Visste du att varje år dör mer än tvåhundra personer som inte saknas av någon? De blir liggande i sitt hem i månader, och upptäcks ofta först av grannar som reagerar på lukten. Den allra största gruppen är ensamma, äldre män, födda på 40-och 50-talen.
Jag kan inte annat än tycka att detta är så himla sorgligt och så himla typiskt. Alla dessa män som genom tiderna gått miste om värdefull träning i sociala relationer.
När vi pratar om föräldraledighet pratas det allt för ofta om kvinnofällor. Att kvinnor fortfarande tar ut största delen av föräldraledigheten, vabben och arbetar deltid. Det ordas alldeles för lite om mansfällan. Att arbeta heltid, inte ta ut någon föräldraledighet alls och underinvestera i relationsbyggandet med barnen. Att inte aktivt ta del i barnomsorgen gör ju att man går miste om så många andra värdefulla relationer som formas under småbarnsåren och runt förskolan. Hur påverkar det männen på sikt?
Jag är en stark förespråkare för att dela på föräldraledigheten. I min värld är det självklart. Föräldraledighet är nämligen inte bara en skyldighet, det är en förmån!
Med vår dotter valde vi att dela upp ledigheten i tre delar. Först var jag hemma i sex månader, sedan delade vi 50/50 i sex månader och slutligen var min man hemma på heltid i ett halvår. Detta trots att min man driver eget, har kommit tio år längre i karriären och tjänar betydligt mer än jag. Det var värt varenda ”förlorad” krona eftersom tiden min man fick med vårt barn inte går att sätta ett pris på. Med vår son kommer vi att vara hemma nio månader var.
Det är poänglöst att dra upp alla siffror om hur kvinnors löner halkar efter under småbarnsåren. Hur mycket pension vi går miste om och så vidare. De flesta känner till statistiken vid det här laget. Men struntar i den ändå, eftersom de flesta andra också gör det. Visst är det så att vissa situationer kräver att man får anpassa uttaget. Om jag skulle bli av med jobbet kanske det är rimligt att jag är hemma tills jag får ett nytt jobb, till exempel.
När jag bodde på Söder och var hemma med vår dotter träffade jag min föräldragrupp varje vecka. Av tio mammor var det jag och en till som skulle dela på ledigheten, resten skulle ta majoriteten själva. Och detta var på Söder! Argumenten var följande:
”Min man tjänar så mycket mer än jag så vi förlorar pengar när han är hemma.”
”Jag tjänar så mycket mer än min man och jag får högre föräldrapenning, så vi tjänar mest på att jag är hemma.”
”Min man har precis börjat nytt jobb och kan inte gå på föräldraledighet nu.”
”Min man är arbetslös, så han måste fokusera på att skaffa nytt jobb (!).”
”Min man vill inte.”
”Jag vill vara hemma läääääänge.”
Jag tror inte att anledningarna i sig spelar så stor roll. Det mesta är efterhandskonstruktioner eftersom det ligger i vår natur att bara göra som andra gör. Det är inte förrän beslutet redan är fattat som vi försöker rättfärdiga det med logiska argument.
Åter till mansfällan. Att vara förälder kommer inte mer naturligt för någon. Visst finns beskyddarinstinkten där från födseln, men resten av föräldraskapet måste man lära sig. Det är kunskaper som man förvärvar genom nattvak och att byta bajsblöjor. Men det är också där i omsorgen av det lilla barnet som vi börjar bygga relationen. Bajsblöja för bajsblöja.
Nu är det säkert många som läser denna text och tänker ”men min man har en jättefin relation med våra barn, trots att jag tog ut föräldraledigheten”. Visst är det så! Men statistiken säger att alldeles för många pappor har för dålig relation till sina barn. Undersökningar visar att när barnen själva får välja vem de söker tröst hos är det bara 7% som väljer pappa. Varannan väljer mamma, därefter en vän eller ingen alls. Hur sorgligt är inte det?
Sverige är redan världsbäst på att få mödrar att förvärvsarbeta. Politiska reformer har banat väg för att kvinnor inte ska bli hemmavarande i samband med att de får barn. Men den största revolutionen har inte skett än, nämligen att papporna tar ett steg tillbaka i karriären till förmån för att få vara hemma mer! Det är ju männen som löper förhöjd risk att dö ensamma utan att en annan själ saknar dem.Eller ännu värre, ångra sina livsbeslut i livets slutskede. För det är ju inte kollegorna som kommer och vakar vid dödsbädden, utan familjen, släkten och vännerna. Massor av barn växer upp utan att känna att de känner att de kan söka tröst hos pappan också.
Och det är väl det allra sorgligaste som finns?
P.s jag tycker att det är fullkomligt skitsamma vem som tar ut ersättningen hos Försäkringskassan, för det säger i princip ingenting. Det viktiga är att tiden med barnen, även de små, är någorlunda jämnt fördelad mellan föräldrarna (i de fall där det finns fler).
