ORIMLIGT.

Ps. märks det att jag har PMS?

kram

Sophia

I onsdags förra veckan åkte Andreas till fjällen med några kompisar. Jag och barnen stannade hemma, men på fredagen efter jobbet stuvade vi in oss i bilen och sträckkörde hela vägen till Lindesberg till morfar och Annika. Jag hade tagit med mackor och knappt glömt några viktiga saker, och barnen – de höll sams hela vägen. Ett av mina stoltaste ögonblick! Aldrig känt mig så kapabel.

Lördag morgon vaknade vi till strålande sol. På med ytterkläder och så åkte vi mot sjön.

Jag hade med barnens skridskor (mina egna hade jag glömt), men som tur är har Annika och pappa sparkar.

I luften var det plusgrader och strålande sol, men sjön var fortfarande genomfrusen.

Juni har övat i skridskohallen och äntligen lärt sig hålla balansen ordentligt. Nils åker bara dit vinder bär. Dock allra helst på spark.

När klockan närmade sig lunch packade vi ihop.

Och åkte hemåt, åt ris och gryta och laddade om. Först en stunds lek med hopprep. Juni har fått en laddning kläder från Sellpy. Nuförtiden väljer hon själv, och det blir inte sällan svart och paljetter.

Effektfullt när hela vardagsrummet glittrar!

Men dagen var inte slut där. Vi åkte till badhuset och fördrev några timmar. Blir alltid alldeles paff över hur enkelt allt blir om man är tre vuxna i stället för två.

Sen köpte vi lördagsgodis, for hem och åt middag. Två utsjasade barn och en utsjasad morsa låg i säng kl 21.00.

På söndagen åkte och köpte inlägg till mina skor (tantvarning, men mina knän har börjat protestera) och därefter åkte jag och pappa till en lekplats med barnen. Tyvärr glömde jag kameran hemma. Annika ordnade lunch, och sen kom hennes barn och barnbarn över. Så trevligt!

Efter lunchen körde jag de tre timmarna hem igen, med bara ett ynka litet laddstopp. Och så blev vi fulltaliga i familjen igen.

Kram

Lika ofrånkomlig som min annalkande trettiofemårsdag smyger den på mig. Den ofrivilliga barnlängtan. Jag ser barnvagnar överallt. Dagdrömmer om en mjuk, mjuk bebiskropp som vilar mot armen, en fjunig nacke att snusa i. En knubbig hand som håller krampaktigt – utan att ens veta varför – om mina fingrar, och hur jag aldrig vill släppa taget.

Jag har redan jordens två finaste barn, och varje dag tackar jag min lyckliga stjärna över att de är mina. Och trots att jag älskar barnen över allt annat så vill jag absolut inte vara mamma till fler än två.

Detta har jag valt själv, men trots detta inget min kropp vill kännas vid. Lockropen från vår tredje bebis ekar högre och högre. Den gulliga, trinda, milda bebisen som jag aldrig kommer att bli mamma åt.

Jag vet inte om dessa känslomässigt motstridiga känslor har ett namn. Men jag kallar det för ofrivillig barnlängtan. Mina graviditeter var två långa ökenvandringar, och livet med småbarn var jag absolut inte rustad för. Jag är neurotisk, har svårt för höga ljud, behöver långa, sammanhållande sömnsjok för att inte bryta samman, och är föga mer organiserad än en trettonåring. Inget har varit så välgörande för mitt lynne, och för min och Andreas relation, som att vi lämnat småbarnslivets fasor bakom oss.

Men kroppen lyssnar inte till mitt förnuft. Den hör bara bebisjollret, känner trycket från en liten näve och doften från en fjunig hjässa.

Igår började dagen som så många vanliga söndagar. Jag och Juni klev upp före alla andra, åt frukost, klädde oss alldeles för snabbt och skyndade mot ponnystallet, ännu lite senare än vanligt.

Redan i bilen kände jag att denna söndag inte var som andra. Solen tvättade hela bilen i ljus och jag fick fälla ner solskyddet för att inte bländas. ”Är det talgoxen som kvittrar?” hann jag tänka medan vi kryssade mellan vattenpölarna mot stallet, fem minuter efter uppropet.

När vi var hemma igen hade Andreas och Nils gjort så fint inför att några vänner skulle komma på brunch. Vi kastade på en duk och på prick 17 minuter hann jag duka, svida om från friluftskläder, sminka mig med min nya ekologiska primer och dra en kam genom håret.

Frisyren var fortfarande oklanderlig från fredagens frisörbesök.

Klockan 11 kom gästerna.

Och vi åt surdegspannkakor och pratade om komvux, filmer, jobb, föräldralönen och allt som hänt sedan sist. Tre gånger har vi behövt boka om på grund av sjukdom.

Nästa gång tittade jag på klockan och fann till min överraskning att den var halv 4. Gästrummet var fortfarande soltvättat och utifrån hördes den förmodade talgoxen.

Och då slog det mig. Det värsta är över nu. Januari varade i 437 478 dagar, och fastän det i kalendern står att den pågår i några till rör det mig inte ryggen.

Nu kallar våren.

Kram

Nästan två år har gått sedan jag skrev om mitt liv som mogen student, alltså att jag valde att skola om mig mitt i karriären.

Jag gick en kortare yrkesutbildning som UX-designer (jag har ju redan en fil kand från högskolan och var rakt osugen på längre, teoretiska studier igen), och i juni blev jag färdig. Redan innan examen hade jag skrivit på anställningskontrakt på Einride, och sedan dess arbetar jag som product designer (en vanlig titel inom tech för någon som arbetar med hela designprocessen för en digital produkt). Utdelningen för mina studier var bättre än jag vågat drömma om.

Jag vill tipsa om följande:

Gör din hemläxa innan du börjar plugga. Hur ser arbetsmöjligheterna ut efter examen? Löneläget? Lista dina fördelar såväl som utmaningar. Var uppriktig och gör en strategi för hur du ska landa första jobbet (om du har noll erfarenhet sedan tidigare, se till att skaffa dig erfarenhet genom sidoprojekt, skolprojekt med mera).

Alla kommer att undra varför du byter karriär, och rusta dig själv med ett bra svar. Själv hade ett tydligt mål och syfte: jag vill arbeta med digitala produkter som gör världen bättre. Under studietiden gjorde jag lista på drömföretag att arbeta på(Einride var ett av dem), och tack vare att jag berättade vitt och brett om mina storslagna planer fick jag tips om ett internship hos Einride via en kompis.

Bombmatte-metoden. Namnet stal jag av Dumma Människor, som för övrigt har ett utmärkt avsnitt på temat, men det är en strategi jag varmt rekommenderar. Tröskeln för att landa första jobbet kan vara hög, och se till att sprida både chanser och risker. Kontakta vänner/bekanta/obekanta på Linkedin för att undersöka möjligheterna till ett jobb. Skriv till dem ”jag ser att du arbetar på XX, och jag tror det hade passat mig eftersom XX. Får jag bjuda dig på en kaffe för att höra mer om hur det är att arbeta där?”.

Skaffa en mentor. På jobbet har jag den allra bästa mentorn man kan ha. Vi ses varje vecka, och hon ger mig feedback, tips och guidning i såväl yrkesmässiga problem som kollegiala. Att lära av de redan lärda är min allra bästa strategi för att snabbt utvecklas inom ett nytt område.

Feedback-kultur. Under studietiden trakasserade jag alla jag kände (inte jättemånga förvisso) som jobbade med UX-design och bad dem feedbacka på mina skolprojekt. Det var läskigt i början, men gav mig mycket mer än feedbacken från lärarna. Träna på att ta kritik om du inte redan är bra på det. Inom mitt yrke är det en förutsättning, men faktum är att kunna ta feedback är en förmåga jag har tränat upp.

Försitt inga chanser. Ett av mina första skolprojekt gjorde jag för Min Pension. Grupparbetet havererade (det var den mest toxiska gruppkonstellation jag någonsin varit i) och jag lämnade, men jag avslutade kursen och projektet för egen hand. Jag höll kontakten med Min Pension och det slutade med att jag frilansade för dem under sommaren. Mitt första betalda uppdrag, som framförallt gav mig erfarenhet och något att visa upp.

Öva på att ansöka. Jag gjorde inga jätteansträngningar eftersom jag redan hade blivit erbjuden en anställning, men jag sökte faktiskt några jobb mest för erfarenhetens skull. Det var ganska juniora tjänster, men det slutade faktiskt med att jag fick tre jobberbjudanden till (och några nej, såklart). Jag övade på att pitcha, sälja in mig själv, sätta ihop en portfolio, kommunicera kring designbeslut och det gav mig också värdefulla kontakter för framtiden. Om du får ett nej ganska sent i processen: fråga alltid vad du kan göra bättre till nästa ansökan.

Pjuh!

Det var mina tips.

Hoppas att du känner att du har självtillit nog att byta karriär. Det kommer att vara jätteläskigt, och det kommer antagligen gå alldeles utmärkt.

Kram

Har du också varit med om att bli så uppslukad av en bok, eller en serie, att karaktärerna dröjt sig kvar i åratal. Men när du minns tillbaka kan du inte redogöra för hur det slutade? Det händer mig alltför ofta. Jag blir så absorberad av stämningen, karaktärerna och miljön att slutet liksom inte riktigt får fäste.

Spoiler-varning!

På jullovet läste jag om den Den hemliga historien av Donna Tartt. Den läste jag första gången för 7 år sedan, och blev alldeles tagen.

Fem rikemansungdomar läser klassisk grekiska på ett college i New England under sena 80, eller tidiga 90-talet. Vi lär känna dem genom Richard Papen, kursens sjätte student, som varken kommer från pengar eller klass, men desperat försöker passa in i kotteriet. Redan på första sidan avslöjar han att de begått ett mord, och under de nästföljande 700 sidorna vecklar intrigen ut sig, långsamt, i ett behagligt alldagligt tempo. De slirar alltmer moraliskt, pådrivna av den självutnämnda ledaren Henry, gruppens största begåvning och listigaste intrigmakare, och eskalerar sedan mot moraset. Trots att de andra fem egentligen bara är en samling depraverade alkoholister är Richard chanslös mot deras dragningskraft, och även jag. Jag skrek ut i förvåning när jag läste slutet – även för andra gången. Jag hade nämligen helt förträngt det dramatiska slutet.

Harry Potter

Jag minns när jag la nävarna på De vises sten för första gången. Jag var 11 och lekte inne hos min granne. Jag satte mig ned på golvet med ryggen mot bokhyllan och började bläddra, och reste mig inte igen förrän timmar senare. Sju år senare kom den sista boken ut. Jag var i Stockholm med min kompis Bea, och dagen boken fanns i handeln rusade jag in på NK och köpte den engelska utgåvan. Resten av stockholmsvisiten var jag inget vidare resesällskap, utan bokstavligen gick med näsan i boken. Under flera år hade jag slukat alla HP-böckerna. Först de svenska, men när den svenska utgåvan dröjde i översättningen köpte jag de engelska utgåvorna när de släpptes. Och sedan läste jag den svenska översättningen. Det är tack vare Harry Potter som jag lärde mig såpass mycket engelska, trots att jag knappt varit utomlands och aldrig haft någon att öva med, att jag alltid hade högsta betyg utan att göra en enda läxa(än i dag är engelska mitt arbetsspråk, trots att jag aldrig bott en dag utomlands).

Jag var besatt. Av allt och alla, detaljerna, symboliken, dramat. Du kan ju ana chocken när jag läste om böckerna för ett par år sedan. ”Vad är det här för LUR, SÅHÄR SKA DEN JU INTE SLUTA?”

The OC

Om min generation är förkroppsligad i en serie måste det vara O.C. Jag brukade titta inne hos min granne när hennes mamma arbetade kväll. Efter avsnittet (onsdagar kl 20, om jag minns rätt) klev vi rakt ut på balkongen och tog en cigarett för att lugna nerverna. Sedan ringde jag ofta andra kompisar och hetsade upp mig igen över spänningen, eller bara för att fråga om låtlistan. Alla tittade på OC. Vi pratade om karaktärerna (var inte Marissa sjukt störig ändå?), kläderna och musiken. Om Ryan, som alltid kändes helt menlös och intetsägande. (Hur kunde Seth vara tönten när det uppenbart var Ryan?) Ingen detalj var för ringa för att diskuteras. Men slutet? Än i dag minns jag inte hur serien slutar, och det spelar ingen roll eftersom jag minns så tydligt hur varje avsnitt började (California here we come).

Satc

Nästan lika stort var det med Sex And the City. För vissa av mina kompisar var det nog större. Och jo, den var en big deaI när den kom. Det var vår första interaktion med kvinnliga roller som inte bara existerade för att spegla män. Och vi var förstås djupt engagerade i Aidan vs Big, men störst av allt var nog ändå storstadsatmosfären. Sjukt nog mindes jag inte alls hur originalserien slutade, utan blev väldigt överraskad när jag tittade på And just like that och fann att Carrie och Big gifte sig.