Åsikt och debatt

Kanske har jag PMS, kanske är jag bara osedvanligt klarsynt. Men jag känner mig fruktansvärt, orimligt ful.

Visste du att vi svenskar spenderar mest per capita i hela EU när det kommer till skönhet och kosmetika? De senaste siffrorna är från 2017 och då spenderade vi hisnande 18 miljarder på krämer och smink årligen. Gör det mig till konservativ för att jag tycker att det är osunt?

Vad vill jag säga med detta då?

För det första; jag är också fåfäng och det står jag för. För det andra; jag är jättelat. Min mascara tog slut någon gång under förra året och inte förrän förra helgen gjorde jag slag i saken och köpte ny. Att man knappt sett mina ögon på ett helt år är inte för att jag anammat den coola köpenhamnslooken, utan bara för att jag inte iddes köpa en ny. Plus att jag på allvar tycker att det är läskigt med alla kemikalier på huden men är alldeles rådvill i vad jag ska välja i stället.

Det är inte så att jag är blind för trender, det är bara det att jag inte förstår dem riktigt. Countouring, setting, 3d-bryn, fillers – det är en helt främmande värld för mig. Mina glesa bryn platsar inte in bland andra fluffade och permantade bryn. Och jag känner PANIKEN växa inom mig. Om jag inte hänger med nu, hur ful kommer jag inte vara i jämförelse om fem år? Jag vill inte bry mig, men det är fan oundvikligt.

Jag gör mitt bästa för att inte granska mig själv så noga. Trixar inte med ljuset i badrummet. Försöker spegla mig på håll och inte fästa blicken på porerna. Men tankarna om att jag inte duger hemsöker mig ändå. Jag skojar inte när jag säger att 70% av annonserna jag får på facebook handlar om skönhet. Bryn-epilatorer, elektriska manicker som ska ”rengöra porerna”, krämer som motverkar åldrande.

Det. Tar. Aldrig. Slut. Varför måste jag informeras om min oduglighet 10 gånger om dagen? Är det för att jag är kvinna och 30+? Är det för att jag rekommenderat Hudbibeln som algoritmerna klumpar ihop mig de som gillar läppglans som bränner som eld och får läpparna att svullna?

Utforska-funktionen på Instagram borde byta namn till något helt annat. För min vy handlar väldigt lite om att utforska något nytt. Det är bara SAMMA. Och inom mig ekar viskningarna: DU ser inte ut så. DU lockar aldrig håret. DU duger inte. Jag behöver inte ens skönhetsmagasin som berättar för mig hur ful jag är, det gör jag så bra själv.

Jag förstår att jag har en normkropp och tämligen vanlig hy – jag förstår det – så ingen behöver jämföra min självupplevda otillräcklighet med någon annans erfarenheter.

Jag måste bara få ventilera mina helt osorterade tankar och känslor. För jag håller på att bli galen. Denna sjukliga fixering av utseendet och ständiga experimenterandet med utsidan – är det vad som blivit av den kvinnliga frigörelsen? Eller det kanske inte går att dra såna paralleller? Det är så himla svårt att prata om detta ämne utan att skambelägga enskilda kvinnors beteende, och det är det sista jag vill.

När det kommer till utseendet känner jag mig inte fri. Jag känner mig trängd in i ett litet, litet hörn där jag förväntas spendera tusentals kronor i månaden (!!) på krämer, smink och behandlingar. Förlåt, Self-care, kallas det visst.

Hjälp mig här! Finns det någon sund röst i skönhetsdebatten som jag missat?

Kram

Det här tar emot att skriva, det medger jag: Du borde inte cykla. Helst inte någonsin mer om du bor i Stockholm, men även cyklister i Nacka borde överväga andra transportmedel till vardags För varje ny cyklist innebär i dagsläget att jag får mindre yta att cykla på. Och så vill jag ju inte ha det!

Det menar jag förstås inte, egentligen unnar jag alla den välgörande egentiden och motionsstunden som min cykelpendling utgör. Men från ett trafik– och säkerhetsperspektiv är cykling i stadens rusningstrafik inget annat än ett förbannat dårskap. Helt ärligt ger jag mig ut varje morgon med inställningen att det kan bli min sista.

I morgonrusningen möter jag äldre damer på elcyklar och kostymklädda män på tunga herrcyklar med portföljen dinglandes på styret. En hel armada av spandexbeklädda Tour-de-France-aspiranter och kollriga barn med för stora ryggsäckar. Pappor och mammor med den allra dyrbaraste lasten fram i lådan. Och så förstås det nyaste inslaget i trafikfloran; elsparkcyklarna, de får vi heller inte glömma. Cykeln är det mest demokratiska fordon vi har, och just precis det – att cykeln är för alla – som gör det till ett oöverträffat sätt att ta sig från punkt A till B.

Problemet är bara att vi alla ska trängas på samma, smala cykelbana. För att du ska förstå det helt orimliga i detta är det som att Formel 1-bilar, epa-traktorer och skrindor skulle buntas ihop i ett körfält. Visst att alla har fyra hjul men där slutar också likheterna. Corona-våren har inneburit ett rejält uppsving för cykeln, och förhoppningvis blir det starten på en efterlängtad cykelrevolution.

Många andra länder satsar miljarder på få fler att cykla. Nederländerna, Danmark och Frankrike för att nämna några. Sverige säger sig också vilja satsa på cyklismen, och Facit? Svenskarna cyklar 38% mindre än vi gjorde 1995! Visste du att tidigare fick man inte ta parkeringsplatser i anspråk eller begränsa biltrafiken när man byggde cykelbanor.

Att cykla är bra för en, i alla fall på kort sikt. Som småbarnsförälder med långt pendlingsavstånd är cykeln mer än ett fordon för mig. Cykeln är en livboj för min mentala hälsa eftersom vardagen i övrigt inte direkt bjuder på många tillfällen för träning. Med cykeln slipper jag förhålla mig till kollektivtrafikens inrutade tidtabeller och morgonstressen blir hanterbar i stället över övermäktig.

Om fler cyklade skulle klimatet vara största vinnaren. Näst högsta vinsten drar stadskärnorna, föreställ dig vad de skulle bli om värdefull mark inte togs i anspråk av parkeringar och ringlande bilköer. Förloraren? Ironiskt nog cyklisten, i alla fall som det ser ut nu. För de långsiktiga hälsovinsterna uteblir om man ska dammsuga i sig bilarnas avgaser vareviga morgon. Folksam undersökte frågan senast förra året och konstaterat att en cyklist i morgonrusningen andas in sex gånger högre nivåer av luftföroreningar än en genomsnittlig stockholmare. Något som är förknippat med ökad risk för för tidig död. Kul!

Det är en politisk paradox att exakt samma beteende som kommer hela klotet, samhället och staden tillgodo i praktiken blir en bestraffning för den enskilda individen. När det borde vara tvärtom!

Vad jag efterlysning är politisk handling. Sverige ligger fortfarande 40 år efter de länder som redan på 70-talet, på grund av oljekrisen, satsade på cykeln. De goda nyheterna är att det saknas varken forskning eller goda exempel att kopiera. Som Emma Sundh skriver: kanske vi kan kika lite mer på cyklismens Nederländerna i stället för bilismens USA?

Staten lyfter själv fram att det viktigaste är att planera för cyklismen i första hand – och inte som nu – bilismen. Resultatet av prioritera det omvända lever vi redan med i dag. Bilen har i hundra år rullat fram på bekostnad av alla andra fordon.

Men jag tänker att Sverige inte behöver uppfinna hjulet. En god start är ju att kopiera andra länders framgångsrika koncept.

Här är ett axplock av idéer:

– Pop up-cykelbanor i city är en bra första åtgärd för att möta den ökade mängden cyklister som tar sig till jobbet i Coronatider. Det är bara att följa det goda exemplet från städer som Berlin, Vancouver, Milano, Bogota, Bryssel mfl, mfl.

– Bredare cykelbanor längre från bilarna.

– Konstruera cykelbanor som minimerar uppförsbackar, korsningar (ständiga start-och stopp är bra mycket obekvämare på en cykel än i en bil) och hala vägbanor.

– Bättre vägskyltar för cyklister. Trafikvett i cykelbanan kommer tyvärr inte automatiskt.

– Reseavdrag för cyklar. Och nu pratar jag inte om de där 350 kronorna man får dra av i dagsläget. Att cykelpendla är inte helt gratis. En cykel som tål längre sträckors pendling kostar en slant i inköp. Om den ska vara trafiksäker krävs också en gedigen service minst en gång om året.

– Bilfria zoner i staden.

– Cykelleder som binder ihop städer. Hela Sverige måste kunna ta sig fram på cykel.

Jag fånar mig bara när jag säger att jag inte vill att fler ska cykla. Litegrann i alla fall. Jag vill såklart att många, många fler ska få upp ögonen för cykelpendling. Allra helst politikerna, så att det blir någon jävla ordning i cykelbanorna framöver. Därför är jag med i #cykeluppropet!

Delta i cykeluppropet:

Dela en bild på din cykel, på dig själv med din hjälm/Hövding eller något annat cykelrelaterat på till exempel Instagram. Uppmärksamma #cykeluppropet i ett inlägg där du efterfrågar bättre, säkrare och vettigare situation för cyklister. Du kan också dela en bild på de platser som behöver förbättras för cyklister.

Adda dessa taggar:
#cykeluppropet
#minvägockså
#popupbikelanes

Pinga in din hemkommun, lokaltidning eller politiker!

Det här säger jag inte för att skryta, men i dag har jag arbetat hela dagen. Tränat två timmar. Slängt in en maskin tvätt som snart väntar på att bli upphängd. Diskat all disk; kastruller, stekjärn, glas och tallrikar. Nattat två barn och läst en bok som handlade om vintern. Sedan lyssnade jag på meditationsmusik och sträckte ut mina ömma muskler. Lät mig ligga och dra på yogamattan och försjunka i tankar en stund.

Fy helvete, det lät rätt skrävligt ändå och det måste medges att jag är ganska nöjd med min bedrift. För såhär ser förstås inte de flesta av mina dagar ut. Det finns ett moraliserande om föräldrar som ägnar sig åt andra aktiviteter än den dagliga barnomsorgen. Särskilt kvinnor, men nog även män om jag tänker efter.

”Träna under småbarnsåren? Fick jag en stund över prioriterade jag att sova?”

”Laga god mat? Vem hinner det?”

”Duka med finporslinet? För vems skull då?”.

Aldrig har väl ens tid betraktats som allmän egendom på samma sätt som när man har små barn? Alltid finns det något att fnysa åt.

Jag tränar till exempel för att jag måste, inte för att jag nödvändigtvis vill. Min träning består i huvudsak av att jag cyklar eller springer, oftast med barnvagnen, dit jag ska. Till jobbet eller till mataffären eller för att lämna ett brev. Träningen tar absolut tid men den kostar mig inget i energi, utan tvärtom bidrar den till att ge mig energi. Energi som jag sen använder för att ta mig igenom disken och tvättberget och namna kläder och komma ihåg att köpa kläder och allt annat rodd som behövs för att föra familjeskutan framåt. För sånt tar energi om något. Och tid.

För min man är det matlagningen som ger energi. Det kostar honom inget att ägna timmar varje vecka åt att baka bröd och upptäcka nya saker att fermentera. Det ger i stället en känsla av tillfredsställelse och meningsfullhet, och det är de känslorna man lever på när man bråkar med barnet om vinteroverallen för femtionde gången på en månad.

För mig är det en självklarhet att det ska finnas plats för det lustfyllda i vardagen, särskilt i perioder man måste hushålla med sin energi. Då är det ju ännu viktigare att få ägna sig åt sånt som gör man orkar? Många småbarnsföräldrar är stressade och det är förstås synd. Men det är nog för att agendan är sprängfylld med aktiviteter som tar både tid och energi.

Perfection is the enemy of progress. Det har jag åtminstone hört på flera inspirationsföreläsningar. I uppstartsvärlden är det en ganska etablerad sanning. För nystartade företag det nämligen viktigt att komma vidare snabbt. Testa om idén flyger snarare än att ägna sig åt att finslipa den.

Jag tycker att det är en ganska klok filosofi och tror att de flesta skulle ha stor behållning av att vara lite mindre perfektionister även i hemlivet. Jag tänker att många ägnar så otroligt mycket tid åt göra det perfekta valet. Leta efter den perfekta barnvagnen, perfekta förskolan, perfekta partnern eller perfekta huset.

Jag försöker att tänka annorlunda. Den perfekta barnvagnen är den man har. Det perfekta huset är huset man har råd med. Den perfekta förskolan är den som finns i kvarteret.

Det är så djupt rotat i vår samtid att man måste göra genomtänkta val, annars är man inte en medveten konsument. Trots att forskningen visar att de flesta ändå fattar beslut med magen och snarare efterrationaliserar med hjärnan. Är vi rädda för att framstå som dumma kanske? Det ska erkännas att jag också går i fällan. För något år sedan frågade en annan förälder på förskolan om vi ställt oss i kö än. Kö? Till vad? Skolor såklart! Inte den skolan som man automatiskt fortsätter på efter förskolan. Utan de där extra skolorna man ska söka till för att vara garanterad att hamna på en bra högstadieskola. Vår dotter var då ej tre fyllda. Men jag erkänner att jag regelbundet får ångestsköljningar när jag påminns om att vi inte ställt henne i kö i tid.

Marknaden är förstås väldigt skicklig på att vädja till vår inre perfektionist. Hur kan man annars förklara att något så simpelt som till exempel en barnvagn, som i grunden består av en korg, fyra hjul och ett handtag, finns i fler utföranden än det finns bilar? Enkelvagn, sulky, dubbelvagn, löpvagn, sittvagn, resevagn, cykelvagn. Jag blir fan matt. ”Det är en djungel” skriver alla gravida bloggare och ber sina läsare om navigationsråd. ”Välj en med hjul!!!” kommenterar jag inte fastän jag har god lust. Det spelar faktiskt inte så stor roll. De flesta vagnar kan rulla och har inte ihjäl några barn. Resten ska man såklart akta sig för. Men väldigt många barnvagnssäljare odlar gärna myten att det är ett särskilt komplicerat beslut att fatta.

Jag upplever ofta att alltför gedigen research resulterar i att det inte blir något beslut alls. Som när jag skrev om vårt bildilemma och hur Andreas satt med excelfiler för att försöka överblicka elbilsmarknaden och hitta den mest lämpliga bilen. Vilken vi valde? Ingen alls.

Många tror att de behöver den perfekta varianten för att vara nöjda. Jag tror att själva missnöjet gror i jakten på det perfekta. Nöjdast är nog den som inte ens vet om att hen kan vara missnöjd. Som är lika delar anspråkslös och lat.

Visste du att när föräldraförsäkringen infördes på 70-talet så fanns det ingen opinion för? Att staten bestämde sig för att föräldraförsäkringen skulle bli könsneutral tillkom inte främst för att män att skulle vara hemma, utan att kvinnor skulle arbeta.

Jag är så ofantligt trött på att höra om att Sverige är världens mest jämställda land. Jag är av åsikten att Sverige är världens minst ojämställda land.

Många viktiga reformer, så som förskolan och pappamånader, har bidragit till att kvinnors ställning på arbetsmarknaden stärkts. Men fortfarande delar vi inte lika på familjesysslorna. Det sägs att det krävs en by för att fostra ett barn. Men i det moderna samhället har vi avfolkat byn och ersatt den med (i de flesta fall) en mamma och en pappa som ska göra allt. Och eftersom pappor i högre utsträckning tar skydd på jobbet från småbarnslivets monotona sysslor, finns ofta bara en mamma kvar. Där det förr fanns en hel by.

Jag tycker faktiskt inte att problemet är att många kvinnor ställer sig frågan hur fan de ska få allt. Är det verkligen att kräva för mycket av livet att både ha ett arbete OCH ha tid för barnen? Det största problemet är att för många män fortfarande inte ställer sig den frågan. Som anser att hemlivet aldrig får inkräkta på arbetslivets helgd. Som låtsas att det är en rättighet att arbeta fulltid trots att småbarnsåren ofta kräver lika mycket eller mer därtill.

Yrkesarbetade tvåbarnsmammor är kraftigt överrepresenterade när det kommer till sjukskrivningar på grund av utmattning. Och det handlar inte om några enskilda fall utan har mer karaktären av en nationell farsot. Försäkringskassan lyfter själva konflikterna mellan föräldra-och yrkesroll som en stor bidragande faktor.

Jag är så utled på hur vi fortsätter att odla den moderna myten om att småbarnslivet måste vara en serie jämna plågor, och allra värst är det för småbarnsmamman. Hon som brer ut sig så tunt för att vara alla till lags att hon tillslut spricker. En riktig småbarnsmamma ska vara utsjasad, inte ha tid för att sköta sin personliga hygien eller träffa vänner. Föreställ dig att en man öppnar upp sig och berättar om hur han inte duschat på fem dagar och äter ståendes. Han hade antagligen blivit hänvisad till psyk.

Småbarnslivet är ofta en prövning, för många livets första och största. Det är jag den första att skriva under på. Men jag köper inte längre att man bara måste överleva. Ta sig igenom på andra sidan. Alltför många kvinnor har som enda tröst att någonstans finns många kvinnor som har det värre. Det låter väl ändå bortom bedrövligt? Visst att den utmattade småbarnsmamman är ett vanligt inslag i vår samtid. Men måste den vara normal för det?

Barn kräver inte mer nu än förr. Men det gör arbetsmarknaden, samtidigt som många stödfunktioner runt familjen har försvunnit. Förr arbetade en man runda 50 timmar i veckan, och i dag är det norm att en familj med två föräldrar arbetar 80. Jag säger inte att lösningen är att gå tillbaka till traditionell könsuppdelning där en arbetar och den andra sköter hemmet. Men vi måste väl på politisk nivå prata om hur samhället kan stötta där familjen inte räcker till? Och många, många fler pappor måste ställa sig frågan – kan jag verkligen ha allt?