Fyra dagar kvar till jul, och jag kan uppriktigt skriva att jag längtar med än någonsin. Från och med fredag ska vi vara lediga i tre välbehövliga veckor. För fjärde året i rad firar vi jul hemma hos oss med min mamma, pappa och min bror Hampus. Först i år har vi etablerat rutiner för förberedelser. Jag skriver vi, men alla som känner oss vet att det är Andreas som är julgeneralen i familjen. Själv bidrar jag med föga mer än oordning och missförstånd.
Maträtterna har vi antecknat i ett excelark och delat med resten av familjen. Vi har försökt fördela ansvaret rättvist. Min pappa ansvarar för Västerbottenspaj och prinskorv, eftersom han och Annika köper kött av en lokal bonde. Jag satte min bror på att ordna ostbricka, och min mamma på att ombesörja med lax och halländsk långkål. Vi (och med ”vi” menar jag mestadels Andreas) ordnar med skinka, sill, köttbullar, bröd, julgodis, gröt med mera. Traditionen påbjuder att jag står för julsalladen. Du hör ju att det inte är särskilt rättvist alls, faktum är att Andreas ordnar 90%. Min julgärning är alla trivselbringande detaljer, som dukning, dekorationer och pynt.
Jag ska byta ut alla hyacinter som blommat över och köpa Amaryllis på snitt, med den fromma förhoppningen att de hinner slå ut lagom till julafton. Duken ska strykas och porslin dukas fram. I år har jag faktiskt bokat städhjälp till fredag. En orimlig lyx förstås, men ingen av oss är lediga förrän på lillejulafton och den dagen är intecknad åt alla övriga förberedelser.
Julklappar är i princip ordnade. Jag köpte ett par vinterridsstövlar åt Juni på Blocket tidigare i veckan. (Det visade sig för övrigt att jag köpte ett par vandringskängor av samma familj – också via en Blocketannons – för 10 år sedan.) Hon önskar sig en Ajpadd mer än allt annat, och vi har bestämt att hon kommer att få en! Familjens gamla, som vi slår in i ett nytt, regnbågsfärgat skal. Hon använder Ipaden redan i dag för att lyssna på sagor och vi hittar inget argument till varför hon inte likväl kan få ha den som sin. Nils får lite träpussel som jag köpte på Stadsmissionen förra julen (och glömde att slå in!), och någon byggsats, tackochlov är treåringar inte så knussliga.
Kombinationen av att vi lejt bort många moment som vi förut gjort själva, gjort en plan och sänkt ambitionsnivån, gör jag för första gången på många år känner att julfriden nalkas.
Hur känner du?
Kram