Visste du att det är var fönsterrenoveringens dag i går? Tänkte att alla inte har koll på det.
Såhär ser vårt köksfönster ut nu. I boden står ett renskrapat, linoljat och nykittat fönster på tork. Nästa steg är att måla tre lager med linoljefärg och sedan sätta tillbaka. Tur att alla våra fönster inte i lika dåligt skick.
Byggnadsvårdsföreningen har instiftat denna dag för att sprida kunskap om de miljömässiga, ekonomiska och hållbara aspekterna av att vårda sina fönster.
Många ersätter i dag gamla kvalitetsfönster med nya och massproducerade, inte sällan gjorda av material som inte går att underhålla. Äldre fönster har munblåst glas och bågarna är gjorda av kärnvirke som kan stå sig i hundratals år, om man underhåller dem vill säga. Nya, underhållsfria fönster har en livslängd på drygt trettio år och sen måste man köpa nya (och slänga de gamla!).
Föreställ dig att någon drar ut alla sina tänder för att ersätta dem med löständer i plast. ”Så praktiskt, nu jag behöver aldrig mer borsta tänderna!” Logiken är ungefär samma med fönster. De estetiska nackdelarna med att byta ut originalfönstren är ungefär lika uppenbara som att ha tänderna av plast.
På Naturskyddsföreningens och Byggnadsvårdsföreningens hemsida finns massor av saklig information om nackdelarna med fönsterbyte. Trots detta byter massor av husägare ut prima fönster varje år i stället för att renovera dem. Många är direkt felinformerade om vilka energibesparingar nya fönster medför. Det hade vi nog också varit om inte vi läst på ordentligt! Som oerfaren husägare faller man lätt offer för marknadsföringsknep.
När vi flyttade hit kunde vi inte ett jota om underhåll av fönster. Tre år, en kurs och två böcker senare renoverar Andreas fönster som han aldrig gjort något annat.
Kanske vill du hänga med in i boden någon dag och se hur han gör?
För drygt en månad sedan basunerade jag ut att jag kör köpfritt året ut. Du kanske minns? Inga kläder eller pryttlar för resten av året. Anledningen var att jag var så himla mätt på all form av konsumtion. Hade ägnat hela coronavåren åt att tröstshoppa kläder i Labels We Love-gruppen på Facebook. Andrahandsplagg förvisso, men hur ska de ens rymmas i min garderob?
Så hur går det då?
Segt, det måste jag tillstå.
Kläder har jag inga som helst problem att avstå från att köpa. Värre är det med annat. Växtkontot är sedan länge övertrasserat. Är i det närmaste självförsörjande på knölar och pioner nu. Och råkade handla en Fitbit, ett hälsoarmband, på Blocket i dag. Glömde liksom bort att jag hade köpstopp?
Jag är en person som drivs av utmaningar. Alltid gjort. Men efter att jag klarat av dem tappar jag motivationen helt. Sprang Göteborgsvarvet (ett träningsmål) 2014 och har bara pliktskyldigast sprungit milen en enda (!) gång sedan dess. Tog körkort på en nio dagar lång intensivkurs och satt sedan inte bakom ratten på två år. Åt inget socker på hela 2018. Listan med liknande historier kan göras lång. En gång sparade jag ihop hundratusen kronor på något år, bara för att använda upp dem på inget särskilt året efter.
Det verkar nästan vara omöjligt för mig att klara samma utmaning två gånger. Kanske för att jag inte är samma person efter första gången? Erfarenheten har stöpt om mig till en annan modell? Eller är jag så simpelt beskaffad att jag bara jagar kicken av att klara något?
Beslutet att ha köpstopp var ganska överilat. Jag har ju flera saker jag verkligen behöver. Som nya bh:ar. Bysten har ändrat form efter att jag slutade amma när Nils var åtta månader, och inga av mina gamla passar längre. Vad försöker jag bevisa för mig själv med att gå runt i en illasittande bh i sju månader? Att kommunens bredaste byst kan ha kul ändå?
Jag måste försöka komma ihåg vad jag ville åstadkomma från början. Sunda köpvanor och att inte hemfalla åt spontanköp. Handla begagnat och välja hållbart när jag måste köpa nytt. Det är ju faktiskt mål som jag kan uppnå utan en massa förbud och regler.
Jag tycker att en köpfri period har varit ett fantastiskt verktyg. För personen jag var innan vill säga. Men då prioriterade jag helt annorlunda, om ens alls. Shoppade för tusentals kronor i månaden. Kunde inte ett smack om hållbarhet. Sparade ungefär lika mycket som jag lånade av mig själv varje månad.
Den personen är jag ju inte längre. Nu har jag sunda sparvanor (nåja, inte som föräldraledig kanske), impulsshoppar nästan aldrig och väljer andrahand i nio av tio fall. Sköter om mina kläder så att de håller längre och lagar dem när de går sönder. Behöver jag verkligen ha köpstopp?
Nej, jag tror inte det.
Tja. Så går mina tankar. Kanske att jag skippar en utmaning till förmån för en slags lättare omställning. Fokuserar på sparmålet jag satt upp sen tidigare och försöker vara nöjd med de förändringar jag redan gjort.
Så glad jag är att barnen inte förstår än på länge. Hur man samlar på stunder som vuxen. Varje betydelsefullt ögonblick präglas in i hjärnan. Och blir till små skinande pärlor. Tillsammans blir de ett pärlband av minnen, som älskas och vårdas ömt. Som man trär på man behöver det som allra mest, och aldrig kan låta bli att fingra på. Så glad jag är för att barnen inte förstår själva än. Hur jag suger i mig vartenda betydelsefull stund, och önskar att jag aldrig glömmer. De förstår ju ingenting, de har ju fortfarande evigheten. Slut på amatörpoesin. Gudars så pretentiösa tankar jag tänker! Skyller på de vilda vårkänslorna.
I torsdags knatade jag ner till Vår Gård efter att jag nattat lillbarnet. Hade bastun för mig själv i över en timme. Läste bok och badade tre gånger. Fortfarande friskt i vattnet trots att det snart är juni. Har sagt upp gymkortet men planerar att lägga pengarna på bastu i stället. Rimlig prioritering.
Som jag längtat efter att få äta frukost i trädgården, tillsammans hela familjen. Och i fredags blev det äntligen tillräckligt varmt. Vi dukade fram surdegspannkakor, nybakt surdegsbröd med ingefärsmarmelad, det ärvda finporslinet och en kanna kaffe. Sen åt vi resten av dagens måltider utomhus, bara för att vi kunde.
I lördags flyttade jag äntligen ut blommorna. Bar in och ut tjugo krukor tre dagar i rad, sen fick det räcka. Har täckt dem med fiberduk dock. Annat vågar jag inte.
I boden brinner flitens lampa. Just nu håller vi på att renovera köksfönster och skrapa färg från de gamla grindarna vi hittade liggandes bakom boden. De kommer att bli magnifika!
Trädgården är som allra finast när fruktträden blommar. Våra två äppelträd och päronträdet har spruckit upp i skira, rosa blommor. Om bara några dagar är det förbi, så man måste passa på. Snittar minst tio inspektionsrundor om dagen.
Själv är jag inte det minsta orolig för sommaren. Så länge jag får bada och äta majoriteten av alla måltider utomhus kommer allt blir bra.
Dagen började jag i jeansklänning från Other Stories (köpt via LWL) och ribbstickad polo från Hope, något år gammal. Man kan lätt förledas att tro att jag klätt upp mig för skogsrejv. Nu var det inte mer spännande än att jag skulle arbeta hemifrån och inte träffa en levande själ utanför familjen. Det är dock viktigt för mig att markera skillnaden mellan fritid och arbete (och rejv, förstås) med kläder. Antar att det bara är logiskt efter nio månader i tajts.
Nu ska jag strax kasta mig in i duschen och krypa ner i sängen. Nattade båda barnen medan Andreas cyklade i skogen. Jag tog en löptur efter middagen. När barnen äntligen slocknat satte jag mig med matten igen. Har tragglat nästan halva kursen på egen hand men de senaste dagarna har jag kört fast. Det värsta med detta är inte att jag räknar samma tal om och om igen. Det värsta är att jag känner samma känsla av värdelöshet som för 14 år sen. Samma självförebråelse och samma reflexmässiga undanflykter (varför behöver jag kunna räkna ut detta för hand när det FINNS miniräknare?!). Hur undviker man att tänka en tanke för sjuttielfte gången? Det går inte, så mycket vet jag. Jag övar på att inte fästa uppmärksamheten på dem.
Förresten. Förra gången jag skrev om gymnasiematten fick jag så himla mycket fin respons. Tack för det! Ps. Det var flera som upplevde att bilkörning var en riktig surdeg. Har jag berättat för er att jag fick mitt körkort på nio dagar? Helt sant, aldrig har jag haft en sån tur varken förr eller senare. Men att lära mig att köra på riktigt tog ytterligare fem år. Det finns hopp!
På måndag börjar jag arbeta. Vågar knappt tro det förrän jag sitter på kontoret. Har sett fram emot jobbstarten i månader. Det har förstås varit fint att vara hemma också, men det lyxigaste som finns med svensk föräldraledighet är ju att man inte behöver välja. Precis som resten av mina kollegor kommer jag att vara korttidspermitterad och arbeta 40%. Jag är Content Manager på Steamery Stockholm om du minns. Även om situationen inte är ideal för oss just nu, är jag bara glad över att få träffa mina kollegor igen. Vara en del av ett team, arbeta med något jag brinner för och dessutom – röra mig i kvarteren runt Mariatorget igen. De få gånger i veckan jag är på kontoret vill säga. Under tiden jag var föräldraledig flyttade vi till nya lokaler på St Paulsgatan, som är en tvärgatan till Bellmansgatan där jag bodde innan vi flyttade till huset. Från mötesrummen ser jag till och med min gamla balkong. Äntligen kan jag dricka havrecappucino på Fru Bellman igen (måtte det inte stängt igen bara), äta toast på Kaffe, smita in på Stadsmissionen på lunchen och värma mig i solen utanför Rival.
Det blir fint för Andreas att tillbringa mer tid på tu man hand med Nils också. Det är tydligt att Nils är mer mammig än vad Juni var, som tydde sig lika mycket till båda i samma ålder. Antagligen för att de har så lite tid ihop bara de två. På dagarna arbetar ju han och resten av tiden är ju hela familjen samlad. Nu har de ända till januari att bli trötta på varandra dock.
Såhär kan vi sammanfatta utvecklingsfasen just nu. Have fun!
Jag är inte den enda i familjen som har en ny cykel! Andreas kom hem med ett Blockethugg i helgen; en mountainbike. Kan absolut inget om cyklar men nog ser den terrängvänlig ut.
Är så himla glad för att han hittat en hobby som han tycker är kul. Som inte kräver att särskilt mycket mer än en cykel. Annars är det ju hopplöst med nya sporter som vuxen, det är ju inte så att man någonsin kommer ikapp de som ägnat hela barndomen åt att öva. På plussidan är också all motion och tid utomhus. Cykelvagnen är dessutom lättare att kroka på denna typ av cykel än racercyklarna vi har till pendling. Runt hörnet finns ett helt naturreservat med MTB-spår, så det är lätt att hoja ut när andan faller på.
Hög tid för en lista tycker jag. Tre saker jag vill göra mer av, tre saker jag vill göra mindre av och så tre saker jag inte vill göra alls. Så att du vet.
Tre saker jag vill göra mer av:
Odla och pilla i trädgården. Trädgården har blivit ett extra rum efter den här våren. Ett rum som med lite omsorg ger mångfalt tillbaka. Varenda fönsterbräda (och källaren) är fylld med något grönt. Bondbönor, majs, grönkål, savoykål, kålrabbi, chili, morötter , basilika, smultron och jordgubbar i grönsakslandet. Till blomsterrabatten blir det Dahlior, Ranunkel, Trädpion, Vidjehortensia och Stäppsalvia.
Yoga med Andreas. Vi har bestämt att vi ska yoga ihop två gånger i veckan. Alltså youtube-yoga hemma, herregud, inte så att vi går och yogar ihop! Det har hänt en gång hittills. Kämpa!
Bada. Kom nyss hem från en timme ensam i Vår Gårds bastu. Tre dopp hann jag med. Och läsa bok i bastun.
Tre saker jag vill göra mindre av:
Städa. Fy fan vilken surkart jag blir av att gå hemma och småstäda dagarna i ända. Blir inte gladare av lorten heller, så det är pest eller kolera. Alltså det blir groteskt stökigt när hemmet är arbetsplats och dagverksamhet för vilda barn i ett. Annat var det när man arbetade utanför hemmet och slapp konfronteras med lorten.
Småäta. Ett stressbeteende jag alltid haft är att slå en lov i köket i stället för att koncentrera mig på uppgiften. Öppna kylskåpet, se om det finns något gott (gör det aldrig) och i stället styra mot skafferiet. Ta en näve russin, äta på stående fot, sätta mig igen. Och så börjar proceduren om fem minuter senare. Blir finnig, gasig och tvär men fortsätter likväl.
Renovera och bygga. För tillfället är jag rätt less på alla projekt som har med huset att göra. Till hösten tror jag att suget vaknar till igen, men just nu vill jag bara att allt ska fungera och vara färdigt.
Tre saker jag inte vill göra alls:
Sprita händerna. Senaste avsnittet av Kropp och själ handlade om social distansering och vad vi gör i stället för att kramas. En diskussion rörde tvångsbeteenden, alltså genom att överdriva ett visst beteende (stänga dörrar, tvätta händerna osv osv) kan det framkalla tvångsbeteenden över tid. Jag kände mig oerhört träffad. Öppnar alla dörrar med armbågen, är skräckslagen för offentliga toaletter och fryser till is om någon nuddar mig. Fasar för vad ett år till av detta kommer att göra med mig.
Ge upp om tvättstugeprojektet. Just nu ser det rätt dystert ut. De offerter vi fått in ligger otroligt långt ifrån vad som är genomförbart för vår del.
Ta tag i sy-högen. Har byxor som måste kortas, hål som måste lagas och dukar som måste fållas. Vill förstås ha lagom långa byxor, hela kläder och en fållad duk – vill inte ombesörja det själv bara.
Jag har en cykel. En Serious Grafix. Inte en racercykel men långt ifrån min andra, damiga elcykelvariant som väger in på strax under 30 kg. Modellen kallas för Gravelbike, eller Cyclocross, och är den absolut mest populära pendlingsvarianten om du frågar min man.
Redan förra året sneglade jag på vanliga cyklar att ersätta min elcykel med. Inte för att den är dålig på något sätt (även om modellen egentligen inte lämpar sig för långcykling), utan för att detta ska bli vardagsmotionens år. Nästa måndag börjar jag arbeta och samma dag öppnar också kontoret så smått (vi kommer att arbeta i skift och aldrig mer än hälften av personalen åt gången). På nya kontoret har vi också en dusch.
Cykeln har jag fått i present av min man, som sedan förra året är cyklingsfrälst. Det blev ett nyköp efter att ha sökt förgäves på andrahandsmarknaden i två månader. Jag har alltså en vuxencykel i barnstorlek, typ. Knappt så att det ens går att få tag på i butik (detta var första modellen som fanns i min storlek). Jag vet inte varför jag ursäktar mig, men jag tycker att det tar emot att skylta med nya grejer? Även om jag förstår att de flesta förstår att jag alltid väljer begagnat så långt det är möjligt.
Gav mig ut på en premiärtur efter läggning, och.. herregud vad detta kommer att göra ont. Jag har aldrig cyklat med fler än sju växlar, och definitivt inte med bockstyre och en liten cigarettfimp till sadel.
Gymkortet är uppsagt. Cykeln står i boden. Till jobbet är det 17 kilometer enkel väg. Nu fattas bara vadderade cykelbrallor. Som du ser skedde jungfruturen i gympaskor med platå och jeans utan stretch. Garanterat brott mot första skrivelsen i handboken för alla MEMILS. Men skit i det.
Som jag gruvat mig för att skriva detta inlägg. Kanske lika bra att berätta om situationen direkt: Ing-Britt bor inte hos oss. För tillfället i alla fall. Hon är utlånad till Annika, och tillbringar sina dagar på landet utanför Lindesberg. Med en nybliven pensionär till sällskap och flera hektar jaktmarker.
Vi tar det från början. Ing-Britt skulle ju egentligen inte bott hos oss. Vi hämtade Kjell samma vinter som vi flyttade till hus. En då skygg och strykrädd ung katt, som tillbringade sin första vecka hos oss genom att ligga alldeles stilla, tryckt mot golvet bakom en tavla. Så kom vi att hämta hans halvsyster också, eftersom vi resonerade som så att han behövde en social katt att lära av. Henne kallade vi för Ing-Britt.
Början
Ing-Britt är en kategori helt för sig. Orädd och högljudd. Kärvänlig men väldigt dominant. Det är Ing-Britts vilja som råder över hushållet. Hon hade absolut inga problem med anpassningen till vårt hem. Till en början i alla fall.
Kattbekymren
Har du någon gång vaknat av en frän bajsdoft som fyller huset? De flesta har inte det, gudskelov. Tyvärr lade sig Ing-Britt ganska snabbt till med vanan att bajsa inomhus. Inte varsomhelst, utan företrädesvis i barnets säng. Ibland medan vi sov.
Oskicket fick vi tillslut bukt med genom att fylla huset med kattferomoner som sprider en rogivande doft bara katter känner. Tja, det fungerade inte alltid. Man var också tvungen att konsekvent stänga dörrar till alla rum med en säng, för annars plägade Ing-Britt att lämna en hälsning så snart ett tillfälle gavs. Minns en gång när kattvakten hade glömt stänga dörren till gästrummet och Ing-Britt bajsade på Hästens-madrassen. Den gick inte att rädda.
Det var inte bara det här med den sanitära olägenheten. Ing-Britt klöste också sönder alla stoppade möbler. Vår förra soffa, den enda möbel jag köpt ny (för nästan 30 000) klöste hon sönder så att jag fick slumpa bort den på Blocket för 500 kr. Ingenting jag gjorde kunde få henne att sluta. Klösträd och klösbrädor stod precis bredvid, hon skulle på soffan ändå. I en månad folierade jag in hela soffgruppen (kul att bjuda hem bekanta på besök!) för att se om hon kunde sluta.
Kanske hade jag stått ut om jag inte också hade en bebis att rå om. Min skräck var att hon skulle bajsa i Nils säng, eller nästan ännu värre, riva honom om han kom för nära. Hon visade inget annat än ett stort tålamod med hans knubbiga nävar, men ändå. Skräcken var ständigt där.
Till slut kände jag mig bara bitter på henne. Relationen gick ut på att jag gav henne mat, schasade ut henne och fräste när hon klöste på möbler. Andreas och Juni gosade förstås med henne, men jag mäktade inte med. Jag fick en fin kommentar om att kärleken inte alltid räcker till husdjuren när man fått barn. Instinktivt vill man ju skydda sin lilla bebis från allt, husdjur med märkliga beteenden inkluderat. Lägg till månader av sömnbrist så har man svårt att se det fina i en katt som bajsar i sängar. Även om det förstås inte är allt de gör.
Flytten
För ett par månader sedan erbjöd Annika att Ing-Britt skulle stanna hos henne ett tag. Kanske bara medan vi hämtade andan och samlade kraft. För fan vad det har frestat på. Oron över att ha glömt stänga någon dörr när man gått hemifrån. Vanmakten när inga knep fungerar.
Ing-Britt är van vid Annikas hem. De följer ofta med när vi åker dit, och för tre år sedan bodde katterna där i över en månad medan vi var i Vietnam. Hon blev helt enkelt kvar efter att vi varit där på besök en helg.
Annika skickar små bilder och uppdateringar från Ing-Britts dagar. Förutom att hon släpar in fåglar i kattluckan gör hon inte mycket väsen av sig. Ligger gärna bredvid när Annika arbetar extra (hon undervisar sjuksköterskestudenter). Är mestadels sådär gosig och pratsam som hon också kan vara.
Framtiden
Det jobbigaste var att separera Kjell och Ing-Britt. De har varit som ler och långhalm. Sover tätt ihop och jamar efter varandra när den andra ska komma in för kvällen. När vi kom hem utan Ing-Britt gick Kjell runt och jamade i huset. Jag inbillade mig att han ropade efter henne och ljuden kändes som tusen nålstick i hjärtat. Jag kände mig uslast i världen. Men sedan dess har han inte visat några tecken på att vara ensam. Han gör sitt dagliga värv genom att jaga möss (och en och annan ekorre), nattar barn (han ligger alltid i sängen under sagostunden) och följer med när jag lämnar Juni på förskolan. Är han deprimerad märks det inte i alla fall.
Om Ing-Britt flyttar hem igen från framtiden utvisa. Just nu åker vi ju inte till Annika ändå, så att hämta hem henne nu är inte aktuellt. Jag är bara så tacksam över att Annika sträckte ut en hand.
Jag vet inte vad hennes beteende beror på. men jag gissar att hon inte trivs särskilt bra med barn. Hos Annika visar hon inga tendenser på att bajsa inomhus (än så länge). Eftersom olyckan skedde i barnets säng nio av tio gånger kan jag inte annat än dra den slutsatsen. Ing-Britt har också vid flera tillfällen markerat mot Juni när hon ansett sig ha ensamrätt till soffan. Kanske kan vi försöka mer? Sist jag skrev om henne fick jag tips om en kattpsykolog. Förstår att tipset kom i all välmening, men det känns inte som ett rimligt alternativt. Alltså inte bara den faktiska kostnaden (vill inte ens räkna på vad hon kostat mig hittills), utan den mentala. Hur mycket ska man orka?
En kompis sa en gång (på tal om trilskande katter, faktiskt) att man har olika trilsk-mån i olika stadier av livet. Just nu är vår trilsk-mån ganska liten. Tur då att det finns andra som har desto större.
Nu går det undan! I förra veckan var all växtlighet som en brunt litet djur med några få, grönsprängda hårstrån i pälsen. På några dagar har det gått från unk till prunk. Häggen börjar slå ut, körsbärsträdet står i full blom och i de oklippt gräsmattorna skjuter gullvivorna upp.
”Vin på Vår Gård ikväll?” skrev Julia kl 16.00. Prick kl 19.30 stod jag i dörrkarmen iklädd sommarklänning (med jeans under och två lager ull över) och med läppstift i väskan. På rekordfart samlade vi ihop en handfull andra mammor från området och satte oss, som ensamt sällskap, på uteserveringen. Jag drack en Aperol Spritz för att den matchade min klänning. Där satt vi, under lager av fleecefiltar, och skvallrade till klockan 22. Då knatade jag de 400 meterna uppför backen hem och ägnade mig åt disken en stund. Man måste gripa tillfällena i flykten, så är det bara.
Några av vårens hittills bästa dagar har varit i veckan. Andreas har börjat trappa ner på arbetet, och jag börjar att förbereda mig för att växla upp. Nu njuter vi dock av att ha mer tid ihop än vi haft på länge. Välbehövligt efter en intensiv period. Precis som naturen har vi också gått från unk till prunk.
