Mansfällan!

Visste du att varje år dör mer än tvåhundra personer som inte saknas av någon? De blir liggande i sitt hem i månader, och upptäcks ofta först av grannar som reagerar på lukten. Den allra största gruppen är ensamma, äldre män, födda på 40-och 50-talen.

Jag kan inte annat än tycka att detta är så himla sorgligt och så himla typiskt. Alla dessa män som genom tiderna gått miste om värdefull träning i sociala relationer.

När vi pratar om föräldraledighet pratas det allt för ofta om kvinnofällor. Att kvinnor fortfarande tar ut största delen av föräldraledigheten, vabben och arbetar deltid. Det ordas alldeles för lite om mansfällan. Att arbeta heltid, inte ta ut någon föräldraledighet alls och underinvestera i relationsbyggandet med barnen. Att inte aktivt ta del i barnomsorgen gör ju att man går miste om så många andra värdefulla relationer som formas under småbarnsåren och runt förskolan. Hur påverkar det männen på sikt?

Jag är en stark förespråkare för att dela på föräldraledigheten. I min värld är det självklart. Föräldraledighet är nämligen inte bara en skyldighet, det är en förmån!

Med vår dotter valde vi att dela upp ledigheten i tre delar. Först var jag hemma i sex månader, sedan delade vi 50/50 i sex månader och slutligen var min man hemma på heltid i ett halvår. Detta trots att min man driver eget, har kommit tio år längre i karriären och tjänar betydligt mer än jag. Det var värt varenda ”förlorad” krona eftersom tiden min man fick med vårt barn inte går att sätta ett pris på. Med vår son kommer vi att vara hemma nio månader var.

Det är poänglöst att dra upp alla siffror om hur kvinnors löner halkar efter under småbarnsåren. Hur mycket pension vi går miste om och så vidare. De flesta känner till statistiken vid det här laget. Men struntar i den ändå, eftersom de flesta andra också gör det. Visst är det så att vissa situationer kräver att man får anpassa uttaget. Om jag skulle bli av med jobbet kanske det är rimligt att jag är hemma tills jag får ett nytt jobb, till exempel.

När jag bodde på Söder och var hemma med vår dotter träffade jag min föräldragrupp varje vecka. Av tio mammor var det jag och en till som skulle dela på ledigheten, resten skulle ta majoriteten själva. Och detta var på Söder! Argumenten var följande:

”Min man tjänar så mycket mer än jag så vi förlorar pengar när han är hemma.”

”Jag tjänar så mycket mer än min man och jag får högre föräldrapenning, så vi tjänar mest på att jag är hemma.”

”Min man har precis börjat nytt jobb och kan inte gå på föräldraledighet nu.”

”Min man är arbetslös, så han måste fokusera på att skaffa nytt jobb (!).”

”Min man vill inte.”

”Jag vill vara hemma läääääänge.”

Jag tror inte att anledningarna i sig spelar så stor roll. Det mesta är efterhandskonstruktioner eftersom det ligger i vår natur att bara göra som andra gör. Det är inte förrän beslutet redan är fattat som vi försöker rättfärdiga det med logiska argument.

Åter till mansfällan. Att vara förälder kommer inte mer naturligt för någon. Visst finns beskyddarinstinkten där från födseln, men resten av föräldraskapet måste man lära sig. Det är kunskaper som man förvärvar genom nattvak och att byta bajsblöjor. Men det är också där i omsorgen av det lilla barnet som vi börjar bygga relationen. Bajsblöja för bajsblöja.

Nu är det säkert många som läser denna text och tänker ”men min man har en jättefin relation med våra barn, trots att jag tog ut föräldraledigheten”. Visst är det så! Men statistiken säger att alldeles för många pappor har för dålig relation till sina barn. Undersökningar visar att när barnen själva får välja vem de söker tröst hos är det bara 7% som väljer pappa. Varannan väljer mamma, därefter en vän eller ingen alls. Hur sorgligt är inte det?

Sverige är redan världsbäst på att få mödrar att förvärvsarbeta. Politiska reformer har banat väg för att kvinnor inte ska bli hemmavarande i samband med att de får barn. Men den största revolutionen har inte skett än, nämligen att papporna tar ett steg tillbaka i karriären till förmån för att få vara hemma mer! Det är ju männen som löper förhöjd risk att dö ensamma utan att en annan själ saknar dem.Eller ännu värre, ångra sina livsbeslut i livets slutskede. För det är ju inte kollegorna som kommer och vakar vid dödsbädden, utan familjen, släkten och vännerna. Massor av barn växer upp utan att känna att de känner att de kan söka tröst hos pappan också.

Och det är väl det allra sorgligaste som finns?

P.s jag tycker att det är fullkomligt skitsamma vem som tar ut ersättningen hos Försäkringskassan, för det säger i princip ingenting. Det viktiga är att tiden med barnen, även de små, är någorlunda jämnt fördelad mellan föräldrarna (i de fall där det finns fler).

Färre finheter i barngarderoben

Jag detta inlägg hos Sofia Wood (som för övrigt snabbt seglat upp som en av mina favoritbloggar) och tycker att det är så träffsäkert skrivet att det tål att upprepas.

På en skala ett till tio ger jag mig själv en sjua när det kommer till klädintresse. Kanske åtta. Som barn var jag nog en sjua ändå. Ägnade mycket tid åt att rita egna kläder och sydde en del plagg, med varierad framgång. Men samtidigt som jag älskade att titta på vackra kläder avskydde jag det likväl. För butikernas sortiment av dåtidens trendplagg var en smärtsam påminnelse om allt jag inte hade, och heller aldrig skulle kunna få.

På en skala ett till tio ger jag mig själv en tvåa när det kommer till barnkläder. Självklart har jag åsikter om barnkläder. Jag föredrar grejer i bra material, dova färger eller klassiska mönster. Men jag försöker tänka så lite som möjligt på just barnkläder, vilket ibland känns som en ren mental styrkeprövning. Små barn har ju absolut inget eget intresse av att vara klädda fint, barnmode är ju bara en förlängning av föräldrarnas intresse eller fåfänga.

En gång i mitten-slutet på 90-talet följde jag med en kompis och hennes föräldrar till den enda modebutiken med barnkläder i Båstad. Hon provade plagg efter plagg och jag glodde avundsjukt på. Plötsligt fastnade mina ögon på en marinblå tröja med ett sånt där plasttryck på. Inte ett vanligt plasttryck, utan format som något djur och med en blå, klar vätska i. Tror den kostade typ 500 spänn och var omåttligt populär. Försynt frågade jag min kompis mamma ”Får jag prova tröjan, alltså jag ska bara prova?”. ”Du får gå hit med din pappa om du vill prova, vi är bara här för att titta på kläder åt Elsa”. Jag återgick att glo på min kompis, som fick plaggen burna in i provrummet av en kvittrande glad expedit. Skammen brände inombords. Jag fattade ju att hon förstod att vi aldrig skulle ha råd med tröjan, det var osannolikt att pappa någonsin ens skulle ta mig till butiken.

Än i dag begriper jag inte varför jag inte ens kunde få prova en tröja medan min kompis provade säkert 20 stycken. Varför det var så himla opassande. Men jag vet att det inte är mycket som har hänt på 20 år. I varje klass finns det ett gäng med barn som aldrig ens vågar drömma om att våga be om nya kläder, allra minst de trendigaste. Det finns minst lika många föräldrar som skickar iväg sina barn till skolstarten med en klump i magen och ber en stilla bön om att ingen ska märka att kläderna är helt fel. För slitna, fel färg, för korta eller för stora eller bara fel märke. Och att det finns barn som är livrädda för att komma hem med fläckar på de nya kläderna. Ja, man kan både hata och älska kläder på samma gång.

Min gåva till min dotter är att hon aldrig ska behöva oroa sig för att frysa om vintern och vara för varm på sommaren. Men jag hoppas också att jag hon, så länge det är möjligt, ska slippa oroa sig för om hon bär rätt eller fel kläder. Självklart ska jag lära henne att vara rädd om kläderna hon har, men jag vill pränta in i henne så hårt jag bara kan att kläder faktiskt inte säger ett dugg om en människa. Det enda som är viktigt är om kläderna är bekväma och känns bra att leka i. Alltså klär jag henne inte särskilt fint, när hon inte klär sig själv ännu gräsligare vill säga. Det är ofta missmatchat och inte sällan urblekt. Vi väljer mestadels marinblått eftersom det är lätt att tvätta. Det är hål på samma ställe på flera av hennes shorts och hon har fortfarande några stycken i storleken 9 – 12 månader. Så länge det är bekvämt och praktiskt får hon gå klädd precis hur hon vill. Det praktiska försitter jag aldrig en chans att fråga om. ”Känns skorna bra att springa i?”. ”Är byxorna sköna att klättra i?”.

Min enkla lilla gåva till andra barn är att visa solidaritet med dem, som likt mitt åttaåriga jag, inte har råd med med välmatchad garderob. Som både älskar och hatar kläder på samma gång. Jag vill lära mitt barn att kläder är bara kläder, de kan inte vara rätt eller fel. Jag fattar att vuxenvärldens krav på ett perfekt utseende kommer att komma förr eller senare, men jag väljer hellre senare.

Hur tänker du med barnkläder?

Stor kram

Valfriheten är inte hotad Klarna, tvärtom

Finansdepartementet föreslår att personliga krediter inte ska kunna vara förstahandsval vid e-handelsköp. Skälet är de svenska hushållens höga skulder, där konsumtionslånen ökat i snabb takt. Det handlar alltså inte om ett radikalt förslag som förbjuder alla som handlar online att handla på kredit, bara att det inte får erbjudas som första alternativ i kundkorgen.

Förslaget är dock tillräckligt radikalt för att Klarna ska gå i taket. ”Det regeringen föreslår är inte bara ett omfattande ingrepp i svenska företags frihet och möjlighet att innovera och utveckla digitala tjänster för konsumenterna, utan också ett försök att tala om för medborgarna vad som är bra för dem”. De går långt i sin kritik och antyder att detta inskränker valfriheten: ”Det måste givetvis vara upp till varje enskild konsument att avgöra hur han eller hon vill betala, och för handlarna att avgöra vilka betalmetoder de vill använda sig av, och som passar dem och deras kunder bäst.”

Vet du vad? Jag tycker att detta är ett utmärkt första förslag, och nu ska jag berätta varför.

Förslaget kan omöjligt ses som ett hot mot valfriheten, det är tvärtom ett förslag som främjar den. Alla som arbetar med e-handel på något sätt vet varför, och naturligtvis även Klarna. De är ju inga dumbommar.

Att välja något annat än förstahandsvalet kräver en del ansträngning, det har 50 år av forskning på området visat. Och lika mycket forskning visar också att vi människor gärna undviker jobbiga saker. Det är bland annat därför som så få av oss aktivt väljer premiepension, eller en sån självklar sak som att donera organ efter döden. I länder där man aktivt måste välja bort organdonation  (exempelvis Österrike, Franrike, Belgien och Polen) är det nära 100% som är med i organdonationsregistret. I länder som Storbritannien, Tyskland och Danmark är det nära noll. Den enda skillnaden är hur man frågar; vill du aktivt välja bort organdonation eller vill du aktivt välja?

Detta vet förstås Klarna, och varenda e-handelsansvarig i världen. Just därför har de valt kreditalternativet högst upp – de räknar kallt med att du ska välja det av bara slentrian. Och vad är det Klarna tjänar mest pengar på? Krediterna, naturligtvis. De har absolut inget intresse av att främja valfriheten på riktigt. Det är därför som man fram till i våras kunde behöva rulla ut en lista av alternativ och aktivt leta efter en möjlighet att betala med kort. Denna metod kritiserades av Konsumentverket och mig veterligen har de ändrat designen efter det. Den typen av design kallas ”dark design patterns” på fackspråk och går förenklat ut på att lura användare med bedräglig design.

Är det verkligen ett omfattande ingrepp i svenska företags frihet? Varför? Alternativet finns ju kvar, de som vill handla på kredit kan ju gladeligen fortsätta köpresan på lånade pengar.

Klarna vill också framhålla att betalalternativet är ett resultat av någon slags supersmart algoritm som skräddarsyr utcheckningen efter användaren. All min personliga erfarenhet av Klarna–utcheckningen talar emot detta. Jag presenteras i princip aldrig för något annat än att kreditköp, hur liten summan än är. Senast i dag möttes jag av detta när jag handlade en måttanpassad passepartout till en loppisram för 239 kr ink frakt.

De första fyra valen är olika slags krediter. Det första är redan ikryssat, och för säkerhets skull inramat så att jag inte ska missa. Det är förstås ingen alls slump att den är designad prick såhär. Ett skolboksexempel på design som försöker knuffa mig till att fatta det beslut som Klarna vill att jag ska fatta. Först på en blygsam femteplats (av åtta alternativ) erbjuds jag det allra vanligaste; att betala kontant med mitt betalkort. Som en diskret liten fotnot som knappt syns i myllret av de mer iögonfallande alternativen.

 

Varför jag engagerar mig så mycket i detta är för att företagen engagerar sig ännu mer. De plöjer ner oerhörda resurser på att optimera sina sajter så att konsumenter ska knuffas till att fatta köpbeslut som de egentligen inte tänkt fatta. Och vad är konsekvenserna av det?

Jo, att människor köper saker de inte behöver för pengar som de inte har. Och att vårt klot ska tillhandahålla ytterligare resurser på lån från kommande generationer. Det är att främja ohållbara konsumtionsmönster, och det måste man få kritisera i de allvarliga tider som vi lever i.

Klarna låter lika kränkta som mitt barn gör när jag påminner henne om självklarheten i att hon måste dela med sig av sina leksaker med kompisarna. Ja alltså om hon vill ha några kompisar. ”Det är också ett försök att tala om för medborgarna vad som är bra för dem” skriver de. Gudars, vilket övertramp. Nästan på samma skala som övertrampet i att de försöker övertyga mig om förträffligheten i att handla en passepartout för 239 kr på lånade pengar.

Ja, detta är ett övertramp på samma sätt som att staten informerar om vilken fisk som innehåller höga halter av kvicksilver. Att de har mage, va? Vad ska de informera om härnäst? Inte om fördelarna med det allmänna vaccinationsprogrammet väl?

Det är inte synd om Klarna. Detta är inte alls ett exempel på överstatlighet, utan en sund anmärkning från någon som faktiskt värnar både konsumenter och valfrihet på riktigt. Och det kan man knappast beskylla Klarna för när de designar sina betallösningar.

 

 

Om husmödrarnas röster fått eka mer

Mellan läpparna pressar jag två synålar. Pannan ligger i djupa veck medan jag söker i minnet. Ska jag nåla fållen först, och stryka sen. Eller gör man tvärtom? Stunder som dessa saknar jag min svärmor extra mycket. Hon kunde svaret på alla sånna frågor, precis som de flesta kvinnor i hennes generation. Hade hon fortfarande varit ett telefonsamtal bort hade hon navigerat mig genom gardinsömnadens snårigheter med van stämma, en sån lugn, pedagogisk röst som kommer med 40 års erfarenhet av att lära ut till barn.

Nu finns hon inte mer och jag är utlämnad till mitt klena minne.

I dag är det Mors dag, och mammor blir med all rätta uppmärksammade. Jag kan inte låta bli att fundera kring hur samhället hade sett ut om vi hade lyssnat mer på mammorna årets övriga 364 dagar. Om alla husmödrars röster fick eka utanför hemmets väggar lite oftare.

Många av samhällsutmaningarna som vi möter i dag hanterade våra mor-och farmödrar över bakbordet, i tvättstugan eller i nattlampans bleka sken för länge sedan. De visste hur man vårdade kläder så att de höll. När kläderna gick sönder visste de hur man lagade. Och när kläderna var bortom lagning visste de hur man gjorde trasmattor av dem. De visste hur man mättade familjer utan minsta svinn. De visste hur man fostrade ungar och sydde gardiner. De gjorde rediga människor av barn och förstod att man måste hushålla med vad jorden ger.

Lyssnade vi på dem? Nej, inte tillräckligt.

Snart existerar generationer av samlad kvinnokunskap bara som en svag viskning från förr. Ingen har brytt sig om att föra kunskapen vidare, trots att den aldrig varit viktigare. Nu står vi här och pratar om hur angeläget det är att vi ställer om till ett hållbart samhälle. Om hur vi ska få kläder att hålla, hur vi måste minska matsvinnet, hur vi måste börja hushålla med jordens begränsade resurser.

Hur hade världen sett ut om vi lyssnat ordentligt från början?

 

 

Vad jag lärt mig av en annons på pendeltåget

På på mitt pendeltåg till jobbet sitter en annons som jag stirrat på i veckor. Det är en bild av en räkcocktail och en slogan som går någonting om att ”du firar inte på samma sätt som 1963, varför ska du…”. Så värst mycket ger jag inte för själva utförandet av annonsen, för trots att jag tittat på den varje dag i veckor minns jag inte slutklämmen. Eller företaget bakom annonsen.

Mina tankar leder osökt vidare på en större, mer angelägen fråga. Annonsen vill förstås dra komiska växlar av hur mycket mer sofistikerade vi är i dag jämfört med 50 år sedan. Och det stämmer ju! I princip inget görs på samma sätt i dag som det gjordes till exempel 1973, året då vi lagstadgade om 40 timmars arbetsvecka. På den tiden arbetade min farmor som växeltelefonist, med arbetsuppgifter som i all väsentlig mening inte sköts av människor i dag. Min morfar var vd för Dux, också en roll som är vida annorlunda än samma roll för ett möbelföretag i dag. Så ser det ju ut för de flesta människor på arbetsmarknaden. nästan ingen gör samma sak som för 40 år sedan. Men varför måste vi jobba lika mycket som vi gjorde 1973? Om jag lånar resonemanget från annonsen är 8 timmars arbetsdag lika modernt som en räkaladob.

Ändå så gör vi det.

För vissa är svaret enkelt. Ekonomin går inte ihop annars. Men för den stora massan är svaret mer komplext. Många som har råd att gå ner i tid gör det ändå inte, fastän mindre arbete är lösningen många andra problem. Försäkringskassan slog senast i somras fast att även om vi generellt sett blir friskare, finns det en typ av ohälsa där trenden pekar åt fel håll. Den psykiska ohälsan. Hos kvinnor står det för snart varannan sjukskrivning, hos män var tredje. Fler kvinnor uppger att konflikter mellan yrkes-och privatliv är anledning till sjukskrivning, och Försäkringskassan skriver att en ökad jämställdhet i hemarbete skulle leda till färre sjukskrivningar.

Jag tror också på jämställdhet, men jag tror vi attackerat problemet i fel ände. Väldigt mycket resurser går åt att informera om de negativa konsekvenserna av deltidsarbete under småbarnsåren. Varför är det viktigt att båda föräldrarna arbetar heltid? Ja, livsinkomsten påverkas och därmed också pensionen. Men det är ju bara ett problem så länge som vi förväntar oss att konsumera lika mycket, eller mer, framöver. Om deltidsarbetet fördelades på två personer (i hushåll där det finns två föräldrar) skulle ju kalkylen se annorlunda ut. Det kanske till och med är så att Pensionsmyndigheten nästa år ska informera om fördelarna med att båda föräldrarna går ner i arbetstid under småbarnsåren, i stället för att familjen ska förlita sig på att kvinnan ensamt tar det ansvaret. Det kanske till och med är så att Försäkringskassan ska skicka ut en folder till båda föräldrarna om riskerna förknippade med nitiskt heltidsarbete under småbarnsåren?

För enkelhetens skull kan vi ta min situation som exempel. Både jag och min man har cirka en timmes pendling till jobbet med kollektivtrafiken. I vardera riktning, alltså. Skulle vi också inkludera lunch i arbetsdagen blir den totala tiden som vår dotter får tillbringa på förskolan 11 timmar om dagen. Eller 55 timmar i veckan. Vi älskar vår förskola och hyser inget annat än djup tacksamhet för våra pedagoger, men 55 timmar i deras omsorg är alldeles för mycket. Alltså pusslar vi. För hennes skull, för husfriden och för vår egna. Men jag för mitt liv inte begripa varför det ens ska behövas?

Livspusslet hade inte ens varit ett problem från början om samhället inte framhärdat att arbete motsvarar 40 timmar i veckan och allt annat är undantag. Varför förväntas vi arbeta på samma sätt som 1973, när inget i samhället ser ut som det gjorde då? För att återkoppla till annonsen som vanpryder insidan av mitt pendeltåg, det är ju bara dumt? Vi är ju smartare i dag.

Visste du förresten av många tror att vi har mer fritid i dag än vi hade som jägare och samlare? Studier av ursprungsbefolkning i Amazonas och Afrika visar att detta antagande är helt fel. Hos Kung-folket i Kalahariöknen uppskattas exempelvis arbetsveckan ha bestått av två och en halv arbetsdag, där arbetsdagens längd var cirka sex timmar. Och den genomsnittliga arbetstiden hos jägare-och samlarfolk i dag är 4.86 timmar per arbetsdag.

Så vem är det som är korkad, egentligen?

 

Köpstopp eller shopping? Jag är med i Linjen.

För någon månad sedan tog jag tåget ner över dagen till Göteborg. Jag var inbjudan att delta i ett program som heter ”Linjen”, ett slags åsiktsexperiment där sex personer med olika ståndpunkter i ett ämne möttes för en diskussion.

Jag var vansinnigt nervös men tackade ändå ja, av det enda skälet ”varför inte?”. Programmet släpptes igår och jag har fortfarande inte vågat titta, får krypningar i huden av att höra min egen röst. Känslan efteråt var ändå bra! Samtalet fortsatte efter kamerorna slocknat ända tills vi behövde bege oss till tåget igen, och det säger väl ändå lite.

Det är väldigt viktigt att lyssna på folk som inspirerar, men allra viktigast är det att lyssna på dem som tycker tvärtemot. Eftersom ni som kommenterar ofta verkar hålla med mig, glömmer jag ibland bort alla de (majoriteten av Sverige, i detta fall) som inte alls tycker som jag. Som inte är ett dugg intresserade av att shoppa mindre. Som hellre köper nytt än gammalt och som tycker att shopping är ett utmärkt sätt att fira framgångar eller för att döva sorger. Självklart tycker jag att framtiden tillhör oss som strävari efter ett mer hållbart liv och samhälle, men jag får inte glömma att nuet tillhör oss alla.

I alla fall. Titta om du är nyfiken. Här kan du se hela programmet. Det är 14 minuter kort och innehåller massa kloka ord från oss i team köpstopp. (Ja, jag gestikulerar tydligt yvigt när jag försöker prata om Riktigt Viktiga Saker, bara att leva med det.)

Kram

Julefrid, enkla tips för en harmonisk jul

För många, många år sedan hade jag en pojkvän som i sin tur hade ett sladdsyskon, en yngre bror. Yngst av fyra  i syskonskaran var det inget märkligt att åtnjöt mycket uppmärksamhet av både storasyskon och föräldrar. Jag minns väl en jul som min pojkvän berättade om. Min pojkvän var utflyttad sedan många år, och precis som de tre andra syskonen. Julen firade de dock ihop, som de alltid gjort. Pojkvännen kom hem med ett par raggsockor, om jag inte minns fel. Hans minsta lillebror hade dock fått 24 paket. Det var en i sammanhanget viktig siffra, eftersom det var ett mer än förra året. Lego, leksaksbilar och en Shetlandsponny (lång historia) bland annat. Egentligen skulle han inte fått legot, men hans mamma drabbades av en sådan vånda inför paketöppningen att hon köpte det i panik på Lillejulafton. Du kanske tror att detta rör sig som en särskilt välbärgad familj, som hade råd att skämma bort sina barn med många presenter. Tvärtom, faktiskt. Pengarna tog ofta slut i början på månaden och min pojkvän hade till och med lånat ut pengar till föräldrarna vid några tillfällen.

Det är lätt att som utomstående fnysa åt ett sånt irrationellt handlande. Och faktiskt, jag själv prioriterar helt annorlunda och skulle aldrig, under några omständigheter, köpa dussinstals julklappar till mitt barn. Men någonstans förstår jag mamman också. Så mycket av julfriden var uppbunden kring julklapparna. Antagligen var de där 24 presenterna ett sätt att fly vardagen, att få sätta guldkant på tillvaron och för en gångs skull ”få” skämma bort någon. Och slippa ta samtalet med sin son om att pengar inte växer på träd.

Vi gjorde slut för många år sedan, men jag kommer aldrig att glömma just denna händelse. Jag tycker att den prickar in vårt irrationella förhållningssätt till prylar så himla bra. Det finns nog en utbredd föreställning om att ”bara de rika” konsumerar onödiga saker. Och de gör de. Men de gör de allra flesta andra också. Det är ju vad hela vårt konsumtionssamhälle bygger på? Löftet om att alla ska kunna unna sig saker, oavsett konsekvenser.

I alla fall.

Här kommer mina tips på en lite mer harmonisk jul

Ta ledigt en extra dag eller två.

Har du glömt köpa julklappar? Bra, fortsätt göra det. Tänk på att för varje ytterligare leksak du ger bort till ett barn, desto mindre blir de andra leksakerna värda. Inflation, kallas det.

Kör knytis på julbordet.

Ge bort din tid i stället. Erbjud dig att sitta barnvakt till exempel.

Pynta traditionsenligt. Det finns en anledning till att julen är en så högt älskad högtid; det är för att den aldrig ändras. I en värld med flyktiga trender förbli julen densamma, och det är själva poängen. Glöm trender som ”lila jul” eller ”årets måsten”. Ha exakt samma pynt som förra året och året innan dess.

Har du några tips för en mer harmonisk jul?

Stor kram

Sophia

 

 

Värdeoptimerat eller tidsoptimerat, det är frågan du borde ställa i dig

Jag läste Minimalisternas blogginlägg ”Minimalism är så mycket mer än bara prylbanta” och fick lite av en aha-upplevelse. Termen som gjorde avtryck hos mig var värdeoptimering. Så otroligt självklart när jag ser deras text, men desto svårare att greppa i praktiken

Så här beskriver de värdeoptimering, saxat från instagram:

När du börjar fundera på vilka prylar och kläder som egentligen adderar värde i ditt liv och vad som är viktigt för dig att ha kvar. Då spiller det tillslut över på fler av livets delar att börja ifrågasätta och värdeoptimera. Mår jag verkligen bra av att göra det här? Tillför de här åtagandena värde i mitt liv? Vilka personer ger egentligen energi av att umgås med?? Osv. Man kan säga att du börjar bli mer medveten. Istället för att gå runt i en dimma av omedveten acceptans kring sådant som egentligen kanske inte gör dig lycklig.✨

Jag skulle nog kalla mig själv en optimerare och letar ofta efter sätt att förbättra små, vardagliga processer. Och det kan jag väl knappast vara ensam om?  Hur många har inte snubblat över råd om hur man ska optimera vardagen för att maxa prestationen? Träna under småbarnsåren? Gå upp en timme tidigare. Meditera under småbarnsåren? Gå upp ännu en timme tidigare. Träna på lunchen. Förbered en hel veckas matlådor på söndag för att spara tid senare i veckan. Knusslar barnen vid morgonrutinen? Ha bara samma kläder och mikra gröten.

Tidsoptimerande tips i alla ära. Självklart ska vi inte ödsla dyrbar tid på tråkiga sysslor i onödan. Men förbiser vi inte ofta en viktig aspekt; nämligen värdeoptimeringen? Alltså att faktiskt tillskriva ett värde till alla ett åtagande. För tidsoptimering är inget självändamål! Risken med en tidsoptimerad vardag, som inte är värdeoptimerad, är att man optimerat sig rakt in i ekorrhjulet.

Hur många av oss känner inte igen stressiga morgnar med småbarn? Det är nej till tandborstning, frukost som ska förtäras under matbordet och overaller som absolut inte ska på. Tidigare har jag försökt morgonkaoset genom att enkom tidsoptimera. Till exempel preppa kaffebryggaren kvällen innan, göra färdiga mackor att ta med mig till jobbet, lägga fram kläderna och så vidare. Fantastiska tips i all sin enkelhet. Men det som saknades var en värdeoptimering av morgonen. Mår jag verkligen bra av den där morgonrutinen? Det var en nödvändig fråga att ställa mig själv. Är det värt bara för att hinna vara på jobbet en timme tidigare. Strax därefter bestämde jag mig för att minska min arbetstid till sex timmars arbetsdag. Det gör att jag inte behöver vara på kontoret kl 07 om morgnarna, utan kan tillbringa morgonen med lite färre konflikter och tidsmåsten. Vad är den optimala morgonen egentligen? Jo, att mitt barn mår bra och att jag är i ett harmoniskt sinnestillstånd när jag kommer in på jobbet. Mitt åtagande som förälder och medarbetare är ju något som jag sätter otroligt högt värde på. Det är ju vad som gör mig lycklig! Inte att slå världsrekord i tidsoptimerad morgon bara för att jag tror att måste jobba de där två extra timmarna varje dag, fastän att det är just de två timmarna som direkt bidrar till att stresslavinen utlöses.

Jag är av naturen begåvad med en väldigt stark autopilot. Kan ånga på genom det mesta, på gott och ont. Jag tror att värdeoptimering är extra viktigt för såna som oss, som bara tuggar på och försöker lösa allt med att gå upp en timme tidigare. Att lösningen inte alltid är att tidsoptimera, utan att prioritera och rakt av välja bort det som bidrar med negativ stress över en längre period (dock tror jag att man måste acceptera att livet alltid kommer att vara förknippad med vissa stressmoment). Det är inte så att jag kommer att sluta använda kortkommandon, men jag kommer inte att se på tidsoptimering som en universallösning som funkar för allt som är jobbigt. Ibland är det bästa att faktiskt bara skita i det jobbiga.

Hur ser du på vardagen? Försöker du tidsoptimera allt eller är du av naturen en värdeoptimerare?

Stor kram

Sophia

Black Friday, nej tack

Vi har inte ens hämtat andan från den senaste shoppingdagen Singles Day förrän det är dags igen. Ytterligare en påhittad dag som bara går ut att maxa inköpen. Och vad kommer sedan? Julhandeln, följt av julrean. Med risk för att låta som en förnumstig gammal kärring: Vill inte ens butikerna själva att någon ska betala fullpris? Dagarna utan någon rea börjar bli lika glesa som håren på Trumps skalp.

Jag ställde mig frågan förra året och jag ställer mig den igen. Vem vinner egentligen på ett priskrig? Konsumenten på kort sikt, absolut. Men priset vi betalar på lång sikt är miljöförstöring till följd av överkonsumtion och uteblivna vinster för de som försöker tillverka och sälja till schyssta villkor. Kul!

I min mening är hela REA-träsket osmakligt, rent utav vidrigt. På några få år har en helt okänd och fabricerad shoppingdag omfamnats med vidöppna armar av stora handlare såväl som media, både ny och gammal. I malströmmen av positiva artiklar finns det spår av kritiska artiklar, men en snabb googling visar att det är den positiva rapporteringen som har kraftig slagsida.

Min egna lilla motaktion mot Black Friday blir att skicka iväg ett lass kläder på lagning. Och fortsätta rya och raljera och fräsa åt ansvarslös konsumtion.

Vad kommer du göra?

Var tar alla de små drömmarna vägen?

Jag är med i en facebookgrupp som handlar om privatekonomi. I dagsläget har den 110 000 medlemmar – bara kvinnor – som utbyter allt från aktietips och diskuterar ekonomirelaterade frågor.  Jag hittade en väldigt underhållande tråd som handlade om vad medlemmarna skulle gjort om de var ekonomiskt oberoende. Tråden har hittills nästan 300 svar. Nyfiken som jag är har jag läst nästan allihop.

Vet du vad de flesta drömmer om? Världens största hus? Stor båt? Resa runt jorden?

Nej. De flesta svarande att de skulle ägna mer tid åt familjen, sin hobby (träna hundar, tillbringa tid i stallet), ägna sig åt välgörenhet och träna. På sin höjd var det någon som svarade att hon skulle unna sig att köpa in hjälp med trädgårdsskötsel. Ganska många ville fortsätta på sina vanliga jobb men arbeta färre timmar.

Jag kunde inte låta bli att notera att svaren står i bjärt kontrast till de drömmer vi vanligtvis möter i sociala medier, bloggar och magasin. Där är det drömmar om ett liv kantat av lyx som får ta plats. De stora drömmarnas arena. Hem sprängfyllda med exklusiva möbler, långväga resor till exotiska destinationer, att få leda ett företag som ”tar över världen”, ägna sig åt välgörenhet går väl an, men inte förrän den egna kassan är säkrad.

Det är förstås kittlande att läsa om stora drömmar och om människor med stora ambitioner. Men jag kan inte undvika att tycka att de små drömmarna trängs undan på bekostnad av de stora. Och att vi, mot bättre vetande, ständigt odlar myten om att lyckan bor i de stora drömmarna. Särkilt problematiskt blir det ju också eftersom att vi i dag vet att de där ouppnåeliga ideallivet har ett enormt pris för miljön. Men var tar de små drömmarna vägen? Jag skulle älska att läsa, precis som jag läste i tråden, om människor som väljer att leva i de där små drömmarna. Vars hopp om revolution är i den egna vardagen och inte på någon annan plats i världen.

En annan intressant grej är att frågan ställdes enbart till kvinnor. Vad får vi för svar om vi frågar bara män? Drömmer de också om mer familjetid och tid för träning? Eller är det hos dem som drömmarna om megabåtar och monsterhus bor?

Vad drömmer du om?

Stor kram Sophia