Tack alla ni som lämnat fina motiveringar till varför ni ville vinna. Många av er var på en personlig resa att förändra sitt förhållningssätt till prylar och konsumtion. Jag önskar er stort lycka till, och hoppas att ni njuter av målet om så inte av resan självt. I tider av pandemi och finansiell instabilitet är ämnet högaktuellt. Hur blev det såhär liksom?
Jag säger grattis till:
Guldan, Emelie H och Cissan – ni har vunnit varsitt exemplar. Skicka gärna vidare när ni är färdiga.
Vi är vad vi köper är en otroligt läsvärd bok, så jag hoppas att du får möjlighet att läsa den ändå. Torde finnas på ditt närmsta bibliotek, annars finns den att köpa hos nätbokhandlarna.
Stor kram
Sophia
Detta är inte ett samarbete utan jag tävlar ut tre exemplar på eget intiativ, och självklart utan ersättning.
Jag har inte vetat vad jag ska skriva på sistone. Bakom mig ligger några ansträngande veckor. Vi har varit friska, som tur är, men vardagen är ju påverkad i allra högsta grad ändå. Jag skulle börjat arbeta nästa måndag. Nu har det blivit framskjutet en månad eftersom i princip alla mina kollegor är korttidspermitterade. Det känns som att någon ryckt undan mattan för mig. Jag var så redo! Jag har ju än så länge kommit lindrigt undan jämfört med alla de som redan är uppsagda eller varslade. Men det var ändå en besvikelse.
Nåväl. Nu är det sagt och jag slipper ägna tankekraft åt arbetet, åtminstone för en stund framöver. Påsken har vi ägnat åt att fixa med trädgården. Staket har rivits och i stället har vi satt upp en häck till vår närmsta granne. De har monterat ned och sålt ett helt Attefallshus. Allt är sålt på Blocket. Vi hittade också en fin gammal grind bakom boden som jag ska skrapa och måla.
Påskpyntet och middagen då? Vi har pyntat ett knippe kvistar från körsbärsträden med ägg och häxor vi hittat på Andreas mammas vind. Påskmiddagen blev en slags grillbuffé. Nåväl, det är inte dekorationerna och maten jag kommer minnas från denna påsk. Utan all sten vi burit. Säkert ett ton. Nej nu ljuger jag. Minst två ton sten har vi släpat.
Jag har inte glömt tävlingen förresten! I morgon berättar jag vilka tre som vunnit varsitt exemplar.
Nyheter har varit en stor del av mitt liv så länge jag kan minnas. Min mamma är journalist och har arbetat med radio, skrivande journalistik, nyhetsgrafik och som nyhetschef. Jag är uppvuxen med Aktuellt om kvällarna och papperstidning om morgnarna. Under åtta år arbetade jag också på TT Nyhetsbyrån, aldrig som journalist dock utan med försäljning och marknadsföring.
Jag är dock ingen nyhetsknarkare, långt ifrån. Har insett att minutuppdateringar, live och senaste nytt inte är för mig. Får stresspåslag av pushnotiser och blir uppriktigt irriterad när jag ser en reporter som står och svamlar om ”obekräftade uppgifter” i en livesändning. ”Jaha, men rapportera när du VET något då!” tänker jag alltid.
Därmed inte sagt att jag undviker nyheter. Jag kan faktiskt låta mig imponeras av nyhetsundvikarnas självbehärskning. Alltså tänk att aldrig läsa nyheter? Jag skulle inte klara en halvdag utan att scrolla Aftonbladet, och det vill jag inte heller. Faktiskt blir jag lite provocerad av nyhetsvägrare? Alltså personer som koketterar med att de inte läser nyheter eftersom de inte tycker att det gör dem något gott. Tillgång till fri och oberoende journalistik är fan ett privilegium. Dessutom tycker jag att det är motbjudande att leva ett liv i överflöd och anse sig inte behöva ta del av andra människors lidande. Tänk om Sverige blev en diktaturstat och så sitter det människor i Spanien och kallar ”oönskad negativitet” att bilda sig en uppfattning om vårt tillstånd. Nej, nu får jag högt blodtryck.
Hur ser mitt nyhetsintag ut då?
Jo. Fredag till söndag får vi DN i papperformat. Visst har den blivit alldeles formidabel under Peter Wolodarskis ledning? Mina favoritskribenter är Björn Wiman, Greta Thurfjell och Lisa Magnusson. Tanken låter jag alltid utmanas av Lena Andersson och Erik Helmersson. Håller verkligen inte alltid med dem, men de är alldeles för skickliga för att inte läsas. Helgläsningen är veckans heligaste stund. Helst vill jag skärma av hela omvärlden och försjunka i min stora papperstidning men det har resten av min familj svårt att respektera.
Varje dag scrollar jag Aftonbladet och Expressen. Läser ofta deras specialreportage som jag tycker är väldigt välgjorda. Kollar dock inte på video eller livesändning av ovan nämna anledning.
Varannan dag kollar jag Omni-appen. Förr gjorde jag det varje morgon, men nu har vi lovat varandra att inte kolla i mobilen medan vi äter frukost och under dagen finns det inte tid.
Så ofta jag kan sätter jag på P1 vid tre-eller femsnåret. Älskar aktualitetsprogrammet Nordegren & Epstein och vill gärna höra nyhetsprogrammet Studio ett. Andra favoritprogram är Klotet, Vetenskapsradion Historia, Stil, Spanarna och Filosofiska rummet. Men det är ju mer underhållning än nyheter kom jag på. (Obs kanske mer underhållning för målgruppen 75+ vid närmare eftertanke).
Förr läste jag alltid Filter och Fokus. Men de har fått stryka på foten sedan jag blev förälder. De kräver obruten koncentration och det är en bristvara. Hoppas dock att kunna återuppta läsningen inom några år igen.
Nu ställer jag till med tävling igen. Förra gången var ju en sådan succé! Nu kan du vinna en av mina favoritböcker: Vi är vad vi köper. Jag läste den för ett par år sedan, i nära anslutning till mitt år med köpstopp. Jag har med stort nöje följt Katarina Graffman sedan dess. Med skarpsinne, skärpa och humor bidrar hon med nya perspektiv i debatten om konsumtion. Skulle säga att hon är den främsta auktoriteten på hela området. Om du frågar mig förstås!
I alla fall. Om du är det minsta nyfiken på varför vi människor köper saker vi inte behöver, för pengar som vi inte har, för att imponera på människor vi inte känner – ja, då är det här boken för dig. Även du som arbetar marknadsföring eller kommunikation har stor behållning av Vi är vad vi köper. Den är liksom ett litet nykterpiller på en alkoholstinn efterfest.
Tre saker jag tagit med mig från boken
-Hand upp om du INTE fått lära dig Maslows behovstrappa i högstadiet. Du vet den om att vi först prioriterar grundläggande behov, så som tak över huvudet och mat på bordet. Längst upp på trappan finns de självförverkligande prylarna, typ drönare. Problemet med den? Den är helt fel, glöm den.
-Konsument är inte en roll som man kan kliva i och ur som man behagar. Jag är en del av konsumtionskulturen, vare sig jag vill det eller inte.
-En informationskampanj är sällan lösningen. Människor fattar inte dåliga beslut för att vi är okunniga, vi fattar dåliga beslut för att vi är mänskliga.
Jo, och så en grej till. Vems lilla åsikt pryder insidan av boken Jo, min! Nog mitt allra stoltaste ögonblick någonsin.
Tillbaka till tävligen. Jag har tre pocketböcker att tävla ut. Pocketversionen är precis nyutgiven och är uppdaterad med ett tänkvärt förord av Helena von Zweigbergk.
Tävlingsregler
Kommentera i bloggen, instagram eller mejla mig på hej [at] recoveringshopaholics.com och berätta varför du vill läsa boken. Jag väljer ut tre vinnare som får varsitt exemplar. Tävlingen avslutas på söndag den 12/4.
Lycka till!
Kram
Tävlingen är inte ett betalt samarbete. Jag har bett om några ex att lotta ut, eftersom det var så många som blev nyfikna på boken efter min recension.
Det här blir vår tredje sommar i huset. Det dröjde till förra sommaren tills att vi börja snegla på trädgården. Huset har krävt det mesta av vår uppmärksamhet. Vi har förstås odlat lite ändå, men bara planlöst och sånt som är enkelt. Andreas har odlat mängder av chili och i odlingslådorna har vi sått grön-och savoykål.
I år är vi mer ambitiösa. I källaren står en handfull plastbyttor med dahlior. Där är det 10-12 grader och förhoppningsvis tillräckligt ljust för att de ska börja gro.
Inomhus har Andreas försått majs, stockrosor, chili, grönkål, savoykål och kålrabbi. Jag har väckt pelargonerna från vinterdvalan i källaren. Helt sjukt nog överlevde alla min omilda behandling. Glömde visst bort att vattna under hela vintern. Jag har också fyllt på med några nya Mårbackapelargoner från handelsträdgården. Har insett att när det kommer till pelargoner är det bäst att satsa på kvalitet, de billigaste går nämligen inte att övervintra. Eller de kräver åtminstone mer än vad jag erbjuder dem.
I år har vi också tagit tag i odlingslådorna. De gamla rackliga och murkna trälådorna har vi äntligen rivit och nu anlägger vi fyra nya. Inte fyra lådor utan djupbäddar, som vi anlägger i ett fint mönster Andreas hittade i en trädgårdsbok från 70-talet. Det började som ett litet endagsprojekt med att ordna nya lådor, men nu har det vuxit till ett månadslångt projekt med djupbäddar, egengjorda staket av vidjor, kryddodling och en grusplan. Och en båge in till trädgården, förstås. Inte så otippat. Våra projekt har en tendens att växa i ambitionsnivå under arbetets gång. Du får följa mig på instagram om du är nyfiken på hur trädgårdslandet utvecklar sig.
Många har önskat att jag ska skriva om vår tvättrutin. Alltså rubbet: sortering, vilka tvättmedel jag använder, system och så vidare.
Absolut, här kommer hela konkarongen:
Sortering
Vi har tvättkorgar från Ikea med handtag så att man kan bära hela tvättkorgen fram till maskinen. Vi har all tvätt i vårt sovrum men tvättmaskinen står insprängd i köksentrén. Det är för fult för att fotografera så du får vara snäll att hålla till godo med min beskrivning. Ovanför varje korg har vi satt stora lappar med sorteringen: Mörkt 40, ljust 40, fintvätt (ylle, siden och handtvättsplagg), rött/rosa och vitt.
Förr brukade jag använda färguppsamlingsdukar, typ Color Collectors, och blanda både ljus och mörk tvätt. Det fungerade ett tag, men efter alltför många tvättar upplevde jag att tvätten missfärgades ändå. Jag antar att den samlar upp en del färg men långtifrån all. Därför återgick jag till att vara mer noggrann i sorteringen.
Tvättmedel
Jag har tre olika tvättmedel; ett för färg (som inte innehåller blekmedel), ett för vit-tvätt (som innehåller något blekande) och ett fintvättmedel. Just nu kör jag Icas kulörtvätt i pulverform alternativt Grummes flytande. Till vit-tvätten använder jag nästan alltid Neutrals pulvertvättmedel. Har läst att flytande tvättmedel för vita kläder kan göra kläderna grå i längden. Till fintvätten använder jag antingen Steamerys fintvättmedel(alltså mitt jobbs, det är ett riktigt kvalitetstvättmedel som luktar rosor och musk) alternativt Y3 flytande tvättmedel, det senare om jag vill ha parfymfritt.
Sköljmedel
Använder jag inte. Ibland gör jag dock eget på ättika, vatten och några droppar eteriska oljor. Jag är mer doftkänslig än vad jag brukade vara och föredrar ofta tvätten helt luktfri, eller möjligen bara svagt doftande. Sköljmedel är värdelöst för miljön och syntetplagg och doften är i min mening bara påträngande och stickig.
Fläckborttagning
Att ta bort fläckar är en hel vetenskap. Förr kunde varje anständig husmor råda bot på fläckar med en arsenal från skafferiet. Det är en fråga om att hitta rätt verksamma substans för den specifika fläcken. För de allra flesta (jag inkluderad) är det för svårt att matcha rätt husmorsknep mot rätt fläck. Därför har jag kokat ner det till en helig treenighet som fungerar för 80% av alla fläckar:
Galltvål: Miljövänligt alternativ som funkar bra för fettfläckar, gräs och jordfläckar. Jag tycker att den hårda tvålen är vassast. Gnuggar på fläcken tillsammans med kallt vatten och tvättar sedan som vanligt.
Vanish sprej: Sprejar jag rikligt på fläckar från till exempel bebisbajs och matkladd. Kan dock bleka färgare plagg.
Grumme blek-och tvättmedel: Använder som extra tvättförstärkare för fläckar från bebisbajs och matkladd. Bleker dock färgade plagg om det används för ofta.
Bonus: Diskmedel är bra för att ta bort fettfläckar. Som med alla fläckar är det bäst att ta behandla dem innan de torkar in. Många fläckar kan också sköljas ur med kallt vatten (varmt vatten kan göra att fläcken sätter sig) om de inte hunnit torka.
Temperaturer
Mina egna kläder tvättar jag väldigt sällan och ofta i låga temperaturer. De blir nämligen inte så smutsiga. Låga temperaturer spar på plagget; färgen fäller mindre och tyget slits inte lika fort.
Men barnkläder blir rejält smutsiga. I alla fall hemma hos oss. Jag har gett upp att tvätta dem i låga temperaturer. Det krävs höga temperaturer, minst 40 men helst 60 grader för de smutsigaste plaggen. Underkläder, sängkläder, kökshanddukar och handdukar tvättar jag oftast i 60. Ibland 95 grader, om de doftar riktigt surt eller är rejält nedsmutsade. Såhär tänker jag: Ett plaggs miljöpåverkan är störst i samband med tillverkningen. Miljövinsten är större om jag tvättar i varmare temperaturer och plagget blir rent, än att det kasseras i förtid. Samma resonemang applicerar jag på fläckborttagning. Hellre lite kemikalier som gör rent än kemikaliefritt som inte fungerar.
Torkning
Jag vill sjunga torkskåpens lov. Vi har ett ganska nytt torkskåp, Cylinda TS 190 ECOVP, som är det mest energisnåla vi hittade. Tvätten torkar fort och torkskåpet är ganska tystgående. Det allra bästa är att tvätten aldrig hänger framme. Torktumlare använder jag till underkläder och handdukar men aldrig till vanliga kläder, eftersom det sliter onödigt mycket på plaggen. Jag kan verkligen rekommendera ett torkskåp! Förr hängde vi tvätten på tvättställ inomhus. Men sedan fick min mamma (som gjorde samma i sitt hus) svartmögel på väggarna som direkt följd av den fuktiga inomhusluften. Sedan dess vågar jag inte längre ha tvätt som hänger inomhus, även om vårt hus nog är betydligt mer dragigt än hennes var. Sommartid torkar tvätten på tvättlinan och det är ju det ljuvligaste som finns. Ylleplagg plantorkar jag förstås.
Övrigt:
Juni har blivit väldigt duktig på att lägga sina kläder i rätt korg, även om det är förvirrande med fem olika. Jag har gjort valen ganska enkla och tillåter i princip bara tre olika färgställningar på kläder hemma: marinblått/grönt/svart, ljusa färger som grått och beige, och rosa eller rött. Varje familjemedlem har en strumpfärg som denne är hänvisad till så länge vi lever under samma tak. Juni har bara marinblårandiga strumpor och Nils har enkom marinblå helfärgade. Inga utsvävningar i strumplådan tack!
I fredags åkte hela familjen till Tyresta Nationalpark för att idka friluftsdag. Det låter väldigt präktigt och härligt, och det var det! När vi kom fram. Först ägnade vi dock två timmar åt att fräsa åt varandra, hasta ihop matsäck och försöka komma ut från dörren, påklädda och utan en bajsig blöja. Riktigt vresiga packade vi tillslut oss i in i bilen och for iväg. Men lagom tills vi hade kommit fram sken solen både ute och inne igen. Jösses, det här med att lämna tomten med småbarn – svårast av allt!
Blodsockernivån krävde att vi började med picknick direkt när vi kom fram. Matmuffins, bananpannkakor, kaffe och vatten. Inte direkt fotovänligt serverat.
Man får passa på att stjäla sig lite gos när han sitter still. Nils ålar som en oljad blixt nu.
Vi valde den kortaste turen. Cirka två kilometer, vilket vi tyckte var lagom för en fyraåring. Juni sprang nästan hela vägen. Hon hade i uppdrag att hålla utkik efter markeringar.
Nils premiäråkte i ryggsäcken. Det var någon som frågade på Instagram vad vi använder för bärstol. Det är en Little Life Country, som Andreas köpte på Blocket till Juni när hon var liten. Den finns nog inte att köpa längre eftersom det lär vara en gammal modell, men det finns säkert nyare.
Jag bar en mikrostund, och sen bytte vi tillbaka. Nöjde mig med att bära vattenflaskan.
I Tyresta Nationalpark finns en av Sveriges få bevarade urskogar. Mycket att titta på både för stora och små. Skrovliga gamla trädstammar är mest för vuxna dock.
Lagom till sista etappen klagade storbarnet högljutt över onda fötter, och lillsorkens ögonlock blev tyngre och tyngre. Jag fick ta Juni på axlarna och Nils tog sig en lur sittandes rakt upp.
Hemma var vi så trötta hela bunten att vi fick ta en kort vila för att ens orka med tanken på fredagsmys.
Det här ska bli vardagsmotionens år, det har jag bestämt. Alltså att jag ska få in motionen i vardagen igen, precis som innan jag blev gravid med Nils.
Jag berättade ju att jag sade upp mig precis när finanskrisen briserade 2008. Det blev starten på en slingrande karriärbana som tillslut tog mig till Stockholm, via jobb som telefonist i taxiväxel, kundtjänsthandläggare för tv-spel som jag inte spelade, med mera. Det som också hände 2008 var att jag började motionera. Det hände en dag, kanske samma dag som det faktiskt gick upp för mig att ”det inte bara var att skaffa ett nytt jobb”, att jag snörade på mig ett par utslitna joggingskor och ett par noppriga, beiga mjukisbyxor och bara sprang. Det var väl det värsta tänkbara straff jag kunde ge mig själv. Men sedan dess har jag mer eller mindre alltid sett mig som en person som tränar.
Fokus i år är att bygga upp kroppen igen efter graviditeten och amningen. Det kommer att ta tid. Mammaträningen, som för tillfället är inställd, är fantastisk för att stärka upp magen inifrån och ut. Sen kompletterar jag med yoga och hemmaträning ett par dagar i veckan. Löpningen har jag precis tagit upp.
Kanske jobbar du hemma och behöver lite pepp? Eller har tappat sugen och behöver en vänlig knuff?
Här är mina bästa tips:
Börja aldrig träna. Nej alltså jag menar det! Säg aldrig till dig själv att du ska börja träna. Tänk att du är en träningsmänniska som bara aldrig ska sluta. Själva grejen att ändra en vana är det jobbiga. Jag låtsas alltid om att jag är en person som tränar även om jag inte sett insidan på ett gym sedan Dackefejden. Det är bara glest mellan tillfällena. På så vis behöver jag aldrig ställa om hjärnan för att lägga till en ny vana.
Don efter person. Vad är mer patetiskt än en otränad amatör? En otränad amatör i proffsutrustning. Det går inte att köpa sig till bra kondition, tyvärr. I början spelar det ingen som helst roll vad man har på sig. I dag sprang jag fem kilometer i vanliga sneakers och trädgårdshandskar. Optimalt? Säkert inte. Efter ett tag är det kanske värt att köpa ordentliga träningskläder, men jag vågar lova dig att dina första fem kilometer i löpspåret blir lika otäcka oavsett om du har sandaler eller dyra löparskor.
Det viktigaste är målsättningen.
Inte. Jag vet inte hur många gånger jag hört gäll stämma vråla ”VAD HAR DU FÖR MÅÅÅÅL I DAAAAAG!!!???” på gruppträningspasset. Mål kan vara jättebra, ibland. Men för väldigt många är motionen hela målet. Risken med att sätta upp för höga mål är att man blir besviken och upplever att ansträngningarna är förgäves om man misslyckas. De är de förstås inte. Jag sätter ibland mål för mig själv, typ att jag vill kunna ta en viss vikt i marklyft (mitt rekord är 60kg) eller tex springa en halvmarathon på under två timmar (sprang Göteborgsvarvet och bommade målet med 53 sekunder).
Träning behöver inte vara kul. Man behöver inte hitta en motionsform som är rolig (de flesta är tråkiga, synd men det är sant), man behöver bara hitta en som man står ut med. Det som nästan alltid är roligt är utveckling. Att känna att motståndet minskar lite mellan gångerna. Så bara hitta en grej som du känner att du vill bli lite bättre på. Men hoppas inte på för mycket. Belöningen efteråt är det enda som jag tycker är roligt.
Kroka arm med andra. Eftersom träning är en ganska trist syssla är det bra att göra omständigheterna så roliga som möjligt. Jag tränar väldigt gärna i grupp. Om jag är kompis med de jag tränar med spelar exakt ingen roll, det viktigaste är bara att man inte är själv. Jag har startat träningsgrupper för föräldralediga på fejjan, gått på träningsdejt med främlingar (alltså då andra mammor). Det är värt att vara attacksocial!
Egentid. Jag älskar ju att träna i grupp. Om det inte handlar om löpning, för då vill jag allra helst inte bli störd i mina tankar. En löprunda bokför jag som egentid i livspusslets räkneböcker. Så skönt att bara släppa alla barn-och familjebestyr en stund och försjunka i tankar och hög musik.
Så. Det var mina allra bästa tips för att bli en träningsmänniska.
Perfection is the enemy of progress. Det har jag åtminstone hört på flera inspirationsföreläsningar. I uppstartsvärlden är det en ganska etablerad sanning. För nystartade företag det nämligen viktigt att komma vidare snabbt. Testa om idén flyger snarare än att ägna sig åt att finslipa den.
Jag tycker att det är en ganska klok filosofi och tror att de flesta skulle ha stor behållning av att vara lite mindre perfektionister även i hemlivet. Jag tänker att många ägnar så otroligt mycket tid åt göra det perfekta valet. Leta efter den perfekta barnvagnen, perfekta förskolan, perfekta partnern eller perfekta huset.
Jag försöker att tänka annorlunda. Den perfekta barnvagnen är den man har. Det perfekta huset är huset man har råd med. Den perfekta förskolan är den som finns i kvarteret.
Det är så djupt rotat i vår samtid att man måste göra genomtänkta val, annars är man inte en medveten konsument. Trots att forskningen visar att de flesta ändå fattar beslut med magen och snarare efterrationaliserar med hjärnan. Är vi rädda för att framstå som dumma kanske? Det ska erkännas att jag också går i fällan. För något år sedan frågade en annan förälder på förskolan om vi ställt oss i kö än. Kö? Till vad? Skolor såklart! Inte den skolan som man automatiskt fortsätter på efter förskolan. Utan de där extra skolorna man ska söka till för att vara garanterad att hamna på en bra högstadieskola. Vår dotter var då ej tre fyllda. Men jag erkänner att jag regelbundet får ångestsköljningar när jag påminns om att vi inte ställt henne i kö i tid.
Marknaden är förstås väldigt skicklig på att vädja till vår inre perfektionist. Hur kan man annars förklara att något så simpelt som till exempel en barnvagn, som i grunden består av en korg, fyra hjul och ett handtag, finns i fler utföranden än det finns bilar? Enkelvagn, sulky, dubbelvagn, löpvagn, sittvagn, resevagn, cykelvagn. Jag blir fan matt. ”Det är en djungel” skriver alla gravida bloggare och ber sina läsare om navigationsråd. ”Välj en med hjul!!!” kommenterar jag inte fastän jag har god lust. Det spelar faktiskt inte så stor roll. De flesta vagnar kan rulla och har inte ihjäl några barn. Resten ska man såklart akta sig för. Men väldigt många barnvagnssäljare odlar gärna myten att det är ett särskilt komplicerat beslut att fatta.
Jag upplever ofta att alltför gedigen research resulterar i att det inte blir något beslut alls. Som när jag skrev om vårt bildilemma och hur Andreas satt med excelfiler för att försöka överblicka elbilsmarknaden och hitta den mest lämpliga bilen. Vilken vi valde? Ingen alls.
Många tror att de behöver den perfekta varianten för att vara nöjda. Jag tror att själva missnöjet gror i jakten på det perfekta. Nöjdast är nog den som inte ens vet om att hen kan vara missnöjd. Som är lika delar anspråkslös och lat.
Pandemin en mångbottnad kris. Jag vill tro att det inte finns någon som kommer att förbli opåverkad, smittad eller inte.
Många små företag kämpar för sin överlevnad nu. Verksamheter som inte har fyllda krigskassor eller har råd att sitta på stora lager. Där varje förlorad krona innebär ett steg närmare konkurs. Bland dem finns många små, hållbara företag med stora visioner om en bättre framtid. Företag som vill förändra, utmana och förbättra. Som tycker att det är självklart att ta socialt och klimatmässigt ansvar.
Vi måste stötta de företag vi vill ha kvar i morgon redan i dag. Jag tror inte att lösningen är att vi ska shoppa oss ur krisen, för vi kan inte lösa en kris genom att förvärra en annan. Men konsumtion handlar ju om så mycket mer än prylar!
Här är mina bästa tips för att stötta hållbara verksamheter:
-Lämna in ett plagg till din skräddare även om du kan sy upp själv. Kanske har du fått tid till att rensa i garderoben, och göra något av högen med trasiga plagg nu när du jobbar hemifrån?
-Unna dig takeaway från ditt favoritkafé eller restaurang (om du inte kan eller vill sitta på lokal nu).
-Hyr ett plagg i stället för att köpa (detta gäller såklart alltid men ännu viktigare nu). Jag har testat Hyber.se för barnkläder och Sabina & Friends för mig själv. ÄLSKAR det.
-Lämna in din utrensade finplagg till en secondhand-butik i stället för att sälja dem själv på Tradera.
-Köp ett begagnat plagg av din favoritsecondhand i stället för att handla ett nytt på kedjorna.
-Eller köp ett presentkort och ge bort om du inte behöver något själv.
-Gå med i en förening och betala medlemsavgiften.
Jag skriver inte detta för att jag vill förminska rädslan för de som riskerar att drabbas illa av viruset. Eller uppmana folk att inte lyssna på myndigheternas råd. Men pandemins offer är inte bara de som får plikta med sina liv, utan även alla som berövas sin försörjning över en natt. De som får se sina livsverk raseras inom loppet av några veckor.
