Jag minns finanskrisen 2008. Som enda överlevare, kan jag ibland känna. Veckan efter att börsen kraschade, i september, bestämde jag mig nämligen för att jag var trött på tryggheten av en inkomst. Jag sa upp mig från mitt deltidsjobb på Trygg-Hansa och tänkte att nu stod mina tjänster till världens förfogande.
De enda som nappade var Malmö kommun. Fick jobb som snöskottare, men blev av med erbjudandet när det uppdagades att jag saknade körkort. (Ett icke förhandlingsbart krav för att få köra plogningsbilen. De avböjde samtidigt artigt men bestämt mitt erbjudande om att skotta ”manuellt”).
Sedermera fick jag ett vikariat som kundtjänstmedarbetare på en globalt, själaslukande företag som ombesörjde kundtjänsten åt Xbox. Ett hån mot allas kompetens eftersom jag spelade Nintendo. Men men, vad gör man inte. Där stannade jag i någon månad, och när våren kom tiggde jag tillbaka mitt jobb på försäkringsbolaget igen. Åren som följde hoppade jag mellan olika vikariat.
Fjorton år har gått sedan sedan jag insåg att det ofta är en god idé att ha något att gå till, och inte bara att lämna.
Vet inte varför jag kom att tänka på detta. Kanske för att det plötsligt känns som 2008 igen? Om 2007 var den evighetslånga dagsfyllan, var 2008 den kompakta betongkepsen. Subprime-lån, Lehman-brothers, räntechock och börsras. Klipp till fjorton år senare och ekot om räntechock går igen.
Den enda är att jag hoppas att åtgärderna för att möta denna lågkonjuktur blir mer hållbara. Att lösningen inte är att vi ska konsumera oss ur krisen, helst på kredit. Utan att vi tänker mer på vilket sorts samhälle vi vill ha, än det vi lämnar bakom oss.
Hur känner du? Är du orolig inför en lågkonjuktur?
