Jag har en stark hundlängtan. Det ska jag inte sticka under stol med. Tycker för övrigt att tajmningen är väldigt intressant. Vi är precis igenom de värsta småbarnsåren. Juni går i förskoleklass och Nils har börjat storbarnsavdelningen. Det är som att kroppen opåkallat letar efter något ytterligare som kräver omvårdnad. Varför?!
Det blir i alla fall ingen hund. Inte nu i alla fall. Tur då att vi har nya grannar som har den gosigaste och gladaste Sigge-hunden i hela världen.
Sigge är en kolafärgad gullgris med ett ljuvligt lynne. Jovialisk, tillgiven, noll jaktinstinkt och helt okomplicerad. Vore hon en människa skulle hon vara min diametrala motsats, och jag skulle antagligen avskytt henne. Tur för oss båda att hon är en Cavapoo.
Ibland lånar jag över henne när jag jobbar hemifrån, eller så stjäl jag hennes sällskap på en lunchpromenad. Det är det allra bästa sällskapet när jag vill promenera raskt, men inte ids hålla liv i en konversation. Sigge svarar nämligen bara med korta blickar.
Alla skulle må bättre av lite mer Sigge i sitt liv. Det är min fasta övertygelse!
Tycker det är en bra kompromiss att kunna låna någon annans hund istället för att ha en egen. Skönt att kunna gå promenader med någon utan att behöva säga så mycket med ord.
Eller hur. Och kanske skönt för många hundägare att få lite avlastning med promenader?
Intressant det där. Det var likadant för mig när vi var på väg ur intensivaste småbarnstiden. Det var som om livmodern skrek efter katt haha. Dock ej så jobbigt med katt, så katt blev det.
Katt är ändå en bra kompromiss! Vi har ju Kjell <3, men jag vill verkligen ha ett sällskap på promenader och löprundor. Där är han föga hjälpsam tyvärr.