Även bland kvinnor finns en tydlig motreaktion mot jämställdhet, inte sällan bland feminister. Att uppmana män att vara hemma med barn är nämligen att utmana naturens ordning! Kvinnor som stannar hemma med sina barn längre än män gör nämligen bara det naturliga, och samhällsproblemet är moderskapet inte värdesätts tillräckligt.
Jag håller inte med.
Att tillhöra en grupp som blir diskriminerad innebär inte automatiskt att man förtjänar kompensation. Vi betalar inte någon för att föda barn i Sverige, eftersom våra livmödrar inte är en näringsverksamhet som står till statens förfogande. Man får dess värre inte dra av momsen på sin Bugaboo för att man ”föder samhället”. Att kvinnor inte ska bli diskriminerade för att de bär och föder barn är förstås en annan och väldigt angelägen fråga.
Som så ofta när det handlar om jämställdhet glider debatten över i att handla om kvinnor. När det stora problemet är att föräldraskap en domän där männen underpresterar. Vulverinekoos skriver att det är biologiskt logiskt för kvinnor att vara hemma med barn längre, eftersom de ammar och behöver återhämtning efter födseln.
Hur ska man kvantifiera återhämtning på ett samhällsplan? Vissa kvinnor dras med skador resten av livet, andra behöver ett år av återhämtning och vissa springer ett maraton tre månader efter födseln. Förlossningsvården har brister precis som eftervården. Men inget som vi löser med hjälp av skevt uttag av föräldrapenningen, tyvärr. Och ammar fulltid gör man ju sällan när barnet är ett år.
Sanningen är att föräldradagarna är mer ojämlika än vad vi tror. Det handlar inte om biologiska förutsättningar, utan snarare om normer och strukturer. Det är inte nämligen inte alla pappor som inte vill vara hemma.
Det är främst män med låga eller väldigt höga inkomster som inte tar ut någon föräldraledighet. Troligen är det inte så att just deras kvinnor behöver mer återhämtning eller ammar längre, utan att de befinner sig i en kontext där föräldraskap ses som något omanligt. Studier visar också att samkönade par delar på föräldraledigheten i större utsträckning, vilket kullkastar teorin om att den födande kvinnan behöver längre tid hemma.
Vi har allt att vinna på att pappor är hemma mer, men mycket lite att förlora.
Har du tänkt på när män började ta ut föräldraledighet som förändrades också synen på balans mellan arbete och fritid? I tjänstemannasektorn finns det i dag en utbredd kultur som tillåter småbarnsföräldrar att flexa med arbetstiden för att hämta barn. Det hade vi aldrig haft om inte männen också delade på barnansvaret. Tack vare att män också började livspussla, ses barnbestyr numera som en mänsklig angelägenhet och inte bara en kvinnlig.
Fler pappor som är hemma innebär bättre möjligheter att kombinera en yrkesroll med föräldraroll.
Att kompensera kvinnor för barnafödande har provats på många delar av världen. I Nazityskland belönades mångföderskor med medalj, guldvalören var reserverad för kvinnor som födde mer än 8 barn. I Ungern slipper kvinnor betala inkomstskatt om de föder mer än fyra barn. I Sydkorea får kvinnor bonus om de föder barn, likaså i Ryssland.
Det är ju kompensation om något!
Men de flesta kvinnor vill inte ha kompensation för att föda barn (Sydkorea och Ryssland har några av världens lägsta födslotal), de vill ha en partner att dela ansvaret med. Så att de slipper få skitpensioner och sämre karriärmöjligheter.
ps. De grova generaliseringarna om ”alla” kvinnors biologiska förutsättningar i Vulverinekoos inlägg lämnade jag utanför. Det får bli ett annat inlägg.
Kram
Tack för att du är så bra på att sätta ord på viktiga saker!
Bra! Och viktigt!
Intressant diskussion. Som trebarnsmamma med tre långtidsammande barn (om det ens är lång tid, men ca 1,5 år per barn och yngsta som nu är 2 ammar lite fortfarande), komplicerade förlossningar samt förlossningsdepression i bagaget, blir jag ofta stressad av tanken på föräldradagar som ska delas rakt av utan möjlighet till undantag. Jag och min man har resonerat som så att vi har vikt 1-2 månader av ledigheten till fysisk återhämtning för mig, och tiden som återstår därefter har vi delat på hälften. Vi har turen att har en bra ekonomi och tjänstemannajobb och har därför kunnat spara många föräldradagar, och den totala ledigheten per barn har blivit ca 1,5-2 år. Jag har oftast gått tillbaka till jobbet när bebisen varit ca 11 månader. Så både jag och min man har varit lediga ganska länge med barnen. Om vi hade varit i en annan ekonomisk situation så att vi hade behövt ta ut alla föräldradagar direkt och ha en total ledighet på ett år, hade jag dock inte trivts med att vara hemma i bara sex månader. Mina bebisar hade nästan helammat då, precis börjat med smakportioner, och det hade blivit en jättekonstig brytpunkt. Därför tror jag inte på regler om att dela rakt av, eftersom mammor med sämre ekonomi då i många fall hade tvingats tillbaka till jobbet redan vid halvåret.
Det låter väl som ett bra upplägg för er? Alltså jag aldrig argumenterat för millimeterrättvisa (även om jag personligen har svårt att se vad som är dåligt med det), utan konstaterar att alla vinner på att män tar ut mer ledighet. Att det främst är hög-och låginkomsttagare som INTE tar ut några föräldradagar alls antyder ju att det knappast är kvinnans behov som dikterar. Snarare kulturen som mannen befinner sig i. Jag tycker också att det är viktigt att lyfta blicken från ens egen situation. Ett mer jämställt uttag av föräldradagar gynnar alla. Kvinnor slipper halka efter lönemässigt, och när män också livspusslar så blir arbetsplatser mer barnvänliga. Det tycker jag låter som en enorm vinst. Hehe. Jag gick tillbaka på halvtid efter 6 månader. Helt frivilligt.
Jag är så kluven i detta, jag håller med dig, Sophia, på ett samhällsplan för att gynna kvinnor i det långa loppet. Men jag känner samtidigt som Anna ovan, och jag tycker inte att föräldraledighet är samma för kvinnor och män (eller icke-födande partner). För kvinnor är den (eventuellt) läkning fysiskt och mentalt, amning och att få ta hand om sitt barn. För mannen endast det sistnämnda (generellt). Jag skulle aldrig offra amning för jämställdhet. Vår lösning denna gången är att jag är helledig i 7 månader, sen jobbar vi båda halvtid och är föräldralediga halvtid. Då kommer det förhoppningsvis fortsätta fungera med amningen. Vi har inte råd att vara hemma mer än ett år, så när hon fyller 1 går vi båda tillbaka på 80-90 procent.