Om du, som alla kloka människor bör göra, lyssnade på senaste Plånboken i P1, kanske du kände igen en vän, skånsk stämma?
Jag blev nämligen intervjuad med anledning av att jag hyr kläder. Du som brukar läsa bloggen vet ju att jag har ett klädabonnemang sedan årsskiftet, men att jag hyrt kläder på lite olika sätt ganska länge. Plånboken i P1 är ett utmärkt program som undersöker och granskar konsumenttrender. Nu sätter de alltså luppen på ett nytt fenomen: Nämligen att hyra kläder i stället för att köpa. Något som vi lär se mer av!
Men om du ändå ska lyssna vill jag varmt rekommendera att lyssna på hela avsnittet. Medverkar gör också en annan hållbarhetsprofil, nämligen Isabelle McCallister som pratar om att vårda och laga.
Att renovera hemmet är lika självklart som att tvätta underkläderna. All statistik pekar på att svenskar renoverar som aldrig förr. 2018 spenderade vi nära 60 miljarder på renoveringsvaror. Sedan dess har vi sett en pandemieffekt som ytterligare eldat på renoveringsivern.
”Glädjande att svenskar prioriterar att ta hand om sina hem” skriver renoveringsindex (som tar fram statistiken över svenskarnas renoveringar). ”En minskad renoveringsvilja gör att bostäder tappar i värde” skriver de också.
Jag vill nog påstå att det är en glädjetolkning av siffrorna. För ingen pratar om elefanten i rummet. Är det verkligen renovering att kasta ut kök, badrum och ändra planlösning vart tionde år? Det är ju knappast nödvändigt underhåll. Faktum är att byggbranschen står för en tredjedel av hela Sveriges avfall. Lägg därtill alla utsläpp för nyproducerade kök, badrum, fönster, golv, blandare – ja allt som byts ut i stället för att underhållas.
För nästan alla influencers är det förväntat att dela med sig av sin ”renoveringsresa” när de byter bostad. Det är liksom norm att anpassa hemmet efter ”sina behov”. Oavsett om det som redan fanns behöver underhåll eller inte. ”DRÖMLÄGENHET” skriver de och fortsätter sedan berätta om allt som ska bytas ut. Och vi läsare är liksom medberoende och ber om färgkoder och content till våra pinterestmappar. Det är förstås inte influencers jag svingar åt per se, det här är en kultur som vi är med och skapar gemensamt.
Man skulle kunna tro att intresset för hållbar renovering boomar? Eftersom debatten om flyget, kläder och transport är het.
Men det gör det inte!
– Var tredje svensk som renoverar är likgiltig inför miljö-och klimatpåverkan.
– 65% av alla som renoverar ser inte att man kan göra något åt miljöproblemet. (Källa: informationsentrum för hållbart byggande 2020, länk finns längst ner i inlägget).
En del av normen
Jag har också delat med mig frikostigt om våra renoveringar. Jag har skrivit om vår jakt på den bästa, miljövänliga isoleringen, alternativ till betong, linoljefärger och det ena med det tredje. Och tänkt att jag bidragit till något bra?
Men jag känner självtvivlet mala. Bidrar jag också till en ohållbar norm? Den att vi ska ständigt förfina och förbättra våra hem. Och så som förutsättningarna ser ut idag – med obefintligt återbruk inom byggbranschen och miljöskadligt innehåll i många byggvaror – är risken stor att jag inte inspirerar på det sättet som jag tänker mig. Om allt folk vill ha är ändå bara är färgkoder och länkar till inköpsställen.
Kanske bidrar jag bara till problemet, fastän jag vill vara en del av lösningen? Eller finns det ett värde i att jag delar informationen jag samlar på mig om mer hållbara metoder och material?
Vad tycker du? Jag brukar få så kloka inspel på bloggen, och hoppas att det finns fler som vill resonera kring dubbla känslor inför hus/hem/renovering/inredning.
I Sverige returneras i snitt var femte plagg som säljs. Men siffrorna varierar stort, från 18% till 60% beroende på typ av plagg. Allra mest returneras plagg från snabbmodet.
Hör du till dem som beställer två av varje storlek? Eller en av varje färg? Då är den här texten särskilt till dig.
En stor del av klädförsäljningen har flyttat ut på nätet. De stora e-handlarna som Boozt, Nelly, H&M lockar med fri frakt och fria returer. Det låter ju smidigt, men sanningen är att fri frakt bara finns i teorin. I verkligheten kostar en retur tre gånger så mycket som frakten ut till konsumenten. Då ska man också förstå att i genomsnitt returneras var femte plagg, men för snabbmode returneras så mycket som 60% av plaggen.
För att göra returhanteringen billigare skickas returnerade plagg till länder som Polen eller Estland, ibland till och med till Asien, för att fräschas till och packas om. (Då har plaggen redan gjort en lång resa till Sverige, via en mängd mellanhänder. Ofta odlas bomullen i ett land, tyget vävs och färgas i ett annat och plagget sys i ett tredje.. Därefter har plagget rest hela långa vägen till Sverige, nästan alltid från låglöneländer i Asien.)
Det är big business i länder som Polen och Estland att hantera våra returplagg. De fräschar till, packar om och skickar tillbaka de plagg som går att sälja igen. Men långt ifrån alla plagg hittar ett nytt, beständigt hem.
Plaggen åker från mellanhand till mellanhand, och ansvaret också
Kombinationen ständiga nyheter och generösa returtider gör att vissa plagg gått ur trend när de returnerats och inte kan säljas på nytt. Nelly.com skyltar till exempel med ”nyheter varje dag”, i kombination med gratis retur i 14 dagar (förutsatt att man köper ett nytt plagg inom 24h).
Vissa plagg är använda och behöver fräschas upp – men om ett plagg är för billigt (ett riktmärke som nämnts är ca 600 kr), är det inte lönsamt att till exempel laga eller tvätta, packa om och sälja igen. Lösningen blir då att bulksälja plagg till verksamheter som köper och säljer restlager utanför Europa, vanligen i Afrika eller Asien. För att inte konkurrera med sig själva vill modeföretagen inte att plaggen säljs på deras inhemska marknader.
Eller så kan plaggen skänkas till välgörenhet, men även välgörenhetsaffärerna säljer vidare per kilo till länder utanför Europa, om plaggen inte omsätts i butik. Långt ifrån allt går att sälja i mottagarlandet, och de saknar ofta möjligheten att ta hand om avfall på korrekt sätt. De plagg som bedöms vara säljbara hamnar på marknader, men resten hamnar på soptippar där de eldas upp.
En sund returkultur bygger på att företagen, konsumenterna och politiken bidrar.
Vad kan man göra själv
Det finns några saker som jag tycker att man som konsument kan tänka på för att bidra till en sundare returkultur:
Acceptera att det inte finns något som heter ”fri frakt eller fri retur”. Om inte du betalar något är det för att någon annan tar kostnaden.
Köp aldrig fler plagg än du faktiskt tänkt använda. Gör research kring färg och passform innan du slår till, och acceptera att den ”perfekta nyansen” kanske bara finns i ditt huvud.
Ha koll på måtten. Mät stussvidd, bystvidd, innerbenslängd, midjemått och ärmlängd och spara måtten i telefonen.
Börja fota dagens outfit. Detta låter kanske som ett märkligt råd. Men faktum är att jag tränat upp mitt ögonmått tack vare att jag sett alldeles för många bilder på mig själv i plagg med dålig passform. Du behöver förstås inte lägga ut några bilder på instagram om du inte vill.
Hitta dina favoritpassformer (och material). Välj ut fem favoritplagg från garderoben och hitta de gemensamma nämnarna. Vilken skärning gillar du? Passform? Vilka ringningar? Och vilka material? Skriv ner allt i telefonen och checka av innan du handlar online. Skriv också upp allt du inte gillar. Jag undviker till exempel lågt skurna jeans, båtringning och allt i polyester och akryl.
Vad ska företagen göra då?
Det är inte bara köpglada konsumenters fel att vi har fastnat i ett osund returkultur. Boozt, en av Sveriges största e-handlare, har en finanschef som säger att ”de älskar returer, det är en del av deras affärsmodell”. Boozt har en returgrad på 37,5% (40% tills att de blockade 13 000 kunder med ett ”osunt köpmönster). Man kan inte älska det faktum att nästan fyra av tio plagg kommer tillbaka. Vilken annan verksamhet som helst hade kallat till krismöte om 40% av varorna kommer i retur, men Boozt säger sig ”älska dem”. Även om den sortens tondöva uttalanden förvisso är en uppfriskande kontrast till alla plattityder om ”hållbarhetsambitioner”, är den fan inte okej. Den vittnar om en respektlös attityd mot det skyhöga pris klimatet, miljön och utsatta textilarbetare betalar för att deras kunder ska ”buy and try”.
Modeföretagen behöver se om sin affärsmodell och returhantering och väga in miljö-och klimatkostnaderna – och inte bara de ekonomiska – i returhanteringen.
De måste sluta marknadsföra sig med fri frakt, det är en bluff!
Hållbara affärer måste vara högsta prioritet. Ett problem är målkonflikter: Försäljningsavdelningen tar till tveksamma metoder för att sälja mer, ”köp nu, prova hemma och betala sen”, medan kostnaden för returerna bokförs på något annat konto. Olika företagsmål hamnar i konflikt med varandra.
Tack om du orkat läsa hela vägen hit! Och särskilt tack om du är en person som vanligtvis returnerar mycket, men ändå tagit dig igenom hela texten. Jag hoppas att du också vill vara med och bidra till en sundare returkultur.
Varför jag skriver detta (och mina källor!)
Jag skrev detta blogginlägg för att sammanfatta en serie stories på Instagram om returer. Själv inspirerades jag av finska Yle:s granskning om returer i Finland, som de skrivit om här. Snälla läs artikeln, den är väldigt pedagogisk och bra. Finland har för övrigt lagstiftat om fria returer, och som en konsekvens returnerar de flest plagg i hela Skandinavien. Vartannat plagg åker tillbaka.
Det finns en svensk studie, gjord 2018 på Handelshögskolan i Göteborg, som granskat miljökonsekvenserna av modebranschens returer. Här finns ett pressmeddelande som sammanfattar studien. Jag har hämtat de flesta siffror härifrån.
Om du känner dig mentalt rustad vill jag verkligen rekommendera videon, ”the Hidden Burden of Fashion Waste” (ca 20 min). Här kan du se var kläderna hamnar efter de sålts per kilo till länder utanför Europa. Varning för bedrövande bilder dock.
Jag har märkt en egenhet med mig, som jag gissar att jag delar med många andra kvinnor: Förmågan att lösa problem som inte ens finns. Och sen bli bitter över tacken som (rimligtvis) uteblir.
För ett par veckor sedan suckade jag över att det var så stressigt att hinna till hämtningen varje dag. ”Varför gör du det då?” undrade Andreas. ”Jo, men jag pluggar ju och det är ju enklare för mig att hämta på förskolan än för dig? Bättre att du får arbeta färdigt.” ”Men det vet du ju inget om?”, påpekade han korrekt. ”Jag kan ju lika gärna hämta”.
I min alldeles egna värld var det givet att jag skulle ”offra” mig och vara den som hämtar vareviga dag. Trots att det jäktade något oerhört att behöva avbryta mitt i pågående plugg och trots att Andreas faktiskt aldrig bett mig om den ”tjänsten”.
Jag vill i alla fall inte tro att jag är ensam i detta irrationella beteende. När jag ser tillbaka på mitt föräldraskap ringlar det sig som en ilsket röd tråd genom alla år. Att identifiera en potentiellt bekymmersam situation, och sedan lösa den alldeles på egenhand, allra viktigast är det nästan att föregripa Andreas. Men däremot med en from förhoppning om att han ska se min uppoffring och liksom tacka mig i efterhand. Gärna ofta.
Jag sopar banan fri från eventuella konflikter, bara för att tända ilskebrasan när uppskattningen för den icke inträffade, möjliga konflikten uteblir. Ett kreativt sätt att sticka en enorm offerkofta åt sig själv! Jag har ingen forskning att förlita mig på, men har en föraning om att detta är ett klassiskt kvinnligt kodat beteende?
Nej, nu slutar jag upp med dumheter som detta genast och återgår till att bli en sund, jämställd och dugligt normaldum förälder.
Det känns obekvämt att prata om positiva aspekter mitt i en pågående pandemi. Miljontals sörjer förlorade anhöriga och jobb, och människor i vården sliter som aldrig förr. Pandemin ska verkligen inte förminskas.
Men för mig har den också medfört en hel radda positiva grejer. Och jag tänker att de sakerna också kan få finnas med, som kontrastupplevelser till allt det vidriga. En positiv grej är att jag fick en sällsynt chans att utvärdera min yrkesroll, och valde att börja plugga efter sommaren. Det hade aldrig hänt om livet vore business as usual.
Andra positiva bieffekter är att jag rensat bort en mängd stressfaktorer ur vardagen. Till zoom-föreläsningarna behöver jag inte ens dra en kam genom håret. Än mindre välja outfits eller sminka mig.
Jag vill också spänna bågen och påstå att pandemin gjort mig till en mer harmonisk förälder. Förskolan ligger bara tre minuters promenad bort, och att slippa pendlingstiderna har gjort under för mina stressnivåer. Andreas och jag har heller aldrig haft hjälp i vardagen av morfar eller mormor, så vi lider inget direkt förlust på barnvaktsfronten heller. Och eftersom vi numera båda arbetar hemifrån har vi helt plötsligt möjlighet att ta en promenad tillsammans på lunchen. Eller skvallra lite över en kopp kaffe. Något som var helt otänkbart när vi arbetade i varsin ände av stan.
Pandemin har gett mig mersmak på en annan sorts vardag. Med ett lunk som är mer skonsamt för både kroppen och själen. Mina konsumtionsmönster har påverkats till det bättre. Jag förlade min plånbok någonstans i huset i mitten på december, och den har fortfarande inte dykt upp. Eftersom jag ändå inte tillbringar någon tid med att scrolla tradera och andrahandssajter, spelar det liksom ingen roll.
Det är ohyggligt synd att det skulle krävas en global pandemi för att vardagen skulle bli lite mer rimlig.
Medan jag slösurfade och väntade på att Nils skulle somna in igår trillade jag över en otroligt intressant text i Harvard Business Review. ”Vad du ska följa i stället för din passion” lyder rubriken kort och gott.
Jag tillhör nämligen (den alltmer sällsynta) skaran människor som har oerhört svårt för plattityder om att ”följa sin passion”, eller rent av okommenterat låta provocerande budskap som ”positive vibes only” slippa förbi.
Det är inte så att jag inte tycker om att ha kul. Vem gillar inte kul, liksom. Jag tror inte bara att man har kul jämt, eller att konstant kul ens är något eftersträvansvärt. Livet är inget utan kontrastupplevelser, tänker jag. Få saker gör oss mätta, trygga och varma människor så olyckliga som uppfattningen att livet ska vara alltigenom kul.
Dan Cable skriver i stället att man ska följa blåsorna i händer, dock kanske mer bildligt än bokstavligt. Blåsor uppstår när man nöter något om och om igen, återvänder till samma aktivitet trots att det är svårt och utmanande och utvecklingen går långsamt. Det är stundom förjädra motigt och nästan helt omöjligt att bli nöjd. Men trots att det gör ont så återvänder man likväl.
Min karriäromställning känns precis så. Egentligen kunde jag arbetat med ux (fastän än rätt värdelös designer) redan för många år sedan, om jag bara hade ansträngt mig lite mer. Då kändes tröskeln alldeles för hög, och jag slog i stället in på ett sidospår inom marknadsföring. Även fast det varit både roligt och givande, graviterade jag hela tiden mot att arbeta med användarupplevelsen. Jag nöjde mig liksom aldrig med att publicera innehållet i ett CMS – jag var tvungen att förstå hur exakt det funkade så att jag kunde ändra på allt jag tyckte var dåligt. Samma sak med analys – jag kände mig aldrig tillfreds med att veta ATT användare gör saker. Jag vill alltid veta VARFÖR och hur jag kan påverka.
Det har varit en lång och bitvis smärtsam väg till där jag är i dag. Många blåsor har det blivit, men förhoppningsvis blir huden lite mer härdad för varje dag.
Att saker emellanåt är tråkigt är inte fel. Att glöden falnar är inte fel, passion är ju till sin natur flyktig och nyckfull. Även om passion är en kraftfull känsla är den kanske inget man ska vägledas av i stora livsfrågor. Utan kanske fråga sig vilka aktiviteter man alltjämt återkommer till trots att de ibland är dötrista eller svinjobbiga.
Det kan inte ha undgått någon att jag driver #cykeluppropet tillsammans med Annika Sundin och Emma Sundh. Vi har cyklat med Per Bolund och Daniel Helldén och hade för ett par veckor sedan ett zoom-möte med Tomas Eneroth, vår infrastrukturminister, för att snacka om cykling. Vi har också träffat Cykelfrämjandet och pratat om hur vi kan kroka arm för att driva på frågan politiskt.
Så kan du vara med och påverka
Jag har bland annat lärt mig att staten, genom något som heter ”Stadsmiljöavtalet”, har avsatt hundratals miljoner som kommuner kan få till cykelprojekt. Kruxet? Det finns massor av pengar kvar i potten som ligger och skvimpar till ingen nytta. Kommunerna måste nämligen söka pengarna, och det är något olika kommuner är olika duktiga på.
Problem nummer två är att kommunerna har till och med sista december på sig att söka. Det brinner i knutarna men det är förstås inte försent. Så värst krångligt är det inte!
Mejlmall för att klippa och klistra
Cykelfrämjandet har hjälpt till att författa ett mejl som man kan skicka direkt till sin kommun. Jag kommer att mejla direkt till kommunordförande men även ordföranden i den nämnden som ansvarar för trafik (måste googla på det, vem håller koll på sånt).
Nu uppmanar jag dig att göra det samma.
Såhär enkelt är det:
Kopiera och klistra in texten nedan i ett mejl.
Byt ut markerade tecken mot din kommuns namn och eventuell kommunspecifik information.
Fyll i mejladress/adresser.
Skicka iväg! Glöm inte att klappa dig själv på axeln för din insats.
Hej!
Jag mejlar till dig eftersom jag vill ha bättre förutsättningar för att cykla i vår kommun!
Just nu finns statliga pengar att söka för att bygga mer cykelväg och andra smarta cykellösningar som gör det enklare och säkrare att välja cykeln. Genom stadsmiljöavtalets särskilda cykelsatsning finns det 300 miljoner kronor nästa år och 250 miljoner kronor för 2022 att söka. Vilken möjlighet!
Pengarna får användas till satsningar på cykelbanor, cykelparkeringar eller andra anläggningar för cykeltrafik. Jag skulle gärna se att ni satsar på [XX och XX, beskriv ett område, en väg eller korsning som behöver bli bättre och bifoga gärna bild].
Jag tror och hoppas att [kommun XX] vill ta cykeltäten, trampa igång omställningen och satsa på att bli bäst i landet på cykling! [Idag är ni ju endast på XX plats enligt Cykelfrämjandets Cyklistvelometer: https://cykelframjandet.se/cyklistvelometern-2020/ Obs! Inte alla kommuner som finns med här.]
Många kommuner tycker att det är krångligt att söka pengar från stadsmiljöavtalet, men den här gången är det faktiskt enklare än vanligt. Kraven på motprestation i just denna utlysning är mindre än i det vanliga stadsmiljöavtalet. Så ta täten!
Nu är det bråttom! Pengarna måste sökas senast den 31 december. Ni missar väl inte chansen?
Rätt smutt va? Jag kommer att föreslå att söka bidrag för att förbättra Gamla Saltsjöbadsleden som jag cyklar på varje dag när jag arbetar i stan. Den har varken väggren eller gatubelysning men helt vansinnigt nog väntas jag dela den med snabbkörande bilar, moppebilar och hästar (!). Att ingen pliktat med livet på den sträckan är blott ett mirakel.
Läs gärna mer på Cykelfrämjandets hemsida och jag föreslår också att du blir medlem om du har 225 kr att avvara. De lobbar för bättre förutsättningar för cykeln över hela Sverige och utan dem lämnar vi i stort sett fritt spelrum åt bil-lobbyn.
För någon dag sedan skärmdumpande jag till denna text på Instagram och delade några tankar om feminism och synen på arbete. Det blev någon form av rekord i engagemang och jag tänkte kosta mig på att utveckla mitt resonemang här.
”Alla som säger att heltidsarbete och småbarnsåren går ihop ljuger”
Vet du. Jag är benägen att hålla med. I alla fall heltidsarbete som i praktiken innebär åtta timmars arbetsdag, plus en timmes lunch och i alla fall en halvtimmes restid till och från jobbet. I vår familj skulle det innebära att våra barn tillbringade 50-55 timmar i veckan på förskola. För vissa barn är det inte ett problem, men det skulle det absolut vara för våra.
Ändå har heltidsnormen varit i princip helt omöjlig att ifrågasätta i mina feministkretsar. ”Man vill ju inte gå i kvinnofällan”, upprepas det som ett mantra om och om igen. ”Tänk på pensionen”.
Nu är min man föräldraledig men innan dess arbetade han fyra dagar i veckan och innan jag var föräldraledig arbetade jag sex timmar om dagen. Frågar du mig är detta ett ganska optimalt upplägg med små barn. I alla fall för oss som inte har hjälp i vardagen av till exempel mor-och farföräldrar. Jag fattar ju att alla familjer har olika stödsystem och förutsättningar.
För de flesta jag möter handlar det ju dock om ”heltid” och inte heltid. Det vill säga att komma senare och gå tidigare med arbetsgivarens goda minne. Det är därför som de flesta hämtar på förskolan vid tre-halvfyra. Inte för att de varit på jobbet sedan arla morgonstund. Många motiverar sig med att de ”arbetar ikapp” på kvällarna eller saker som ”jag är ju tillgänglig” och ”jag tänker ju på jobbet nästan jämt”. Alla såna lösningar är väl upp till arbetsgivaren och den anställda och hens samvete, i min mening.
Det jag inte köper är att alla såna här individuella strategier ses som god feminism. I motsats till den feministiska illgärningen jag ägnar mig åt, nämligen att arbeta lite mindre. Om man inte är man vill säga, för en deltidsarbetande man hyllas inte sällan som progressiv.
Hur kan det framställas som en godare feminism att hantera en förlegad struktur med hjälp av kreativa individlösningar, när problemet behöver hanteras på en strukturell nivå med politiska åtgärder? 40-timmarsveckan är ju ett arv från en tid då en i familjen skötte försörjningen och den andra skötte hemmet. Sett utifrån familj arbetar vi fortfarande fler timmar i veckan än vi gjorde på 60-talet, då vi fortfarande tillämpade 48 timmars arbetsvecka.
Det är ju knappast alla som ens har lyxen att ha en arbetsgivare som ser mellan fingrarna med att fem-tio arbetstimmar ”försvinner” varje vecka. Jag tänker att för varje ”heltidsarbetande” småbarnsförälder så står minst 50 vid sidan av och kliar sig i huvudet och begriper inte hur andra får det att gå ihop.
Är det inte mer feministiskt att erkänna att det faktiskt inte går ihop och i stället engagera sig för en mer flexibel arbetslagstiftning? Att bluffa heltidsarbete är ju bara till gagn för den enskilda personen, medan en systemförändring är till nytta för alla.
”Men jag som inte har barn, eller har vuxna barn – får jag inte jobba heltid?”
Det är förstås en rimlig invändning. Många arbetar med sin passion och lever för sina jobb. Ska de tvingas hem vid 15? Självklart inte. Precis som ingen tvingas hem vid 18 i dag. Jag tror att den oron är helt obefogad.
Det jag menar på är att normen kring vad en heltidsvecka är behöver förändras. 40 timmar, som är den är i dag, exkluderar oerhört många människor i olika faser av livet.
Men kanske även en kortare arbetsvecka kan vara gynnsamt även för mer senior arbetskraft? Jag har befunnit mig på arbetsplatser där man regelmässigt erbjöd alla över en viss ålder avgångsvederlag, eftersom man ansåg att deras kompetens var förlegad. Och det stämde ju i de flesta fall, eftersom de aldrig fått en ärlig chans att kompetensutveckla sig under karriären. Det pratar väldigt mycket om att lära för livet i dag, men väldigt lite om när och hur man ska hinna lära sig nya saker. En kortare obligatorisk arbetstid frigör ju tid för att lära sig nya grejer.
Det finns så massor av fler frågeställningar att klura kring. Som att arbetsbördan måste minska, inte bara tiden. Och hur ska det gå till i praktiken?
Jag försökte formulera inlägget mer som tankar än bestämda åsikter. För jag har inte alls svaren. Jag vill bara lyfta frågan och komma ut som feminist och pro deltidsarbete.
I fredags morse pallrade jag mig till Bee Urban för klimatfrukost med tema energi. Vi var ett litet, energiskt och corona-anpassat gäng som skulle lyssna till ett samtal mellan Naturskyddsföreningen, Fossilfritt Sverige och Vattenfall.
Satt med telefonen i näven och antecknade flitigt. Och bredvid mig sitter Annika Sundin @medveten_i_stan och fellow initiativtagare till Cykeluppropet
Vad finns det då att säga om energi?
Enormt mycket. Jag antecknade så att fingrarna värkte.
För att klara klimatmål behöver vi ren energi. I Sverige kommer 98%-99% av vår el från förnybara källor, vilket är fantastiskt om vi jämfört ur ett globalt perspektiv. Vi är till exempel inte beroende kolkraft som många andra länder. Därför är det till exmpel bra att stora teknikbolag etablerar serverhallar i Sverige (vårt kalla klimat gör också att man inte behöver extra energi för att kyla anläggningarna), även om de förbrukar enorma mängder energi. Bättre ren energi här än smutsig energi någon annanstans, så att säga. Nackdelen är att teknikbolagen skulle kunna driva på andra länder att ställa om sin energi, med moroten att de etablerar serverhallar där. En personlig tanke är att de länder med dåliga energikällor nog kommer att snegla mot renare elproduktion når de inser att det finns pengar att tjäna.
Energieffektivisering – samtidens sexigaste ord
Men. För att kunna minska våra utsläpp måste vi energieffektivisera. Detta gäller särskilt industrin, men också privatpersoner. Vår förbrukning måste optimeras så att vi använder el när tillgången är stor. För att kunna göra det behövs dock bättre teknik.
Min man satte för något år sedan upp ett övervakningssystem på vår energiförbrukning med hjälp av en Rasperry Pi. Har jag nämnt att han är en nörd? Med hjälp av hans dashboard kunde vi följa förbrukningen i realtid. Men vet du vad vi inte kunde? Göra något åt den!
Det behövs tjänster för att optimera elanvändingen. Till exempel: Man ska kunna koppla in elbilen på laddning efter att man kommit hem från arbetet. Det betyder dock inte att den laddar precis just då, utan att laddningen är optimerad och kanske laddar under natten när tillgången på el är större.
Gigantiska energibesparingar finns att hämta om man till exempel energieffektiviserar miljonprogrammen i stället för att bygga nytt, men det är något politiker är dåliga på att prioritera överlag. Naturskyddsföreningen lyfter att den politiska viljan oftast har slagsida mot att vilja bygga nytt, framför att effektivisera det som redan finns. Och det måste ändras!
Vi pratade också om bilen, denna gigantiska klimatelefant i rummet. I framtiden kommer inte bilen vara var mans egendom. I dag finns mer än 5 miljoner bilar i Sverige, och om hela flottan skulle vara eldriven så klarar vi inte elförsörjningen. Lösningen är förbättrad kollektivtrafik, andra typer av fordon (hörde jag cykeln, hehe?) för korta transporter och vätgasdrivna fordon. Min reflektion är att det bara en tidsfråga innan bildelning slår igenom på riktigt. Vi köpte en Tesla i somras, delvis för att de satsar på att bygga in delningsfunktion i mjukvaran. Tänker att alla biltillverkare måste tänka i de banorna för att vara konkurrenskraftiga om några år.
Flyget då? En spaning är att om några år flyger vi korta sträckor med elflyg. Tänk mer Umeå – Östersund än Stockholm – Bangkok.
Team längst fram i klassen och ställ frågor – hand upp!
Vad sopor har med energi att göra
Ett stort problem i dag är att vi importerar andra länders avfall för att förbränna och omvandla till fjärrvärme. Det gör att incitamenten att satsa på återvinning i ursprungsländerna är få. För att klara klimatmålen måste vi slopa deponin – alltså sopor som förbränns. Fossilfritt Sverige menar på att i framtiden kommer vi inte att prata om sopor, utan om material. Råvaror måste återcirkulera, så enkelt är det. Vi måste börja se jungfruliga material som den lyx det är – standard kommer att behöva bli att återbruka och återanvända.
Och kärnkraften då?
Jag tycker att kärnkraft är ohyggligt läskigt. Framförallt med tanke på oöverskådliga perspektiven. För att jag ska ha tillgång till ”ren” el till min elvisp idag, behöver vi klura på lösningar för slutförvaring av radioaktivt material i – wait for it – 100 000 år. Alltså hur designar man ens en skylt så att någon (människa eller utvecklad flugsvamp eller vad tusan som dominerar jorden då) förstår att det är radioaktivt material som gömmer sig här?
I alla fall. Alla verkade rörande överens om att kärnkraft blir en kort parentes i världens historia. Det är alldeles för dyrt att investera i nya reaktioner, så vi kommer att behöva ersätta den energikällan med något.
Vad ska vi som privatpersoner tänka på?
Energieffektivisera hemmet. Jag är inte den som säger att man ska köpa nytt innan det gamla är uttjänt. Men faktum är att vitvaru-utvecklingen går framåt i en oerhörd takt, och dagens diskmaskiner och tvättmaskiner är väldigt energisnåla jämfört med äldre. Sitter du på en äldre vitvara som gått sönder? Då kanske du ska överväga att köpa en ny energisnål vitvara i stället för att reparera den gamla. Men som Vattenfall själva säger: Poängen är ju inte att den med två år gamla vitvaror byter ut till nya.
Spä ut elpoolen med grön el. Byt till miljömärkt el. Märkningen av el är lite lurig, och därför ska du välja en el som är märkt Bra Miljöval (och certifierad av Naturskyddsföreningen). Tänk på el som en stor gemensam pool. Bara för att du väljer miljömärkt el betyder inte det att du får grön el i dina eluttag. Det betyder att vi tillför bättre el till vår gemensamma pool. Och så gäller ju motsatsen. El från kolkraftverk är energins motsvarighet till att någon kissar i bassängen. Till njutning för absolut ingen.
Kapa energitjuvar. Vi köpte ju en elbil i somras efter mer än ett års velande. Hade jag vetat vad jag vet i dag hade jag drivit på för att vi skulle växla från fossilbil mycket tidigare. Jag vet, det är dyrt och långt ifrån alla har råd. Men min egentliga poäng är att långt ifrån alla behöver en bil från första början. Behöver familjen två bilar? Antagligen inte. Jag försöker att organisera mitt liv så att det ska bli så smidigt som möjligt. För oss betyder det att vi arbetar på cykelavstånd (20 km enkel väg är min smärtgräns). Jag har valt bort arbeten och skolor som ligger på ett avstånd som innebär bilpendling. Helt enkelt för att det skulle göra min vardag ohållbar. Jag ser inte det som en uppoffring, utan som ett sätt att vara solidarisk med dem som faktiskt inte har lyxen att välja bort arbeten som ligger bortom cykelavstånd. Kanske kan familjen gå runt på en elbil i stället för två fossilbilar om man arbetar lite närmare hemmet?
Det här med tränings-och kostprogram gör mig förbryllad. Mitt lokala gym kör ofta kampanjer som går ut på att man ska komma i sitt livs form på åtta veckor. Det är träningsprogram, kostprogram, procentsatser hit och PT dit. Invägning och utvägning. Dyrt som pocker är det också. Jag begriper inte varför man måste formtoppa på åtta veckor, annat än om man är elitidrottare? Meningslöst när man bara är i sämre form livets alla andra veckor.
Jag har också kört träningsprogram, till exempel mammaträning, där man arbetar för att bygga upp kroppen efter graviditetens påfrestningar. Så det är inte så att jag är emot träningsprogram i sig.
Samma med löpsedlarnas utfästelser som lovar kiloras på två veckor. Eller alla juicedieter som ska rengöra kroppen på en vecka. Vi överskattar vad vi kan åstadkomma på kort sikt, och underskattar vad vi kan åstadkomma på lång.
För tio år sedan var jag i tämligen usel form. Jag rökte, drack alkohol alla veckans dagar utom måndagar och möjligen tisdagar och befann mig i ett förstadium till skörbjugg. Och dietade såklart om vartannat, fast bantade hette det nog på den tiden.
I dag håller jag ingen särskild kosthållning, annat än att jag inte äter godis och bakelser, med undantag för hembakt någon gång i månaden. Tränar lite men regelbundet och småbarnslivet bjuder ju inte in till överdriven vinkonsumtion, om vi säger så. Och min 32-åriga kropp klarar saker min 22-åriga aldrig hade mäktat med; springa en mil, bära barn dagarna i ända, cykla 20 mil varje vecka och ändå ha kraft att laga middag om kvällarna.
För att jag tagit det gradvis. Inte tack vare något chockprogram som gett mig magrutor (och sen dåligt samvete) på åtta veckor. Och det långsiktiga perspektivet är min guide. Innan jag förändrar upplägg resonerar jag alltid, lite vuxet, med mig själv: Orkar jag det här i flera år?
Att träna sju hårda pass i veckan och späka kroppen med en näringsfattig kost – det ger absolut resultat på kort sikt. Men det är ju ett våldsamt tråkigt liv i längden. Det är anledningen till att de flesta återgår till gamla beteenden igen. Men om man vågar tänka på att orka träna likadant i de kommande tio åren, så tror jag att det är helt andra träningsupplägg som kommer för en.
