Vardag

För en månad sedan kom Kjell som vanligt hem vid kvällningen. Men i stället för att äta kvällsmat kröp han ihop på en matstol och gömde sig under bordet. När han inte missat både kvällsmat och frukost morgonen därpå blev jag riktigt orolig. Stuvade in en mycket bedrövad Kjell i transportburen och åkte till veterinären. Där konstaterade de att han brutit en svanskota. Därefter följde ett nervpåfrestande dygn när Kjell var inskriven på djursjukhuset för vidare undersökning.

Kjell är hela familjens lilla farbror. I januari fyller han sex år, och då har han också bott hos oss i hela fem. Det tog ett bra tag att vinna Kjells hjärta och tillit. Första veckan låg han hoptryckt som ett streck under våra möbler och vågade knappt titta fram. Inte förrän vi hade hämtat hans halvsyster Ing-Britt blev han tillräckligt tillitsfull för att vi ens skulle våga närma oss honom. Det extra lilla besväret har vi fått igen mångfalt. Mer lojal, barnkär och vän katt finns inte. När Ing-Britt fick flytta hem till morfar och Annika, eftersom hon inte tålde Nils ovarsamma lekar, stannade Kjell kvar. Vi brukade hitta honom i spjälsängens fotända, där han låg och slumrade bort dagarna och väntade på de små knubbiga händerna som omilt ryckte honom i pälsen.

Vi fick hämta hem Kjell efter ett dygn på djursjukhuset. Tack och lov. Svansen hängde som lång lugg, och han fick tillbringa tre veckor inlåst i gästrummet och på toan, hög på kattmorfin <3. Svanstippen slokar fortfarande som en flagga i stiltje, och mycket av hans manér påminner om hur det var när han kom för fem år sedan. Alltid på helspänn och rädd för att gå ut. Kastar misstänksamma blickar när jag kommer nära, som om jag var påväg att lura i honom medicin.

Det dröjer nog tills vår lilla farbror känner sig helt trygg igen. Men det gör inget. Tid har vi.

Jag minns finanskrisen 2008. Som enda överlevare, kan jag ibland känna. Veckan efter att börsen kraschade, i september, bestämde jag mig nämligen för att jag var trött på tryggheten av en inkomst. Jag sa upp mig från mitt deltidsjobb på Trygg-Hansa och tänkte att nu stod mina tjänster till världens förfogande.

De enda som nappade var Malmö kommun. Fick jobb som snöskottare, men blev av med erbjudandet när det uppdagades att jag saknade körkort. (Ett icke förhandlingsbart krav för att få köra plogningsbilen. De avböjde samtidigt artigt men bestämt mitt erbjudande om att skotta ”manuellt”).

Sedermera fick jag ett vikariat som kundtjänstmedarbetare på en globalt, själaslukande företag som ombesörjde kundtjänsten åt Xbox. Ett hån mot allas kompetens eftersom jag spelade Nintendo. Men men, vad gör man inte. Där stannade jag i någon månad, och när våren kom tiggde jag tillbaka mitt jobb på försäkringsbolaget igen. Åren som följde hoppade jag mellan olika vikariat.

Fjorton år har gått sedan sedan jag insåg att det ofta är en god idé att ha något att gå till, och inte bara att lämna.

Vet inte varför jag kom att tänka på detta. Kanske för att det plötsligt känns som 2008 igen? Om 2007 var den evighetslånga dagsfyllan, var 2008 den kompakta betongkepsen. Subprime-lån, Lehman-brothers, räntechock och börsras. Klipp till fjorton år senare och ekot om räntechock går igen.

Den enda är att jag hoppas att åtgärderna för att möta denna lågkonjuktur blir mer hållbara. Att lösningen inte är att vi ska konsumera oss ur krisen, helst på kredit. Utan att vi tänker mer på vilket sorts samhälle vi vill ha, än det vi lämnar bakom oss.

Hur känner du? Är du orolig inför en lågkonjuktur?

Det har varit smått förtrollade dagar hela augusti. Varmt som om det vore högsommar, men morgondaggen och den mjukt gula solen skvallrar om tidig höst. I morse slog jag en lov i trädgården och knipsade av ett rikligt fång dahlior.

Min sedvanliga slarvighet till vana har jag inte skrivit upp en enda sort. Den aprikosa heter Penhill Watermelon, men sedan minns jag inte fler. Inget att yvas över för min del, överraskningen är ändå halva upplevelsen.

Varje maj suckar jag över de bortklemade primadonnorna. Och varje maj är jag likväl tacksam över mitt omsorgsfulla pysslande. Ögonen ploppar nästan ur sina hålor!

Den allra största mäter minst 30 centimeter i omkrets. Petade ner den i en karaff och placerade den i vardagsrummet. Den skär sig verkligen mot allt, men jag blir lycklig av den ändå.

Igårkväll skrapade jag färdig dörren till boden. Fick ett ryck och skrapade av ett kilo plastfärg på två kvällar. Använder en speedheater och ett par olika skrapor. I morgon kommer vi olja dörren med kokt linolja, kitta om och laga. Har jag tur hinner jag dra första strykningen innan helgen är slut.

Sen har vi bara slutstrykning kvar på ett par särskilt svåråtkomliga ställen. Vindskivor och gavelplåt ska också målas, och sen är boden helt i ordningsställd! Är mäkta nöjd med vår insats. Färgställningen kommer vi att kopiera till huset, kan skriva mer om den i ett separat inlägg.

I morgon kommer min brorsa och hänger med barnen medan jag och Andreas ska gå ut. Känns så overkligt att jag knappt vågar skriva ut det av rädsla för att jinxa. Jag skulle egentligen varit på Gotland med jobbet, men ställde in när båda barnen lyckades bli sjuka, varav den ena illamående. Ångrade mig omedelbart, men kände där och då att det var det enda ansvarsfulla att göra.

Och det är min vecka. På ett ungefär.

Kram

Vårt bibliotek rear med ojämna mellanrum ut böcker för 10 kronor. Senast fick jag med mig en kopia av Svenska Hem, en bok om Sveriges första kvinnokooperativ som grundades 1905. Syftet var att stävja det utbredda matfusket, som bland dödade trehundra småbarn bara i Stockholm varje år. Mjölken spred tuberkulos (tuberkelfri mjölk – i den mån den existerade – var för de allra rikaste). I ett stycke beskrivs en allt utom smickrande bild av Hötorget kring sekelskiftet. Skämt kött från självdöda djur som färgats med olika gifter för att se inbjudande ut, blandat med stanken från dragdjurens spillning.

Detta förde mina tankar osökt till: kylskåpet! Vårt gudsförgätna skrymsle i hemmet. Jag vet inte hur många gånger jag försökt reda upp kylskåpet, men det slutar alltid med att det belamras av diverse grejer. Resultatet är att vi ofta grälar kring mat, slänger alldeles för mycket och köper fel grejer vid fel tidpunkt.

Kylskåpsorganisering

I går åkte jag till Clas Ohlsson, med spenderbyxorna på och impulskontrollen av. Kom hem med kylskåpslådor för sjuhundra kronor, märkpennor och etiketter.

Först och främst: en låda märkt ät snart! För allt som går ut inom några dagar.

En låda för allt frukostrelaterat. Smör, filmjölk (vanligtvis äter vi Fjällfil men den och mycket annat är slut i vår mataffär sedan en vecka), pålägg och mjölk. Så att man enkelt kan lasta ut nästan allt till frukost i en handrörelse. Också praktiskt för att se vad som behöver fyllas på.

Grönsakerna som vi förvarat längst ner i grönsakslådan har vållat stora problem. Det var omöjligt att få en överblick av vad som fanns, och tippar att grönsaker var kategorin med högst svinngrad. Nu har jag flyttat upp grönsakerna till mitten av kylen, i smidiga plastbehållare. Funkar tex för att lägga sköljd sallad i!

Detta är min stora investering: snurran för burkar. Vi har haft en ohygglig massa öppna burkar i kylen. Hemgjord marmelad och granskottssirap, rostad lök, syltlök och oliver. De har bara försvunnit in i labyrinten av kylvaror och dykt upp ett halvår sedan omsvept i en hinna av mögel. Gu så äckligt!

I grönsakslådan lade jag i stället stapelvarorna. Mjölk, fil och yoghurt bland annat. Sånt som det går mycket av och som fylls på nästan dagligen.

Jo! Lådorna från Clas Ohlsson går att diska i diskmaskin.

Förhoppningen med den nya ordningen är göra det lättare att ta rätt på mat. Jag har oomtvistat dåligt minne vad gäller matbestyr, minns aldrig vad jag åt kvällen innan och än mindre vad som finns i kylen. Det har lett till att jag handlar massor av nytt i stället för att äta upp det som finns. Ser nu att jag ska skriva fler etiketter, så att allt får sin givna plats.

Har du några tips för bättre ordning i kylskåpet?

Kram

Vardagen är obönhörligen tillbaka för de flesta av oss. Sedan förra måndagen är våra barn på fritids och förskola, och på torsdag börjar Juni skolan. Kan för mitt liv inte begripa att jag har ett skolbarn?! Men det är en annan fråga.

Jag drabbas av ett vemod så fort folk börjar prata om höst och sommarens sista suck. Om det är en sista suck vi får ska jag minsann hålla den i lungorna så länge jag bara kan.

Hos oss är det inte så svårt. Vattnet är 24 grader och på femte året som Saltsjöbadsbo fann jag mitt badrockssjälvförtroende. Är man sextio plus i Saltis går man till morgondoppet endast iförd badrock, så lyder reglerna. Och nu även för mig! Så skönt att slippa krångla med ombyte vid bryggan.

Trädgården ger äntligen lön för mödan, och jag plockar girigt. Har man ingen trädgård rekommenderar jag att man tar sig till en. Stan är ju full med parker, och blommor behöver inte vara inte en bukett för att man ska kunna njuta av dem.

Vi har varit lite dåliga på att äta vardagsmaten utomhus. Erkänner att jag inte alltid orkar göra mig omaket att släpa in och ut allt på en bricka. Men det borde jag! Inget säger sommar så mycket som picknick. Om man inte orkar äta frukost utomhus på helger kan jag rekommendera att man åtminstone tar med sig en kopp kaffe ut.

Tranorna har säkert sagt sitt. Men det betyder ju inte att vi inte kan lajva sommar minst en månad till! Att förlänga sommaren innebär också ju också en möjlighet till revansch för en misslyckad semester. Jag har verkligen haft somrar då de bästa sommarminnen kommer från dagar då barnen tillbringat dagen på förskolan, medan vi ägnat kvällen åt en gemensam aktivitet. Sommaren är så mycket mer än bara semestern!

hur förlänger du sommaren?

Jag hinner precis pusta ut och ladda om. Strax ska jag bege ut och måla, medan kvällssolen fortfarande håller sig ovanför trädtopparna. Vi har precis sagt hejdå till ett filmteam som filmade en reklamfilm i trädgården. Min granne frågade strax innan semestern om han inte kunde få använda vår trädgård i några scener. ”Visst sa vi” och tänker inte mer på det. I morse – prick femton minuter efter att vi vinkat adjö till våra brittiska vänner som bott över en natt – backade en lastbil in på uppfarten. Ljud- och ljusfolk, stylist, statister och marknadschefer fick maka ihop sig på altanen med bullar, snacks och kaffe i plastmuggar medan det gjordes sommarscener. Kul var det!

I morgon är det min andra arbetsvecka. Ska cykla in till kontoret för första gången på 7 veckor. Önska mig lycka till!

Ville bara säga hej. Vi hörs snart igen. Då ska vi prata om Äskhults by, valet, färgsättning på boden och annat livsviktigt.

Kram

Ingen vet hur det hände men helt plötsligt har vi en treåring i huset. Eller närapå i alla fall, han fyller inte år förrän i morgon.

Eftersom första måndagen efter semestern är nesligt att fira födelsedag på, låtsades vi att han fyllde år i dag. I morse fick han presenter på sängen och pannkakor till frukost. Vi hade gjort vårt bästa för att tillgodose sakerna på önskelistan, som uteslutande bestod Batman-och robotrelaterade saker. Roligt med tanke på att han aldrig sett Batman?

Choklad är Nils favoritgrej i hela världen (näst Batman och robotar). Därför blev det en chokladtårta i hela tre våningar.

Med Batman i marsipan på. Eftersom marsipan står högt på listan över favoritsaker näst efter choklad, Batman och robotar.

Barnen lade sista handen vid skapelsen lagom till att gästerna kom. Än hade tårtan inte nått sin fulla potential.

Det var morfar, Annika, min bror Hampus och grannarna Tommy och Kerstin som var bjudna till kalaset. Min mamma skulle också kommit men hon blev tyvärr sjuk. Andreas svängde ihop en charkbricka att snacksa på.

Brickornas bricka, dessutom. Tryffelchips, marconamandlar, tryffelsalami, fyra sorters ost och vindruvor. Tomater och paprika från trädgården. Vi åt andaktsfullt!

Kanske inte Nils som var strängt upptagen med sin nya Polisbilsrobot som han fick av Tommy och Kerstin.

”Mamma fota mitt ballongfinger” pep Juni förtjust. Hon har lärt sig blåsa ballonger nästan helt själv och har aldrig varit stoltare.

Mannen i bakgrunden är min bror Hampus och han är också stolt över sina fingrar.

När charkbrickan lagt sig var det dags för hedersgästen att göra entré:

”DONE!” som Gordon Ramsay säger.

Den ser helt sjuk ut och det var den också. Tre lager av choklad i olika former, marsipan och så lite hallonfluff för balansens skull.

Belåten treåring som skrapar marsipanen av tårtan.

Chockmätta var ordet för att beskriva tillståndet efteråt.

Nils hade inga svårigheter att ragga medhjälpare till hans legobygge. Här hjälper morfar till att montera en… robot.

Andreas svalkar sig med lite San Pellegrino läskeblask. En slurp är att dyka ner i ett minnesåll fullt med minnen från italienska rivieran.

Sen luta sig tillbaka på våra Grythyttan från Blocket. Den gamla sorten med det bästa gunget. Är så spänd att få visa våra planer på altaninredning, men det får vi ta i ett annat inlägg.

När allt var hopbyggt läste morbror Saga-sagor.

Och när kaffet var uppdrucket och gästerna gått hem gick vi inte och spelade Finns i sjön. Jag fortfarande iklädd klänning och förkläde.

Just finns i fönn är det enda Nils begriper, och han vrålar det lite titt som tätt oavsett vems tur det är, och oaktat om korten verkligen finns i fönn eller på hann. Men lika kul ändå. Rundan kröntes av att Nils tjöt till i högan sky ”I MORGON FÅR JAG INGA PJESENTER!” och brast ut i storgråt.

Tack och lov ändå, eftersom vår kvot av Batman och robotar är definitivt är fylld för all överskådlig framtid.

Kram

Jag passar på att skriva innan huset vaknar. Jag hör hur Juni skruvar på sig, snart kommer hon ut med sömngrusiga ögon och hämtar Ipaden. Hon lyssnar på sagor på Nextory om hon vaknar tidigt på morgonen, ett upplägg som funkar för alla. Nils är däremot en sjusovare och drar sig gärna till åttasnåret om han får sova ostört.

Jag är redan inne på andra veckan semester. Det känns overkligt, och jag är i ständig förhandling med mig själv. Ska jag gå upp tidigt och träna eller passa på och läsa på? Har ju ny roll och behöver uppdatera mina kunskaper inom området.

Du kan vara lugn. Hittills har jag hållit mitt preussiska överjag stången och valt att snooza och morgonscrolla framför arbete och träning.

Första veckan har vi tillbringat hemma. Vi är igång och ska måla boden, som är uppvärmningen inför att måla huset. Först ska det tvättas (med diskmedel och vatten), sedan oljas med en blandning av rå linolja, balsamterpentin och zinkvitt. Det har Andreas lärt sig på kurs. Ska vara extra skydd mot mögelpåväxt? Jag väljer att lita på Andreas omdöme. Själv använder jag aldrig lösningsmedel (balsamterpentin), men har heller aldrig gått någon kurs i linoljemåleriheller.

Arbetsdagen är upplagd enligt modellen korta intervallpass. Vi fixar lite på förmiddagen medan barnen håller någorlunda sams. Sedan lunch och en aktivitet, som att gå till stranden, åka på utflykt eller museum. På kvällen drar vi fram arbetskläderna igen och arbetar till tio-elvasnåret. Förra veckan hann vi Etnografiska (tips, särskilt för dig med lite äldre barn – säg 6+), Nyckelvikens naturreservat, många vändor till Saltisbadet och ett hattrick i lekplatser.

Så nu vet du varför det är glest mellan inläggen. Semester är väl att ta i. Mer som ett humant arbetsläger.

Tänkte skriva mer om själva målningsprojektet när vi väl kommit igång ordentligt.

Kram

Sandy Errestad har skrivit mycket inspirerande om hennes resa från alkoholdränkta fester i London till en nykter vardag som småbarnsförälder. Minns jag rätt slutade hon dricka för ett år sedan, och har knappt rört alkohol sedan dess. Sedan dess förser hon mig (och alla andra, hehe) regelbundet med tips på alkoholfria drinkar och drycker.

Detta är nog det allra bästa med sociala medier – att få känna igen sig i andra. De senaste åren har jag känt att alkoholen kostat mer än den smakat. Ett glas vin gör mig bakrusig och illamående. Och känslan av nedstämdhet som följer med bakfyllan släpper inte på dagar. Öl gör mig bara däst och trött och oerhört gasig, en riktigt taskig uppladdning för en helkväll. Stalldoftande naturvin ger mig huvudvärk till långt in på natten.

Det är så himla skönt att veta att man inte är ensam om känna avsmak inför alkohol. Jag har helt gett upp det där belevade, vardagliga drickandet som det tjatas så mycket om. Fredagsvinet, ölen till grillen, cavan på AW:n. Botaniserar hellre bland alkoholfria alternativ och håller mig till Nejgroni och alkoholfri öl. Alkoholfritt vin ger jag inte så mycket för i uppriktighetens namn.

Som min farmors barnbarn har jag dock lärt mig att vara pragmatisk. ”Man ska inte vara fanatisk” sa hon alltid och tog en skiva skinka vid julbordet, trots att hon varit vegetarian i femtio år.

Det lömska med alkohol tycker jag är just de mer accepterade dryckerna. Som vin och öl. Jag kan för mitt liv inte se tjusningen i att slödricka ett glas vin bara för att koppla av. Däremot tycker jag fortfarande att alkohol är så himla roligt i festliga sammanhang. Förutsatt att jag slipper huvudvärken och bakfyllan. Därför tackar jag sällan nej till en fräsch Gin & Tonic. Ska jag på fest dricker jag hellre ett par GT:s än att småsörpla på öl. Då får jag bara det roliga med alkoholen, en god drink och rolig stämning, men ingen dyster bismak i form av illamående och huvudvärk.

Kanske inte ett skolboksexempel på nykterhet. Men kompromiss som ger mig det bästa av båda världar.

Kram

Jaha. Var plockar jag upp tråden från sist? Jag har hunnit med en resa till Göteborg, jobbat tre veckor som produktdesigner, gjort ett frilansuppdrag, sett Juni ha sin sista sommaravslutning som förskolebarn, gjort upp midsommarplaner, gjort pizza på grillen, druckit en hink Gin och Tonic och konsumerat mängder av alkoholfri öl.

Men låt oss inte prata om det.

Utan något som jag bara måste få ur mig.

Som jag skrutit om mina goda träningsvanor. Om du läst bloggen har du garanterat hört mig prata vitt och brett om min mikroträning och löpning och hur otroligt skicklig jag är på att hålla igång. Varför jag är så fixerad vid motion är för att det är grundläggande för mitt humör. Utan regelbunden motion börjar jag äta en massa skräp och sova dåligt. Och när jag sover dåligt blir jag tvär och lättantändlig och i princip omöjlig att vara med. De senaste månaderna har varit en prövning, allra mest för min familj. Jag far runt som en osalig ande och muckar gräl med alla. Lika vidrig är jag mot mig själv. Klarar jag verkligen av något? Är jag inte för dålig för att ha ett jobb? Vem tycker ens om mig?

Allt började när jag tappade min Fitbit i våras, och tänkte att jag var alldeles för bra för att ha ett träningsarmband som påminner mig om att vara aktiv. Det fina med min Fitbit var också att den varskodde mig – nästan på minuten – när jag fick PMS. Att vara mentalt förberedd på känslostormarna gjorde dem också lite lättare att rida ut.

Jag antar att alla negativa impulser är min överskottsenergi som tar vägen någonstans. Finns det ingen fysisk ventil börjar tankarna att spinna som spolar. Runt, runt, runt med brottsstycken av becksvarta tankar om mitt väsen.

I stället för att göra upp storslagna tränings-och kostplaner har jag gått tillbaka till det mest grundläggande. Promenader för att komma upp i mina 10 000 steg om dagen. Cykel till och från jobbet, de dagar som jag orkar nu i början. Kosten är som vanligt, men jag vill vänja mig av med sötsaker igen. Gick flera år utan att äta godis, hembakt eller glass – men undan för undan har jag börjat tänja på reglerna. Klipp till att jag hittar mig själv i bilen till Ica en regnig tisdagskväll för att köpa något sött att snaska på. Jag har helt enkelt inte begåvats med karaktären att göra saker måttfullt.

En annan förändring jag ska göra är att ta min PMS på större allvar. Fick tips om boken PMS – Få hjälp med KBT. Fysisk aktivitet och hälsosamma vanor hjälper, men inte hela vägen. Tror den bästa investering jag kan göra i alla mina relationer är att lära mig mer om mig själv.