Julafton

Nu vrider vi tillbaka klockan till julaftonsmorgon, en isande kall och klar lördag. Mamma och pappa kom redan dagen innan, och vi började med frukost. Rostade vörtbröd, hembakt bröd med honung och risgrynsgröt. Barnen hade på eget bevåg valt ändamålsenliga kläder. Nissen hade överlämnat de sista legobitarna till deras adventsbygge, och det höll dem sysselsatta i goda tio minuter efter frukost eller så.

Efter frukosten började tjatet. ”Kommer tomten nu? Men.. nu då”.

För att mota misströstan i grind bestämde vi oss att det behövdes en utflykt. Det blev Skansen, som lyckligtvis hade öppet mellan 10-14.

Inträdet kostade också bara en hundralapp per vuxen. Som hittat!

Surrikaterna lapade vad sol de kunde få i bistra minus sju grader.

Och vi satte kurs mot akvariet.

Jag drabbades av lätt melankoli i akvariet. Varv efter varv simmade fiskarna, som om de vore mekaniska och inte av kött och blod. Runt, runt i ett letargiskt tempo. På jakt efter vad?

Vi kvistade vidare! Mot renarna, som barnen helst av allt ville besöka innan de skulle iväg och arbeta för tomten.

Det var bara vi och lite spridda skurar av turister på hela Skansen. Trots strålande sol och inte en vindpust.

Attraktionerna var inte öppna, men det bekom inte oss.

De flesta djuren stod och slappade i den bleka vintersolen.

Renarna fejade hornen, och passade på att kraftmäta sig mot varandra.

”Ta en bild på oss” bad jag och här är en där vi inte alla ser skvatt galna ut.

Sen började de minsta tappa tålamodet.

Och jag och Andreas fick ta varsitt barn på ryggen.

Klockan började bli fikadags, och min bror lyckades knipa den allra sista saffransbullen på hela Skansen.

Vi stannade till för att beundra utsikten över Södermalm.

.. och begav oss mot utgången. Förbi Röda längan.

Och hemåt igen! När vi var hemma hade mörkret sänkt sig. Resten av familjen fikade och tittade på Kalle Anka. Jag är glad för minsta lilla ursäkt för att slippa – så fruktansvärt tråkigt. Ägnade mig åt att duka medan Andreas fixade med maten.

Efter Kalle Anka begav vi oss till korsningen för den traditionsenliga fackeldansen med grannskapet. Tog inga bilder, men detta är en tradition med något oklar historia som vi deltagit sedan vi flyttade hit.

Efter dansen var det dags för mat! Jag dukade med en blå linneduk och så julduken jag fått från min mormors bästa vän Marianne. Den sydde hennes mamma på 30-talet.

Blommorna från Svenskt Tenn har jag samlat på i flera år. Har dem både i granen och som servetthållare.

Såhär såg det ut.

Efter att vi ätit ett överdådigt julbord stod plötsligt tomten i hallen.

”Finns her noge snelle börn” frågade den rara danska tomten som vikarerande för den svenske. (Juni tyckte dock att det var suspekt att tomten hade lockigt svart hår, precis som morfar).

Ridstövlarna från Blocket. Som tyvärr var för små. Aja! Juni fick dem och familjens Ipad, att ha som sin, av oss. Av resten av familjen fick hon ritböcker och fräcka pennor, vilket var precis vad hon hade önskat sig.

Nils gick inte lottlös han heller. Han fick en gosedjursdinosaurie och en bilbana, men succén stod pruttkudden för! Här ser du också min present, en begagnad Crockpot. Återstår att se om den är enkel nog för mina bristfälliga kokkunskaper. Andreas fick en pannlampa att ha på sin cykelhjälm, och min mamma, bror och pappa fick ett par strumpor i ull och kashmir. Strumpor har man inte nog av, resonerade jag.

När barnen lekt lite med sina klappar gick de till sängs, medan vi satt kvar och plundrade lakritskalendern vi köpt för halva priset. När klockan slog 11 var jag alldeles utmattad och stöd i säng jag med.

.. Och på juldagen började jag där vi slutade. Med restfrukost på det juldukade bordet. Är det inte det allra bästa med julen, ändå? Att man kan gå runt på rester i minst en vecka efteråt.

Kram