Vi har åkt spark

I måndags tog jag med mig barnen till pappa och Annika i Lindesberg. Vi var i desperat behov av frisk luft och miljöombyte, efter att ha kurat inomhus med hosta och snor nästan ett helt jullov.

Och jag ångrar det inte en sekund! Trots att det var lite omständligt att köra själv med två barn. Ena vindrutetorkaren havererade i Eskilstuna, och jag fick krypköra på småvägarna till Lindesberg samtidigt som jag letade efter en verkstad. Någon verkstad hittade jag inte, men turligt nog var det bara en mutter som var lös.

Igår fjällade det vita duniga flingor från himlen, och under natten vräkte det ytterligare en decimeter. Och nu ligger hela trädgården under ett tjockt vitt vaddtäcke. Det känns som att naturen flörtar vilt med mig, och jag spelar inte svår! Vi har åkt spark. Ett tämligen oansenligt färdmedel för alla norr om Uppsala, men som bördig från den skånska slätterna är det exotiskt åkdon. Så roligt det är! I tisdags åkte vi i en och en halv timme på den frusna sjön Skvatthammaren. Det var bara vi och en ensam pimpelfiskare, också något jag aldrig sett förut.

Annika berättade om att förr var det faktiskt lättare att resa på vinter, jämfört med sommaren. När man behövde transportera sig själv, varor eller timmer var frusna sjöar betydligt lättare än skog och grusvägar. Och då tänker jag att lite så är det ju i dag också. Finns det bara snö öppnar sig tusen möjligheter till roliga utomhusaktiviteter. Det riktigt hemska med vintern är ju när det aldrig riktigt kommer.

Nåväl. I morgon åker vi hem igen. Förhoppningvis till en helt frisk Andreas.

Kram