Det här säger jag inte för att skryta, men i dag har jag arbetat hela dagen. Tränat två timmar. Slängt in en maskin tvätt som snart väntar på att bli upphängd. Diskat all disk; kastruller, stekjärn, glas och tallrikar. Nattat två barn och läst en bok som handlade om vintern. Sedan lyssnade jag på meditationsmusik och sträckte ut mina ömma muskler. Lät mig ligga och dra på yogamattan och försjunka i tankar en stund.
Fy helvete, det lät rätt skrävligt ändå och det måste medges att jag är ganska nöjd med min bedrift. För såhär ser förstås inte de flesta av mina dagar ut. Det finns ett moraliserande om föräldrar som ägnar sig åt andra aktiviteter än den dagliga barnomsorgen. Särskilt kvinnor, men nog även män om jag tänker efter.
”Träna under småbarnsåren? Fick jag en stund över prioriterade jag att sova?”
”Laga god mat? Vem hinner det?”
”Duka med finporslinet? För vems skull då?”.
Aldrig har väl ens tid betraktats som allmän egendom på samma sätt som när man har små barn? Alltid finns det något att fnysa åt.
Jag tränar till exempel för att jag måste, inte för att jag nödvändigtvis vill. Min träning består i huvudsak av att jag cyklar eller springer, oftast med barnvagnen, dit jag ska. Till jobbet eller till mataffären eller för att lämna ett brev. Träningen tar absolut tid men den kostar mig inget i energi, utan tvärtom bidrar den till att ge mig energi. Energi som jag sen använder för att ta mig igenom disken och tvättberget och namna kläder och komma ihåg att köpa kläder och allt annat rodd som behövs för att föra familjeskutan framåt. För sånt tar energi om något. Och tid.
För min man är det matlagningen som ger energi. Det kostar honom inget att ägna timmar varje vecka åt att baka bröd och upptäcka nya saker att fermentera. Det ger i stället en känsla av tillfredsställelse och meningsfullhet, och det är de känslorna man lever på när man bråkar med barnet om vinteroverallen för femtionde gången på en månad.
För mig är det en självklarhet att det ska finnas plats för det lustfyllda i vardagen, särskilt i perioder man måste hushålla med sin energi. Då är det ju ännu viktigare att få ägna sig åt sånt som gör man orkar? Många småbarnsföräldrar är stressade och det är förstås synd. Men det är nog för att agendan är sprängfylld med aktiviteter som tar både tid och energi.