Å vad jag har mycket jag vill skriva om. Vardagsbetraktelser, köpstopp (och varför jag aldrig kommer att ha det igen), träningsrutiner som håller, inredningstankar, odlingsplaner, jämställdhet, hållbarhet (och vad som dödar mitt engagemangoch vad som stärker mig) och mina förhoppningar om 2023. Men det är så svårt när tiden inte räcker. Arbetet har rullat igång med besked, men också förkylningar och andra livsbestyr.
Vi får se vad tiden räcker till. Tack till dig som hänger med trots att frekvensen är oförutsägbar och innehållet likaså.
Jag kan inte ha varit de enda som lämnade två chockade barn och omtumlade barn på föris och fritids i morse. ”Neeej, låt mig ligga kvar” pep de, och inte förrän 40 minuter senare hade båda fått på sig kläder.
Trots att vi blev ganska sena, och jag fick använda en sträng röst för att få dem att borsta tänder och ta på sig ytterkläder, blev det en klart godkänd morgon ändå. Och jag var så stolt att jag var tvungen att stanna upp och berömma mig själv. ”Bra jobbat, Sophia. Att du orkade hålla ihop såpass trots allt”.
Vi har nämligen haft så många krisartade morgnar att jag tappat räkningen. Det är förstås långt ifrån perfekt, men jag har ändå lärt mig en del knep. Kanske mest för mig själv, eftersom jag är den som oftast tappar humöret.
– Anteckna (om så bara mentalt) situationerna där krångel brukar uppstå och försök undvika malörer i största möjliga mån. Det är poänglöst att försöka lösa konflikter medan man är mitt i dem. Vissa perioder kräver olika olika strategier. Ibland måste vi välja kläder kvällen innan, för att undvika klädbråk på morgonen. Frukost likadant. I perioder kan man behöva preppa extra mycket, men behoven varierar över tid.
– Minimera stressmoment. När jag vet att en krismorgon är i annalkande försöker jag planera så att jag undviker onödiga stressmoment. Jag lämnar barnen, och går sedan hem igen och tar första morgonmötet hemma. Därefter åker jag i lugn och ro till kontoret. I mitt team har vi kommit överens om att inte boka möten före kl 09 eller kl 15, annat än i nödfall. Det hjälper otroligt mycket!
– Cykla och gå i stället för att åka kollektivt till jobbet. Jag älskar att cykla till jobbet, eftersom friheten jag får av att inte behöva anpassa mig till tågtider är oslagbar. Det sänker min stressnivå med 40% att inte behöva anpassa mig efter en tidtabell.
– Gå igenom morgonaktiviteterna tillsammans med barnet. Detta är bara för större barn! Min kollega skrev, tillsammans med barnen, upp allt som behövde göras innan de kom till skolan. Och satte sedan de namn på varenda aktivitet. ”Vem är det som tar fram kläder?” Mamma. ”Vem dukar fram frukost?” Mamma. ”Mamma gör ju väldigt många saker varje morgon. Kan ni lägga fram era kläder? Duka fram bestick?”. Med denna pedagogiska och visuella metod fick barnen en förståelse för vad som behöver göras, och dessutom får de ansvar över vissa aktiviter själv. Jag har gjort liknande varianter med min sexåring, och det brukar funka väldigt bra.
– Var snäll mot dig själv. Beröm dig själv precis som du berömmer barnen. Vi vuxna behöver, precis som barn, mångfalt mer av positiv feedback än negativ.
Det var mina tips!
Har du några? Snåla inte utan bjussa, för all del.
Nu vrider vi tillbaka klockan till julaftonsmorgon, en isande kall och klar lördag. Mamma och pappa kom redan dagen innan, och vi började med frukost. Rostade vörtbröd, hembakt bröd med honung och risgrynsgröt. Barnen hade på eget bevåg valt ändamålsenliga kläder. Nissen hade överlämnat de sista legobitarna till deras adventsbygge, och det höll dem sysselsatta i goda tio minuter efter frukost eller så.
Efter frukosten började tjatet. ”Kommer tomten nu? Men.. nu då”.
För att mota misströstan i grind bestämde vi oss att det behövdes en utflykt. Det blev Skansen, som lyckligtvis hade öppet mellan 10-14.
Inträdet kostade också bara en hundralapp per vuxen. Som hittat!
Surrikaterna lapade vad sol de kunde få i bistra minus sju grader.
Och vi satte kurs mot akvariet.
Jag drabbades av lätt melankoli i akvariet. Varv efter varv simmade fiskarna, som om de vore mekaniska och inte av kött och blod. Runt, runt i ett letargiskt tempo. På jakt efter vad?
Vi kvistade vidare! Mot renarna, som barnen helst av allt ville besöka innan de skulle iväg och arbeta för tomten.
Det var bara vi och lite spridda skurar av turister på hela Skansen. Trots strålande sol och inte en vindpust.
Attraktionerna var inte öppna, men det bekom inte oss.
De flesta djuren stod och slappade i den bleka vintersolen.
Renarna fejade hornen, och passade på att kraftmäta sig mot varandra.
”Ta en bild på oss” bad jag och här är en där vi inte alla ser skvatt galna ut.
Sen började de minsta tappa tålamodet.
Och jag och Andreas fick ta varsitt barn på ryggen.
Klockan började bli fikadags, och min bror lyckades knipa den allra sista saffransbullen på hela Skansen.
Vi stannade till för att beundra utsikten över Södermalm.
.. och begav oss mot utgången. Förbi Röda längan.
Och hemåt igen! När vi var hemma hade mörkret sänkt sig. Resten av familjen fikade och tittade på Kalle Anka. Jag är glad för minsta lilla ursäkt för att slippa – så fruktansvärt tråkigt. Ägnade mig åt att duka medan Andreas fixade med maten.
Efter Kalle Anka begav vi oss till korsningen för den traditionsenliga fackeldansen med grannskapet. Tog inga bilder, men detta är en tradition med något oklar historia som vi deltagit sedan vi flyttade hit.
Efter dansen var det dags för mat! Jag dukade med en blå linneduk och så julduken jag fått från min mormors bästa vän Marianne. Den sydde hennes mamma på 30-talet.
Blommorna från Svenskt Tenn har jag samlat på i flera år. Har dem både i granen och som servetthållare.
Såhär såg det ut.
Efter att vi ätit ett överdådigt julbord stod plötsligt tomten i hallen.
”Finns her noge snelle börn” frågade den rara danska tomten som vikarerande för den svenske. (Juni tyckte dock att det var suspekt att tomten hade lockigt svart hår, precis som morfar).
Ridstövlarna från Blocket. Som tyvärr var för små. Aja! Juni fick dem och familjens Ipad, att ha som sin, av oss. Av resten av familjen fick hon ritböcker och fräcka pennor, vilket var precis vad hon hade önskat sig.
Nils gick inte lottlös han heller. Han fick en gosedjursdinosaurie och en bilbana, men succén stod pruttkudden för! Här ser du också min present, en begagnad Crockpot. Återstår att se om den är enkel nog för mina bristfälliga kokkunskaper. Andreas fick en pannlampa att ha på sin cykelhjälm, och min mamma, bror och pappa fick ett par strumpor i ull och kashmir. Strumpor har man inte nog av, resonerade jag.
När barnen lekt lite med sina klappar gick de till sängs, medan vi satt kvar och plundrade lakritskalendern vi köpt för halva priset. När klockan slog 11 var jag alldeles utmattad och stöd i säng jag med.
.. Och på juldagen började jag där vi slutade. Med restfrukost på det juldukade bordet. Är det inte det allra bästa med julen, ändå? Att man kan gå runt på rester i minst en vecka efteråt.
Fyra dagar kvar till jul, och jag kan uppriktigt skriva att jag längtar med än någonsin. Från och med fredag ska vi vara lediga i tre välbehövliga veckor. För fjärde året i rad firar vi jul hemma hos oss med min mamma, pappa och min bror Hampus. Först i år har vi etablerat rutiner för förberedelser. Jag skriver vi, men alla som känner oss vet att det är Andreas som är julgeneralen i familjen. Själv bidrar jag med föga mer än oordning och missförstånd.
Maträtterna har vi antecknat i ett excelark och delat med resten av familjen. Vi har försökt fördela ansvaret rättvist. Min pappa ansvarar för Västerbottenspaj och prinskorv, eftersom han och Annika köper kött av en lokal bonde. Jag satte min bror på att ordna ostbricka, och min mamma på att ombesörja med lax och halländsk långkål. Vi (och med ”vi” menar jag mestadels Andreas) ordnar med skinka, sill, köttbullar, bröd, julgodis, gröt med mera. Traditionen påbjuder att jag står för julsalladen. Du hör ju att det inte är särskilt rättvist alls, faktum är att Andreas ordnar 90%. Min julgärning är alla trivselbringande detaljer, som dukning, dekorationer och pynt.
Jag ska byta ut alla hyacinter som blommat över och köpa Amaryllis på snitt, med den fromma förhoppningen att de hinner slå ut lagom till julafton. Duken ska strykas och porslin dukas fram. I år har jag faktiskt bokat städhjälp till fredag. En orimlig lyx förstås, men ingen av oss är lediga förrän på lillejulafton och den dagen är intecknad åt alla övriga förberedelser.
Julklappar är i princip ordnade. Jag köpte ett par vinterridsstövlar åt Juni på Blocket tidigare i veckan. (Det visade sig för övrigt att jag köpte ett par vandringskängor av samma familj – också via en Blocketannons – för 10 år sedan.) Hon önskar sig en Ajpadd mer än allt annat, och vi har bestämt att hon kommer att få en! Familjens gamla, som vi slår in i ett nytt, regnbågsfärgat skal. Hon använder Ipaden redan i dag för att lyssna på sagor och vi hittar inget argument till varför hon inte likväl kan få ha den som sin. Nils får lite träpussel som jag köpte på Stadsmissionen förra julen (och glömde att slå in!), och någon byggsats, tackochlov är treåringar inte så knussliga.
Kombinationen av att vi lejt bort många moment som vi förut gjort själva, gjort en plan och sänkt ambitionsnivån, gör jag för första gången på många år känner att julfriden nalkas.
Hela förra veckan var en så bedrövlig vecka. Nils blev sjuk på tisdagen, och nästan halva veckan vabbades således bort. Lagom till lördagen hade han piggnat på sig, och vi kunde åka skridskor i ishallen hela familjen. På kvällen blev vi bortbjudna på spontan grötmiddag hos grannarna.
Var tvungen att föreviga dukningen. Detta är min kompis Sandras farmors julservis, och jag tycker att den är det ljuvligaste servis jag sett. Ska hålla utkik på loppis efter liknande.
I onsdags firade jag först att mitt jobb hade fått in en rekordsumma i kapital (trots annalkande lågkonjuktur), och sen bar det av mot kransbindnings-aw. Mitt livs första krans:
Hänger nu på ytterdörren. Och följdes av mitt livs andra krans, som tronar på dörren till toaletten.
I går kom min bror på adventsfika. Andreas fick feeling och bakade kardemummabullar, som tyvärr var färdiga lagom till att min brorsa skulle hem igen. Han fick med sig ett par hem i en påse, bra uppstyrt av oss.
Igårkväll började vi kolla rutt från Stockholm till Font Romeu. Vi hade tänkt elbila ner hela familjen och bo i min mormors lägenhet. Vi lyckades inte matcha en färja som vi hade behövt, och beslutade oss för att åka till fjällen i stället. I fjällvärlden märks ingen annalkande lågkonjuktur dock. Allt var fullbelagt och de få ställen som var tillgängliga kostade mellan 30- och 50-tusen. Det slutade med att vi bokade sex nätter i andelsstuga i Storlien för det mer befogade priset sextusen kronor. Vi har bokat två kvällar på Flammans skafferi, en för trerättersmeny och en där det serveras vedugnspizza. Sen får vi se vad vi gör av resten av tiden! Kanske någon kväll i Åre, och kanske ett besök i Norge? Det vore något.
Betingelserna antal soltimmar (0!), mitt humör (tjurig!) och min motivation (ingen!) borgar inte för bra content. Vi kollar på det senaste jag sparat på instagram i stället.
Johannes Cullbergs gjorde reel om svampar, närmare bestämt Reishisvampen. Sparade den för att påminna mig själv om faktumet att svampar är mer djur än växter (mindfuck!). Vetenskapens värld har gjort ett helt avsnitt om magiska svampar mot depression – tips tips!
Gustavsrum har köpt hyllklassikern Pilaster, ritad av John Kandell för Källemo. Jag fick genast suget att bygga en själv, och satte igång att leta efter björkträ. Gav Andreas i uppdrag att klura ut hur man sågade ut delarna. Återkommer, troligen med dåliga nyheter.
Patricia Rodi lade ut en bild på sitt sovrum och det är så, så fint. Sparar i minnesbanken som referens.
Sparade denna bild föreställandes mig själv i 7:e månaden med Nils. Varför??? Minns inte, men tänker i alla fall att jag ska gräva fram den där jackan igen. Den är från Bimba y ola och jag köpte den för 50 kr på Sellpy för sex år sedan.
Anton Björklund, som snickrade vår tillbyggnad, har byggt ett utekök av återbrukade fönster och tegel och ekträ. Vill göra precis samma, men med gammalt, rött tegel och kärnfuru. Återstår frågan om var, bara.
Erika Åberg renoverar en sekelskifteslägenhet i stan, och köket ser ut att bli något alldeles särskilt maffigt. Älskar kombinationen av grått, krämvitt och gulgrönt.
Blev tydligen så inspirerad att jag sparade fler bilder. Tror detta är på motsatt sida, och här skymtas serveringsskåpet som är original.
Så pass att jag unnade mig två bollklippta myrtenträd. Och två små, små tallar och två julbegonior. Utöver de två adventsstjärnorna jag hade planerat att köpa. Vad skulle jag göra?
Morgonen började med en stund på Gateau i Ektorp. Skulle på en läkarkontroll och bestämde mig för att börja arbetsdag på fiket precis utanför. Efteråt for jag hem och fortsatte arbeta. Visst sjutton! Jag skulle ju skicka över bilder och text till Maria Soxbo. Deadline förra veckan, kanon.
12.01 stod jag i köket och försökte fota mig själv från en smickrande vinkel. Ljuset var så decemberdunkelt det bara kan bli, och trots att slutartiden var lång och jag stod alldeles blixtstilla fick de flesta bilder rörelseoskärpa. Håret skulle tvättats för två dagar sedan, och bredvid munnen stoltserade en röd och tämligen äregirig finne. Nu begriper jag varför alla inredningsinfluencers alltid poserar med en kopp framför ansiktet, perfekt rekvisita när man behöver dölja ett anskrämligt nylle. 12.18 var allt fotat och jag stod i hallen, ombytt till löparkläder. Hade ju lovat mig själv att springa också. Hann precis hem lagom till att logga in 13-mötet, och sen försvann tid och rum tills jag skulle hämta barnen.
Nu sitter jag här. Och försöker plocka upp alla lösa trådar och klappa mig själv på axeln för att avverkat ännu en dag utan att klappa ihop.
I morse vaknade jag av mig själv vid 06 och kände mig helt utvilad. Låg kvar i sängen och scrollade nyheterna en god stund, och nu kommer skriva ett malligt inlägg.
Jag orkar gå upp på morgnarna! Tjong i medaljongen.
Sömnen har varit ett stående bekymmer sedan jag blev förälder för sex år sedan. Sömnbristen från de första åren – och de ytterligare två åren när Nils kom – kan vi inte ens prata om. Fick nästan PTSD. Men sedan Nils började sova ordentligt har jag försökt återerövra hälsosamma sömnvanor. Innan jag fick barn snittade jag goda 8 timmar (minst) per natt – ett hån, jag vet. Men det har visat sig vara svårt att få till en förutsägbar dygnsrytm. De senaste sex åren har jag haft en ständig obalans i sömnkontona.
Antingen har jag dragit igång projekt om kvällarna, börjat titta på spännande krimdokumentärer, stannat uppe för länge och sedan inte orkat gå upp i tid på helgmorgnarna. Om chansen getts har jag enkelt kunnat sova i 12 timmar sträck, vaknat illamående och avskärmad, och sen inte kunnat somna på kvällen. Vilket resulterat i att jag dragit på mig en ny sömnskuld lagom till nästa vecka.
Sedan ett par månader rollspelar jag som pensionär. Ställer klockan på 05.30 på vardagar, och sover ut 06.30 på helger. Har långsamt vant mig av vid kaffe, och ersatt med te och koffeinfritt kaffe. Det var egentligen en åtgärd för att lindra min PMS, men upplever att en positiv bieffekt också blev att energinivån under dagstid jämnades ut. Jag är inte jättestrikt med mitt sömnschema, men det fungerar de flesta dagar.
Min nya dygnsrytm har skapat bättre förutsättningar för andra positiva saker. Som att jag börjat läsa igen. Inte varje dag, men tidsintervallen mellan böcker räknas inte längre i år. Jag orkar arbeta heltid utan att fullständigt kollapsa efteråt. Jag har fått energi nog att styra upp andra saker i livet. Som att gå på museum, träffa kompisar, gå på en after work, eller städa upp i köket efter matlagning. Priset jag betalar är att jag är helt oduglig efter kl 21, men det vore väl förmätet att förvänta sig mer. I säng är jag senast 22.00.
Tja. Det var bara det jag ville berätta. Hur mallig och lycklig jag är över min pensionsnärsrytm.
Jag har en stark hundlängtan. Det ska jag inte sticka under stol med. Tycker för övrigt att tajmningen är väldigt intressant. Vi är precis igenom de värsta småbarnsåren. Juni går i förskoleklass och Nils har börjat storbarnsavdelningen. Det är som att kroppen opåkallat letar efter något ytterligare som kräver omvårdnad. Varför?!
Det blir i alla fall ingen hund. Inte nu i alla fall. Tur då att vi har nya grannar som har den gosigaste och gladaste Sigge-hunden i hela världen.
Sigge är en kolafärgad gullgris med ett ljuvligt lynne. Jovialisk, tillgiven, noll jaktinstinkt och helt okomplicerad. Vore hon en människa skulle hon vara min diametrala motsats, och jag skulle antagligen avskytt henne. Tur för oss båda att hon är en Cavapoo.
Ibland lånar jag över henne när jag jobbar hemifrån, eller så stjäl jag hennes sällskap på en lunchpromenad. Det är det allra bästa sällskapet när jag vill promenera raskt, men inte ids hålla liv i en konversation. Sigge svarar nämligen bara med korta blickar.
Alla skulle må bättre av lite mer Sigge i sitt liv. Det är min fasta övertygelse!
Jag har svårt att formulera mig just. Orden vill inte komma upp till ytan, utan lurar precis bortom räckhåll. Så då går det en dag utan att jag försöker leta efter dem. Och så en till. Plötsigt har det gått en vecka och då vet jag inte var jag ska börja igen. Det har ju hänt så mycket. Eller nej, det har ju inte hänt någonting!
Av olika anledningar kan jag inte träna just nu, och det tär så fruktansvärt mycket på mitt mående. Min vilopuls är tio slag högre i minuten än vad den brukar vara, sömnen är katastrof och jag är mitt allra sämsta jag. Men! På tisdag finns det en plump i kalendern. Då kan jag börja träna så smått igen, och jag har aldrig längtat så mycket i mitt liv.
En annan som inte lever sitt bästa jag är Kjell. Han föredrar att leva sitt liv inomhus. Tar förmiddagsluren i soffan, eftermiddagsluren i fåtöljen och nattvilan i Junis säng. Tycker det är ett så ynkligt liv för en katt vars päls är byggd för att klara minus trettio grader. Men men, jag vill inte jaga ut honom om han inte är redo.
Igår tog jag in den sista dahliabuketten. Skönt! Lika hugad som jag är på vårkanten, lika proppmätt är jag på dahliorna när frosten nalkas. Nu överlåter jag till och med hälften till vädrets makter, orkar inte övervintra allihop.
I morse bakade Andreas surdegsfrallor som vi åt till brunch. Så fina att jag var tvungen att föreviga dem. Goda var de också.
Ahapp.
Nu har jag inte mycket mer att skriva. Vi har haft en lugn helg hemma. Fixat i trädgården, bjudit grannarna på pizza och städat.