Ibland läser jag kommentarsfältet hos några av mina favoritbloggare och känner mig illa berörd av vissa kommentarer. När någon stolt visar upp sina loppisfylld, kommer det alltid någon anklagelse om konsumtionshets och alldeles för lättsinnigt köpande. Det är liksom fult att ägna sig åt någon som helst konsumtion.
För det första: Nyköp är fortfarande normen i vårt konsumtionssamhälle. Ikeas försäljning är inte hotad för att en handfull bloggare handlar sina smörknivar på loppis. Men de tillhör ju en skara som besitter ovanligt mycket makt att förändra vad vi uppfattar som normalt, exempelvis genom att visa upp sina loppisköp. Vi behöver handla mer begagnat, inte mindre. Själv tycker jag att det är sjukt inspirerade och lärorikt att läsa om vad andra tar med hem från loppis. Ser gärna ännu fler såna inlägg, tack på förhand.
För det andra: Minimalism är inget självändamål. Det är inte ett dugg finare att ha prylbantat hem än att ha ett hem fullt mer kärleksfullt samlat bråte. Minimalism och prylbantning är ett sätt för vissa frigöra tid och energi genom att äga färre saker. Jag själv tycker att det är ett förhållningssätt som har många förtjänster i vårt samhälle, som i årtionden snarare präglats av överflöd än av knapphet. Med det sagt är minimalismens dygder knappast för alla. Sakälskare, antiknördar och samlare har lika mycket rätt till sina nöjen som andra människor med hobbies. Minimalism är inte ett slagträ att slå andra i huvudet med.
För det tredje: Jag antar att vissa människor känner sig lite bättre genom att blotta brister hos andra. Allra skönast är ett tjyvnyp på någon som försöker att göra något bra, eller åtminstone bättre. Förutom att det är ett ganska vidrigt beteende, är det också att lägga energi på helt fel saker. Begagnade saker som tillverkats för decennier – eller inte sällan – för flera sekel är inte ett dugg dåligt för miljön att ha många av. Så det så. Klimatskulden är sedan länge avbetald, och det allra bästa är om vi fortsätter njuta av föremålen så länge det går. Det finns ingen lagstiftning som reglerar hur många loppade smörknivar man får äga. Konsumtionspolisen får vackert ägna sig åt andra förbrytelser.
Det finns så otroligt många problem kopplade till vår konsumtion. Värdefulla naturresurser som förbrukas, orättvisa villkor för arbetarna, långa och utsläppstunga transporter, miljöförstöring – ja, jag kan fortsätta radda upp dåliga saker i en evighet. Stora, angelägna problem. Men detta kan man inte klandra loppisälskarna för.
Det är himla trist att det finns några skamspridare som aldrig försitter chansen att mästra. Även om mästrandet är på helt fel grunder. Det bästa för klimatet är nämligen inte att ett fåtal människor lever helt fläckfritt, det är att den stora massan lever lite bättre.
Kram
Väl rutet! Det blir precis som med dieter det där att folk tror att det som jag har hittat som passar mig, det borde passa alla andra också, och där någonstans blir vissa väl lyriska och vill ”frälsa” eller skamma andra att följa efter dem i deras livsupplägg. Ibland tänker jag att det är för att många svenskar är så icke-religiösa som vi vill hitta livsregler i kost, livsstil, konsumtion mm, mm som kan hjälpa oss med en riktning i livet. Jag ser mig själv som minimalist och kan förundras och förfasas över mängden kläder och prylar andra införskaffar och visar upp – men bara utifrån perspektivet att JAG aldrig skulle vilja äga allt det och blir matt av att se allt. Jag tänker också att det är väldigt nyttigt och roligt att inte enbart omge sig med likasinnade eftersom alla verkligen inte är som jag och det är viktigt att komma ihåg. Instämmer helt i att det snarare är positivt att influencers och ”vanligt folk” delar sina second hand-köp eftersom det fortfarande är norm att handla nyproducerat och människor (inklusive jag själv) kan behöva många knuffar i second handriktning för att bli bättre på att ens komma ihåg det alternativet. Sen tycker jag att det är skrämmande och fascinerande hur människor beter sig i kommentarsfält – det är ofta jag inte håller med människor på sociala medier men om jag inte gillar det de skriver behöver jag ju inte följa dem? Och jag förstår inte poängen med att skamma och sprida hat i kommentarerna – har en inget snällt eller reflekterande/ genuint nyfiket undrande att skriva tycker jag att det är bättre att inte skriva alls!
Å vilken intressant analys! Har inte reflekterat över det så, men du är nog något på spåret.
Ja, jag tror att vi måste bli bättre på att acceptera att det finns fler hållbara beteenden än att köpa och äga så få saker som möjligt. Det är en metod för att bli lite klimatsmartare, men det finns andra vägar att gå också. Kram
Jag är varken minimalist eller samlare. Jag försöker tänka på miljön men jag är inte perfekt. Jag handlar det mesta på loppis men ibland blir jag lat och handlar nytt. Men jag är kanske en av dem som ”skammar” som du kallar det. Jag tycker absolut att alla ska få ha sina hobbies och intressen. Men jag kan faktiskt tycka att det är lite bakvänt när ens hobby är att ha 200 kökshanddukar från loppis. Eller 76 kaffekoppar i olika mönster. Eller köpa flera extra overaller till barnen för att det är second hand och billigt. För allt som en person har för mycket av, gör att det blir lite lite svårare för en annan att handla second hand. Borde det inte vara rimligare att alla har vad de behöver och inte mer? Man kan ju inspirera till second hand utan att ha stora samlingar?
Jag förstår din synpunkt. Men det sättet att resonera håller ju i teorin, men speglar ju inte hur vi beter oss i verkligheten. Bara för att någon har en samling på 200 kökshanddukar, så betyder det inte 199 personer väljer att köpa en nyproducerad kökshandduk. Så enkelt är det ju inte. Människor fattar köpbeslut utifrån begär och inte behov. Det beteendet får ju stora negativa konsekvenser när det handlar om nytillverkade saker som med en kort livslängd, men det är faktiskt inte samma sak att köpa gamla 200 gamla kökshanddukar som nya. Vad gäller overaller är det ju intressant att titta på hela livscykeln för plagget. Många använder ju begagnatmarknaden som en slags lånemarknad där man äger vissa prylar eller plagg en kort tid för att sedan återbörda dem i kretsloppet på olika sätt. Det kan ju också te sig främmande för någon som har inställningen att man ”investerar” i ett fåtal plagg som man äger länge, men det är ju en fråga om personlig preferens och inget annat. Jag menar på att det finns fler hållbara beteenden än att köpa och äga så få saker som möjligt. Dessa måste vi acceptera även om vi inte själva väljer att konsumera så. Annars blir det ju ett väldigt moraliserande? Kram
Å, SÅ bra skrivet! Jag störs också av den närmast religiösa / asketiska attityden hos en del minimalister. Jag har en väninna som äger massor av gammalt porslin som hon älskar. Verkligen älskar. Hon bor i en stor gammal lägenhet med högt i tak och en lång serveringsgång med vidlyftiga skåp, så förvaringen gen är inget problem, och att det mesta behöver handdiskas är heller inget problem för henne, för det ser hon som ett nöje. ”Att äta på samma porslin varje dag vore ju lika tråkigt som att ha samma kläder varje dag” säger hon. Jag skulle inte vilja ha det som hon, men jag respekterar hennes inställning, och dessutom uppskattar jag att få komma hem till henne och äta vid ett vackert dukat bord på vackert gammalt porslin som alltid är olika och alltid anpassat efter tillfället och årstiden.
Själv älskar jag mina kläder, av vilka drygt hälften är vintage och allt stannar kvar länge. För ett tag sedan blev jag med sorg i hjärtat (för att den verkligen var utsliten) tvungen att kassera en klänning som jag köpt ny men på rea år 1993 och alltså haft i mer än 25 år. Jag äger även en Harris Tweed-kavaj från cirka 1949-50,som jag köpte i England (för 10 pund!) år 1990. Den var alltså ungefär 40 år gammal då, och jag har nu haft den i ytterligare 30 år. Eftersom den fortfarande är i perfekt skick planerar jag att äga den för resten av mitt liv, varefter jag hoppas att någon annan ska ta över den. Flera andra plagg i min garderob har hängt där i åtminstone ett decennium.
Med det perspektivet kan jag reta mig lite på alla snusförnuftiga råd om garderobsrensning där man alltid uppmanas att göra sig av med alla plagg som man inte använt på ett år eller mer. Många av mina plagg används inte alls varje år, men med perspektivet att jag kommer att ha dem i minst 20 år så har ju det ingen betydelse. Efter att ha hängt där i flera år utan att användas kan deras dag plötsligt komma. Och liksom min väninna gläds åt att plocka fram den perfekta koppen till ett speciellt tillfälle så gläds jag åt att kunna plocka fram det perfekta plagget till ett speciellt tillfälle. Att göra sig av med plagg som inte längre passar för att man gått upp eller ner i vikt – lika dumt ur mitt perspektiv, för jag vet ju att jag kommer att gå upp eller ner i vikt igen. Jag har tyvärr följt det rådet tidigare, och det stör mig fortfarande att jag gjorde mig av med en speciell kjol som jag älskade (för att jag gått ner i vikt) och en klänning som också var helt underbar (för att jag gått upp). I båda fallen skulle jag ha kunnat använda dem igen om jag bara väntat ett par år.
Det verkliga problemet ur hållbarhets- och miljösynpunkt är inte människor som äger många saker och vårdar dem, utan det är alla de som köper billigt och sen slänger och köper nytt.
Helt enig med allt! =)