Det finns i huvudsak två kategorier av människor vintern 2021/2022: De som tycker att restriktionerna är toppen, eftersom barnen på förskolan aldrig varit så friska, och så (dristar jag mig att chansa) lejonparten av föräldrakåren som aldrig förr upplevt att barnen varit så sjuka.
Hela debatten är lika förutsägbar som ett taffligt Hollywoodmanus. Förskolepersonal och präktiga föräldrar som menar att restriktionerna i förskolan aldrig bör lätta, eftersom barnen på aldrig varit friskare (trots att all statistik emotsäger detta när VAB-utbetalningarna lyckas slå rekord på rekord). Äntligen får egoistiska föräldrar som skickar iväg sjuka barn sitt rättmätiga straff! En förskolepedagog skrev indignerat att på hennes förskola gick barnen samma timmar fastän föräldrarna inte längre pendlade – egoister! Låt mig återkomma till detta.
Det finns ingen enskild grupp som är en så tacksam fond för allmänhetens förfasan som småbarnsföräldrar. På arbetsplatsen kallas de opålitliga och blir särbehandlade, eftersom de går innan alla andra för att hämta barn. I övrigt egoistiska karriärister som inte vill umgås med sina barn utan hellre lämpar över allt ansvar på det offentliga.
Jag vet att förskolepersonal sliter. Att de – precis som många andra kvinnodominerade yrken – löper extra stor risk att bli utbrända. Att barngrupperna är för stora, kraven för höga och förutsättningarna för dåliga. Men vet du? Det är politikernas fel. De är politikerna som använder skatten som smågodis att dela ut i stället för att höja förskolepengen. Det är politiken som skapat en arbetsmiljö där kvinnor offras på lönsamhetens altare.
Vi som många andra föräldrar låter barnen gå exakt samma timmar som förut. Fastän vi inte pendlar. För att vi äntligen hinner arbeta färdigt under arbetsdagen, och slipper offra kvällar och nätter i ett omöjligt uppsamlingsrace. Om detta är definitionen av egoism anser jag mig skyldig.
Så är det frågan om alla de föräldrar som skickar sjuka barn till förskolan. Hur ser statistiken ut för detta? Ingen vet, eftersom det inte förs någon offentlig statistik över såna förekomster. Jag kan bara utgå från min erfarenhet. Jag skulle säga att är försvinnande få föräldrar som tillämpar chansningens strategi. Själv känner jag inte en enda. Kan det vara så att vi bedras av vår egen magkänsla här? Samma magkänsla som utmålar småbarnsföräldar som egoistiska karriärister och illojala medarbetare samtidigt?
Låt oss prata om varför förskolan existerar. Det är inte för barnen skull, barn hade ju en barndom även innan 1975 då nuvarande förskola kom till. Inte heller för pedagogernas. Förskolan är enkom en praktisk lösning för att kvinnor ska arbeta, och inget annat. För att människor med barn ska kunna bidra till vår gemensamma välfärd.
Samhällets förväntningar på att småbarnsföräldrar ska bidra till statskassan försvinner inte bara för att vi har en pandemi. Att låta friska barn (om än med en liten snorsträng) stanna hemma i veckor, medan föräldrar jonglerar zoommöten och mellanmål. Det är inte en utopi. Snarare en perfekt grogrund för utbredd psykisk ohälsa bland småbarnsföräldrar och – dessutom – ytterligare spä på fördomarna om föräldrar som opålitliga medarbetare.
Vem tror du kommer våga anställa en småbarnsförälder om hen förväntas vabba mer än arbeta? Och utan föräldrar som arbetar behövs ingen förskola överhuvudtaget.
Jag ser hur förskolepedagoger kämpar i motvind. På vår förskola är personalbortfallet så stort att förskolan skickar sms och ber oss hämta tidigt, eller hålla barnen hemma helt och hållet. Trots stenhårda restriktioner, som bevisligen inte alls fungerar som avsett. Det är fan ovärdigt en välfärdsstat som Sverige. ”Vi har aldrig varit så friska som nu” skrockar vissa förskolepedagoger förnöjt. Är detta verkligen sant? Sjukfrånvaron bland personalen på vår förskola vittnar nämligen om raka motsatsen. Vi har aldrig varit så sjuka som nu.
Föräldrarna är inte förskolans fiende, tvärtom är de hela förskolans existensberättigande. Det är karriärhungriga och egoistiska politiker som är att skylla för att förskolan ser ut som den gör.
Man kan också fråga sig om vi ska använda skattepengar till att föräldrar ska vara hemma med friska barn, eller om pengarna kan göra större nytta i förskolan?
Så bra skrivet! håller med dig till fullo. Vi har väl haft ”turen” att jag har varit föräldraledig nu i snart ett år = tagit all vab som det varit. För vab har det varit mer än någonsin under detta år. Tack för dina tankar!
Tack!
Sitter precis hemma och vabbar för fjärde gången i januari och tänker på precis detta. Jag vet inte ens längre hur jag ska kunna avgöra om mitt barn är sjukt, jag är bara livrädd att bli utskälld av förskolepersonalen för att jag tänkt fel. Mitt barn älskar att vara hemma och säger regelbundet att hon är sjuk och säger mer än gärna till personalen att hon har ont i halsen etc. När är det på riktigt??! Hon får sällan feber när hon är sjuk så det finns inget konkret att gå på och i vanliga fall skickar jag henne till fsk när allmäntillståndet är bra, men nu ska de stanna hemma för minsta nys. Jag är verkligen orolig för min och mina medföräldrars psykiska hälsa om detta fortgår.
Usch, det ÄR jobbigt. Lider med er. Och förskolepersonalen är ju inte heller utbildad för att avgöra om någon är sjuk? Jag med. Vi kommer att braka rakt in i väggen om detta blir permanent. Eller så får jag väl sluta jobba, vilket nästan känns mer lockande (tyvärr!) än att behöva vara förälder, förskolepedagog och medarbetare – samtidigt!
Fast förut har vi i förskola och skola gått till jobbet fast vi är förkylda och egentligen borde vara hemma och vila.
Att titta på sjukstatistiken och jämföra den med ett normalår säger ingenting annat än att sjuka människor faktiskt stannar hemma, både barn och vuxna.
Tycker att det i sig är en tankeställare, att så många arbetar sjuka och drämmer i väggen, Kanske behöver vi ett samhälle där man uppmuntras att vila när huvudet dunkar och näsan rinner, inte rusa tillbaka till arbete när febern försvunnit utan först när kroppen är utvilad igen? Frisk är inte bara frånvaro av smittsam sjukdom, utan också att orka med arbetet samt sin vardag.
Hmmm. Jag vet inte om jag håller med dig. Det finns väl ingen statistik som förs över hur ofta man jobbar som sjuk? Jag vet inte hur det skulle fungera i praktiken om man måste vara 100% frisk när man arbetar. Jag tycker att icke smittsam är good enough? Resten får man avgöra själv. Vi har ju dessutom en arbetsmiljölagstiftning att ta hänsyn till. Vill minnas att vid mer än fem sjuktillfällen per år, eller mer än två veckors frånvaro är arbetsgivaren tvungen att erbjuda ett rehabprogram och läkarundersökning.
Ja, så är det – det har blivit mycket extra för chefer att hantera pga kraven om rehabsamtal vid upprepad frånvaro.
Men vi måste hitta en balans: självklart ska vi även fortsättningsvis stanna hemma om huvudet dunkar och snoret rinner hela tiden (då är man sjuk, även om man inte har feber), men att skicka hem barn pga tre nysningar eller en hostattack är orimligt!
Mycket bra skrivet, håller med dig!
Tack!
ÅH vad detta inlägget sätter fingret på PRECIS vad jag tänkt denna höst och vinter! Hur klämd man blir som förälder – det är verkligen dubbelbestraffning och man slits mellan att försöka jobba och sköta sina pigga, men snuviga barn. Min känsla är att jag och mina barn har varit precis lika förkylda som vanliga vintrar, men denna vinter har vanliga och banala infektioner lett till veckor i karantän.
Jag jobbar inom barnsjukvården och varje vab innebär att en massa patienter får sina besök inställda (föräldrar som tagit ledigt från jobbet och kanske väntat i flera månader på besöket). Vab innebär också att vi är konstant underbemannade i vår akutverksamhet. Därtill är det faktiskt så att det är på förskolan mina barn får alla sina sjukor. Det är ju JAG som borde vara arg på förskolan för att jag måste vabba/förlora arbetsinkomst/själv få kräksjuka, inte omvänt. Det är ju inte heller förskolan som tar den ekonomiska smällen av all vab – det är föräldrarna och staten.
Den medicinska delen är att ca 20-30% av infektionerna i förskola är ”översjuklighet”, dvs sjukor som barnet inte hade behövt ha. Resterande infektioner är nödvändig träning av immunförsvaret – de barn som inte går på förskola drabbas av de infektionerna när de börjar skolan. Därav det stora antalet infektioner denna vinter – de infektioner som barnen inte fick förra vintern fick de istället denna höst och vinter, som t ex RS. Så småbarnsinfektionerna kommer vi inte undgå – vi skjuter dem bara framför oss. Därtill är smittsamheten i luftvägsinfektioner som störst precis vid insjuknandet – då har man symtom som halsont / sjukdomskänsla. Det är symtom som är svåra att märka på ett mindre barn. Först några dagar in i infektionen, när barnet får hosta och snuva, så märker man av det och måste då stanna hemma en hel vecka med ett barn som redan smittat ner hela förskolan men som nu troligen inte är så smittsam.
Förra vintern, när vi inte hade vaccin mot covid, så var situationen en helt annan. Då var alla försiktighetsåtgärder nödvändiga – men det var också ett undantagstillstånd. Det finns inga skäl att fortsätta vara snor-poliser i förskolan i framtiden. Sen att förskolan är underbemannad och verkligen skulle behöva mer resurser – det är en helt annan fråga.
Tack för otrolig input! Och tack för att du tagit dig tid att förklara det medicinska. Jag har också haft på känn att det bara var av ondo att skjuta infektioner framför sig. Nu sitter vi är med en enorm backlogg av virus som vi skulle spridit ut på två säsonger i stället för en. Och såhär kan vi ju inte ha det vartannat år?
jag tror att de senaste årens extrema läge snarare visar att vi har ett system som är baserat på att man ska förväntas gå till jobbet fastän man är sjuk eller förväntas jobba fastän man vabbar. sen förstår jag ju att vi inte kan fortsätta med att reagera på minsta nysning och snorsträng för då skulle landet gå i konkurs. men vi kanske kan mötas nånstans mittemellan?
nu är jag hemma med en fyramånaders så jag har ju alla år med vabbcirkus framför mig. men som en som tidigare har tillhört gruppen på jobbet som inte har barn så har det gjort mig skogstokig när folk går till jobbet fastän de är sjuka (med barn som utan), speciellt när man kan jobba hemifrån (jag jobbar på ett ställe där distansarbete varit vardagsmat sedan innan pandemin). när sjukor härjar i skolan och föris är det idiotiskt att smitta ner den delen av arbetsstyrkan som inte är i kontakt med barnsjukorna. jag täcker gladeligen upp för sjuka och de som vabbar. tid som jag faktiskt hellre ger jobbet än att tillbringa den sjuk själv (förkylningar lyckas ju på ett magiskt sätt alltid tajma så man blir sjuk lagom till helgen). men vi får väl se om jag när jag själv är inne i vabbcirkusen om jag ändrar uppfattning.
Bra inlägg!
Jag har turen att ha en väldigt tolerant chef, med tanke på att båda eller något av mina barn varit hemma från förskolan ca 50% av tiden sedan oktober… det som är mest stressande är varje gång vi kommer tillbaka med ett barn som varit hemma och blir mötta med skepsis på förskolan om att dom verkligen är tillräckligt friska och nästan varje kommer det uppmanande lappar om vilka regler som gäller kring sjuka barn osv. Jag förstår pressen på förskolan, men önskar att det fanns en vilja att samarbeta snarare att ge oss föräldrar skuldkänslor för att vi vill att våra barn ska gå i förskola. Mina barn älskar förskolan, så det handlar främst om deras behov och självklart hela familjens behov för att vi inte ska bryta ihop.