Jag har en cykel. En Serious Grafix. Inte en racercykel men långt ifrån min andra, damiga elcykelvariant som väger in på strax under 30 kg. Modellen kallas för Gravelbike, eller Cyclocross, och är den absolut mest populära pendlingsvarianten om du frågar min man.
Redan förra året sneglade jag på vanliga cyklar att ersätta min elcykel med. Inte för att den är dålig på något sätt (även om modellen egentligen inte lämpar sig för långcykling), utan för att detta ska bli vardagsmotionens år. Nästa måndag börjar jag arbeta och samma dag öppnar också kontoret så smått (vi kommer att arbeta i skift och aldrig mer än hälften av personalen åt gången). På nya kontoret har vi också en dusch.
Cykeln har jag fått i present av min man, som sedan förra året är cyklingsfrälst. Det blev ett nyköp efter att ha sökt förgäves på andrahandsmarknaden i två månader. Jag har alltså en vuxencykel i barnstorlek, typ. Knappt så att det ens går att få tag på i butik (detta var första modellen som fanns i min storlek). Jag vet inte varför jag ursäktar mig, men jag tycker att det tar emot att skylta med nya grejer? Även om jag förstår att de flesta förstår att jag alltid väljer begagnat så långt det är möjligt.
Gav mig ut på en premiärtur efter läggning, och.. herregud vad detta kommer att göra ont. Jag har aldrig cyklat med fler än sju växlar, och definitivt inte med bockstyre och en liten cigarettfimp till sadel.
Gymkortet är uppsagt. Cykeln står i boden. Till jobbet är det 17 kilometer enkel väg. Nu fattas bara vadderade cykelbrallor. Som du ser skedde jungfruturen i gympaskor med platå och jeans utan stretch. Garanterat brott mot första skrivelsen i handboken för alla MEMILS. Men skit i det.
Som jag gruvat mig för att skriva detta inlägg. Kanske lika bra att berätta om situationen direkt: Ing-Britt bor inte hos oss. För tillfället i alla fall. Hon är utlånad till Annika, och tillbringar sina dagar på landet utanför Lindesberg. Med en nybliven pensionär till sällskap och flera hektar jaktmarker.
Vi tar det från början. Ing-Britt skulle ju egentligen inte bott hos oss. Vi hämtade Kjell samma vinter som vi flyttade till hus. En då skygg och strykrädd ung katt, som tillbringade sin första vecka hos oss genom att ligga alldeles stilla, tryckt mot golvet bakom en tavla. Så kom vi att hämta hans halvsyster också, eftersom vi resonerade som så att han behövde en social katt att lära av. Henne kallade vi för Ing-Britt.
Början
Ing-Britt är en kategori helt för sig. Orädd och högljudd. Kärvänlig men väldigt dominant. Det är Ing-Britts vilja som råder över hushållet. Hon hade absolut inga problem med anpassningen till vårt hem. Till en början i alla fall.
Kattbekymren
Har du någon gång vaknat av en frän bajsdoft som fyller huset? De flesta har inte det, gudskelov. Tyvärr lade sig Ing-Britt ganska snabbt till med vanan att bajsa inomhus. Inte varsomhelst, utan företrädesvis i barnets säng. Ibland medan vi sov.
Oskicket fick vi tillslut bukt med genom att fylla huset med kattferomoner som sprider en rogivande doft bara katter känner. Tja, det fungerade inte alltid. Man var också tvungen att konsekvent stänga dörrar till alla rum med en säng, för annars plägade Ing-Britt att lämna en hälsning så snart ett tillfälle gavs. Minns en gång när kattvakten hade glömt stänga dörren till gästrummet och Ing-Britt bajsade på Hästens-madrassen. Den gick inte att rädda.
Det var inte bara det här med den sanitära olägenheten. Ing-Britt klöste också sönder alla stoppade möbler. Vår förra soffa, den enda möbel jag köpt ny (för nästan 30 000) klöste hon sönder så att jag fick slumpa bort den på Blocket för 500 kr. Ingenting jag gjorde kunde få henne att sluta. Klösträd och klösbrädor stod precis bredvid, hon skulle på soffan ändå. I en månad folierade jag in hela soffgruppen (kul att bjuda hem bekanta på besök!) för att se om hon kunde sluta.
Kanske hade jag stått ut om jag inte också hade en bebis att rå om. Min skräck var att hon skulle bajsa i Nils säng, eller nästan ännu värre, riva honom om han kom för nära. Hon visade inget annat än ett stort tålamod med hans knubbiga nävar, men ändå. Skräcken var ständigt där.
Till slut kände jag mig bara bitter på henne. Relationen gick ut på att jag gav henne mat, schasade ut henne och fräste när hon klöste på möbler. Andreas och Juni gosade förstås med henne, men jag mäktade inte med. Jag fick en fin kommentar om att kärleken inte alltid räcker till husdjuren när man fått barn. Instinktivt vill man ju skydda sin lilla bebis från allt, husdjur med märkliga beteenden inkluderat. Lägg till månader av sömnbrist så har man svårt att se det fina i en katt som bajsar i sängar. Även om det förstås inte är allt de gör.
Flytten
För ett par månader sedan erbjöd Annika att Ing-Britt skulle stanna hos henne ett tag. Kanske bara medan vi hämtade andan och samlade kraft. För fan vad det har frestat på. Oron över att ha glömt stänga någon dörr när man gått hemifrån. Vanmakten när inga knep fungerar.
Ing-Britt är van vid Annikas hem. De följer ofta med när vi åker dit, och för tre år sedan bodde katterna där i över en månad medan vi var i Vietnam. Hon blev helt enkelt kvar efter att vi varit där på besök en helg.
Annika skickar små bilder och uppdateringar från Ing-Britts dagar. Förutom att hon släpar in fåglar i kattluckan gör hon inte mycket väsen av sig. Ligger gärna bredvid när Annika arbetar extra (hon undervisar sjuksköterskestudenter). Är mestadels sådär gosig och pratsam som hon också kan vara.
Framtiden
Det jobbigaste var att separera Kjell och Ing-Britt. De har varit som ler och långhalm. Sover tätt ihop och jamar efter varandra när den andra ska komma in för kvällen. När vi kom hem utan Ing-Britt gick Kjell runt och jamade i huset. Jag inbillade mig att han ropade efter henne och ljuden kändes som tusen nålstick i hjärtat. Jag kände mig uslast i världen. Men sedan dess har han inte visat några tecken på att vara ensam. Han gör sitt dagliga värv genom att jaga möss (och en och annan ekorre), nattar barn (han ligger alltid i sängen under sagostunden) och följer med när jag lämnar Juni på förskolan. Är han deprimerad märks det inte i alla fall.
Om Ing-Britt flyttar hem igen från framtiden utvisa. Just nu åker vi ju inte till Annika ändå, så att hämta hem henne nu är inte aktuellt. Jag är bara så tacksam över att Annika sträckte ut en hand.
Jag vet inte vad hennes beteende beror på. men jag gissar att hon inte trivs särskilt bra med barn. Hos Annika visar hon inga tendenser på att bajsa inomhus (än så länge). Eftersom olyckan skedde i barnets säng nio av tio gånger kan jag inte annat än dra den slutsatsen. Ing-Britt har också vid flera tillfällen markerat mot Juni när hon ansett sig ha ensamrätt till soffan. Kanske kan vi försöka mer? Sist jag skrev om henne fick jag tips om en kattpsykolog. Förstår att tipset kom i all välmening, men det känns inte som ett rimligt alternativt. Alltså inte bara den faktiska kostnaden (vill inte ens räkna på vad hon kostat mig hittills), utan den mentala. Hur mycket ska man orka?
En kompis sa en gång (på tal om trilskande katter, faktiskt) att man har olika trilsk-mån i olika stadier av livet. Just nu är vår trilsk-mån ganska liten. Tur då att det finns andra som har desto större.
Nu går det undan! I förra veckan var all växtlighet som en brunt litet djur med några få, grönsprängda hårstrån i pälsen. På några dagar har det gått från unk till prunk. Häggen börjar slå ut, körsbärsträdet står i full blom och i de oklippt gräsmattorna skjuter gullvivorna upp.
”Vin på Vår Gård ikväll?” skrev Julia kl 16.00. Prick kl 19.30 stod jag i dörrkarmen iklädd sommarklänning (med jeans under och två lager ull över) och med läppstift i väskan. På rekordfart samlade vi ihop en handfull andra mammor från området och satte oss, som ensamt sällskap, på uteserveringen. Jag drack en Aperol Spritz för att den matchade min klänning. Där satt vi, under lager av fleecefiltar, och skvallrade till klockan 22. Då knatade jag de 400 meterna uppför backen hem och ägnade mig åt disken en stund. Man måste gripa tillfällena i flykten, så är det bara.
Några av vårens hittills bästa dagar har varit i veckan. Andreas har börjat trappa ner på arbetet, och jag börjar att förbereda mig för att växla upp. Nu njuter vi dock av att ha mer tid ihop än vi haft på länge. Välbehövligt efter en intensiv period. Precis som naturen har vi också gått från unk till prunk.
Att människan har haft nytta av överlevnadsstrategier när resurser varit knappa eller konflikter härjat, det skriver nog de flesta under på. Men som vårt samhälle fungerar tänker jag ofta att det vore klokt att ha en överflödsstrategi. Alltså en plan för att navigera i överflödet. Vårt samhälle lider ju sällan brist på någonting. Tvärtom koncentreras ju mat, prylar och kläder i den delen av världen som behöver dem minst.
Förvisso är det nödvändigt med beredskap inför tider med knappa resurser, men det är minst lika viktigt att vara beredd på överflödet. Ha kunskaperna att syna marknadsföringsbluffar, insikter i sitt eget (irrationella) beteende och handlingskraft att förändra destruktiva mönster. För många är det ju inte svälten längre det största hotet, utan snarare de oändliga frestelserna. Det handlar inte om att vi saknar kläder att värma kroppen med, utan att de flesta har fler plagg än de har användning för.
En köpfri period kan väl sägas vara ett sätt att rusta sig mot överflödet. En annan strategi jag tillämpar är att sålla i mina inspirationskällor. Välja bort allt som får mig att jag inte duger som jag är.
Några överflödsstragier jag tillämpar är:
Avregistrera/avfölja alla varumärken i sociala medier och på nyhetsbrev
Fylla på med inspiration som peppar mig att byta, låna och laga i stället
Göra det svårare för onlineköp. Inte spara kreditkortsuppgifterna i webbläsaren, aldrig använda Klarnakonto (som om jag någonsin skulle), lägga till en extra kod för kortbetalning. Göra det lite svårare att handla för enkelt.
Undvika sötsaker. Jag är inte fanatisk på mitt sockerförbud, men äter inte bullar, godis eller glass (annat än en tårtbit på min dotters födelsedag). Att fika titt som tätt triggar mitt sötsug och jag har kommit fram till att det enklaste är att undvika sötsaker helt och hållet. Inte en strategi för alla, men definitivt för mig
Det här är några strategier jag använder mig av. Personligen tycker jag att samhället, genom politiken, också borde ha bättre beredskap för att hantera överflödet. Men det är en helt annan fråga.
Jag älskar ju vårt hus sånär som på tvättstugan. Eller bristen av den. Tvättmaskinen och torkskåpet står insprängt i vår pyttelilla köksentré som är exakt 1.20 bred. Där ska också rymmas ytterkläder för fyra personer och matskålar för katterna. En harang av svordomar undslipper mig minst gånger om dagen i det lilla kyffet. Oftast när jag snubblar över ett barn eller en katt.
Vi har funderat mycket på hur vi skulle kunna bygga om för att få en dräglig lösning på groventrén. Med ett litet barn gick det an, men med två har den hemfallit åt oredan. Nu har vi äntligen fått en färdig skiss och igår skickade vi in ansökan om bygglov till Nacka kommun.
Planen är att utöka en befintlig tillbyggnad, som ursprungligen gjordes 1927 men har renoverats sedan dess och på ingalunda sätt är original. För en gångs skull har vi tagit in hjälp för ritningar. Vi klurade och testade själva men kom inte på en tillfredsställande lösning. Dessa är gjorda av Ida på Wilunds Arkitekter.
Här är fasadskissen från sydsidan. Utbyggnaden kommer knappt att synas från vår lilla väg, så vi hoppas att den inte stör helhetsintrycket av huset.
Så här ser det då ut när du tittar på utbyggnaden framifrån.
Och såhär tänkte vi disponera ytan: Gästrum, groventré och badrum. Totalt 14 välbehövliga kvadratmeter mer än i dag.
Ett badrum fanns inte med i ursprungsplanen, men badrum med handikappmått var ett krav för att få bygglov så vi fick anpassa oss. Inte så jättemycket till tvättstuga, mest ett helt vanligt badrum med tvättmaskin och torkskåp. Men kolla entrén! Fyra garderober! Det tarvar två utropstecken på raken.
Gästrummet får också en uppgradering så att det rymmer en dubbelsäng. Vi har ju bara två sovrum på ovanvåningen, och när Nils och Juni inte längre kan dela rum så kommer vi att flytta ner till gästrummet.
Planen är att återanvända så mycket som möjligt av vad som finns i dag. Golvet i nuvarande gästrum hoppas jag att vi kan återanvända till det nya gästrummet. Fönster har de förra ägarna lämnat kvar i boden. Pardörrar har jag redan hittat i en köp-och säljgrupp och begagnad badrumskommod likaså. Garderoberna hoppas jag att vi kan platsbygga.
Jag vill också bygga sunt och hållbart. Med material som håller över tid och kan underhållas. Även där det inte syns. Isolering av lin i stället för glasfiberull. En grund som inte påverkar husets självdrag.
Det är i alla fall önskelistan. Vi får se hur det blir. Jag har kontaktat sex byggfirmor och bara en har återkommit, resten har inte haft tid. Tyvärr var den offerten så dyr att det vore billigare att köpa en etta i stan. Jag tycker också att det är väldigt läskigt att anlita byggfirma. Jag vill hitta någon som kan äldre hus och har ett hållbarhetstänk. Särskilt det senare verkar vara nästintill omöjligt att hitta hos en konventionell byggfirma.
Jag hoppas förstås att vi hittar en hantverkare som vill ta sig an uppdraget. Och helst inte vill ha ohemult betalt. Vi får se, kanske blir det en tvättstuga. Kanske inte.
Jag har överlagt med mig själv om jag ska skriva om detta. Ryggmärgskänslan är att det är alldeles för pinsamt, men förnuftsmässigt begriper jag inte varför det är mer pinsamt nu än förr.
Det finns en anledning till varför jag har mindre tid över till bloggen just nu. Jag pluggar nämligen. Alltså för mig själv om kvällarna. Ingen utbildning eller så utan jag läser på egen hand in gymnasiematten jag borde klarat av för fjorton år sedan. Tal efter tal nöter jag, inte bara de lättaste uppgifterna utan även de på b- och c-nivå. Jag räknar tills formeln är begriplig och jag inte är tvekar längre.
Det här med matte har blivit en riktigt överjäst surdeg. Som litet barn vill jag minnas att jag hade lätt för matte. Bad fröken om nya böcker eftersom de gamla räknades ut för fort. I mellanstadiet fick jag en lärare som var otroligt märklig. En sån lärare som man bara tror finns i fiktionen. Om jag minns rätt tvingade han vid ett tillfälle alla elever att skriva upp sin vikt på vita tavlan (!!), drog sig inte för att skämma ut elever inför hela klassen eller lyfta enstaka elever och kalla dem bättre än alla andra. Det spelar egentligen ingen roll, men i hans klassrum gick jag från matteintresserad till medelmåttig.
Till högstadiet kom jag som medelmåtta och gick ut som underpresterande. Klarade mig men inte mer än så. Första gymnasiekursen fick jag ett av mina väldigt få G:n i, men sen tog det stopp. Alla andra ämnen gick lättare och jag behövde inte anstränga mig särskilt mycket för att få högsta betyg.
Mitt dåliga matte-självförtroende har gått som ett ekande jämmer genom hela vuxenlivet. Inte alltid förstås, ofta har jag försökt göra komiska poänger av min bristande förmåga. Men egentligen har det nog bara varit ett fåfängt försök att framstå som dum på rätt sätt. För visst anses det mer okej att vara kass på matte än svenska? Det har påverkat precis alla val jag gjort efter studenten. Urvalet av utbildningar blev ganska snävt, och jag har behövt justera mina karriärplaner både en och två gånger för att kompensera för den bristande mattekompetensen.
Det som gjorde att matten äntligen kom ifatt mig var att min fyraåring precis har börjat intressera sig för att räkna. De leker med siffror i förskolan. Med ett barns oförställda glädje tar hon sig an talen, klurar och ber om hjälp med att skriva siffrorna. Hur ser en femma ut nu igen? Det kändes plötsligt så sorgligt alltihop. Hur länge skulle jag kunna hjälpa henne med matteläxan? Till högstadiet? Kommer hon också att sitta med hakan utskjuten, armarna i kors och fräsa ”att ingen människa har nånsin användning för det här!”?
Jag vet inte riktigt var det här ska leda. Jag gör det bara för min egen skull! För att aldrig mer behöva säga ”jag kan ju knappt matte, så jag..”. Ingen föds ju med mattekunskaper. De förvärvar man med övning, precis som allt annat här i livet.
Nu vet du vad jag gör om kvällarna. Kanske har du också någon överjäst surdeg som du skulle behöva ta tag i? Då skickar jag all pepp till dig.
Det börjar bli rejält svårt att hitta tiden till att blogga. Dagarna går verkligen i ett med två barn. Men nu är nu och prick nu nattar Andreas barn så och jag kan ägna mig åt mitt.
Vi vänder nästan upp och ner på trädgården. Jag har ägnat nästan en hel vecka åt att fläta rabattkanter, bara för att tvingas ge upp efter att den första av fyra blev färdig.
Jo men häng med.
Vi har anlagt odlingsbäddarna i ett mönster vi hittade i Andreas mammas trädgårdsbok. Det kändes mer roligt och rumsligt än bara raka rader med bäddar. Stenarna ligger utlagda längs de tänkta kanterna.
Vi ägnade en del funderingar åt hur bäddarna skulle ramas in. Cortenstål blev för dyrt (femtusen för alla kanter), tegel för ordnat, plastkanter för fult och kanter av träpålar för… fel? Flätade kanter kändes med ens rätt. Det har använts i alla tider och blir en fin kontrast till grusgångar och grönskande bäddar. Dessutom är det gjort på naturmaterial och är helt gratis om man använder sly som vidjor.
Det var bara att skrida till verket och samla sly. Och som jag samlat! Tagit med sekatören till Ica och knipsat grenar vid allmänna vägkanter. Gett mig ut kvällstid och letat och tiggt grenar av grannar. Fyllt badkaret med kvistar av rädsla för att de skulle hinna torka (dock inget problem, de ska kunna ligga en vecka fick jag lära mig senare),
Och flätat. Först en gång, med alldeles för glest mellan stolparna. Och sedan en gång till.
Bättre, men inte perfekt. Som du ser är kvistarna olika stora och olika långa. Oundvikligt när man samlat kvistar från olika sorters träd, men inte optimalt. Lite väl rustikt för min smak. De gick heller inte att forma precis så som vi önskade, antagligen på grund av att saven redan stigit. Dessutom räckte mina pinnar bara till ett staket av fyra. Så nu har vi gett upp projekt flätad rabattkant i år, och lägger projektet i malpåse till nästa år. Andreas snickrar ihop några odlingslådor av spillträ i stället. De målar vi falu rödfärg och så får det vara gott nog.
Jag har lärt mig att korgpil är det man ska satsa på för att få en jämnare flätning. Det är ett snabbväxande träd som skördas tidigt, helst i januari eller februari. För att kunna fläta i former behöver pilen vara färsk och inte torkad.
Nu har jag bestämt mig: Det blir shoppingfritt året ut.
Anledningen är att jag de senaste månaderna shoppat mer än vanligt. Ett par två jeans, en kjol eller en sommarklänning. Ett par lampetter jag inte ens vet var de ska sitta. Jag är inte en person som shoppar för att jag mår bra av det. Utan för att något fattas mig. Stress, tristess, sömnbrist, ömhetsbrist, samtalsbrist. Relationer och upplevelser. Det som gör livet värt att leva. Trösten har varit spontan shopping, mest begagnat, men ändå. Det dåliga samvetet kommer innan avin hittat till brevlådan.
Såhär vill jag inte ha det!
Nej, fy. Det känns så oerhört bekant men absolut inte bra. Därför blir det ändring. Nu blir det köpfritt resten av året!
Jag kör köpfritt från:
Kläder
Väskor, skor, smycken
Prylar till mig (böcker och ett par löparskor undantaget, det senare är något jag verkligen behöver)
Jag får alltså köpa:
Grejer till barnen
Vissa gemensamma saker till hemmet (vi har grejer som vi verkligen behöver, typ en matta att ha under kontorsstolen som annars pajar golvet, viss belysning mm. Plus ett projekt för att få en tvättstuga. men mer om det en annan gång)
Material till sånt jag kan göra själv. Jag vill gärna ta upp stickningen igen och drömmer om att ha tid att sy något eget plagg eller till kläder till barnen. Det är ju så långt ifrån snabb konsumtion man kan komma, och därför tycker jag att det är helt okej. Jag till och med uppmuntrar till det!
Byte och lån är helt okej. Alltså att delta i klädbytardagar eller låna ett plagg av kompisar osv.
Nu kör jag. Start omedelbart och fram till årsskiftet.
Någon som vill haka på?
Ps. Nyfiken på alla mina tips och erfarenheter från mitt köpfria år? Kolla kategorin köpstopp, där finns allt samlat.
Det är ju inte för intet som prokrastinering måste vara världens vanligaste självdiagnos. Vem vill egentligen göra tråkiga, monotona eller tungrodda sysslor? Antagligen ingen. Absolut inte jag, i alla fall.
Ändå så är jag och Andreas inofficiella världsmästare på att expandera våra projekt. De går oftast från ett endagsarbete till ett månadslångt projekt med komplicerade processer och ställtider. En kunde ju tro att vi tappat sugen för länge sen. Icke.
Jag har ett par knep som jag brukar ta till när jag ska göra något riktigt motigt:
Tänk på de som har det sämre. Alltså bokstavligt talat. Vi har börjat titta på Utvandrar-serien på Netflix. Jag är möjligen en lättpåverkad individ, men det är helt omöjligt att inte låta sig uppslukas av armodet och strävsamheten i Sveriges 1850-tal. ”Det är väl inte så jävla jobbigt att gräva ett trädgårdsland”, säger jag till mig själv. ”Inte i jämförelse med att plöja en åker för hand i alla fall.” Det blir ju roligare om man lever sig in i det lite. ”Jag TYAR icke mer Andreas”, ropar jag på pinsam småländska.
Expert-knepet. Att flytta ett ton sten från en punkt till en annan hör väl inte till livets roligaste göromål. Men att lajva dipl. Stenkonsulent med särskild expertis inom logistik är desto roligare. I stället för att ringakta monotona sysslor låtsas jag att de är så pass komplicerade att ENDAST jag är behörig att utföra dem. Till exempel funderar jag över det optimala sättet att stapla stenar i en skottkärra. Exakt hur min benrörelse ska se ut när jag lyfter dem. Och så vidare och så vidare. Sådär har jag hållit på sedan jag var barn. Låtsas att jag är en expert inom allt möjligt bara för att det ska kännas roligare.
Sammanfattningsvis. En livlig fantasi kompenserar för en livlös tid. Kom på den själv alldeles nyss. Du behöver ju inte lägga det på minnet för all del.
Jag är själv överrumplad vad vi åstadkommit i trädgården över påsken. Man måste kisa och använda sin fantasi för att verkligen förstå hur fint det kommer att bli. Men jag har dokumenterat varje moment för att minnas hur vi slet. Häng med.
Andreas och grannen Mathias monterade ned staketet mellan våra trädgårdar. Staketet bor numera på Färingsö och ska få sig en strykning med Falu Rödfärg.
Bara någon dag efteråt kom en firma för att ta bort en handfull lömska stubbar i trädgården. Ändå häftigt med stora maskiner. Detta är en stubbfräs.
Vi tog också ner ett Gullregn som var på väg in i grannens bod. Det är det trädet till vänster. Ajökens, kommer inte att sakna.
Vi hyrde in en liten grävmaskin som grävde en ränna mellan tomtgränserna. Och sedan rensade vi rännan på två ton sten. Jag har fotat genom vårt sovrumsfönster om du undrar varför allt ser så skevt ut.
Sedan planterades det en ligusterhäck till klockan 01.15. Den ser inte mycket ut för världen just nu, men vänta bara till sommaren 2027! Här ser du också en bråkdel av all sten vi burit. Just det. Grannen monterade ner och sålde ett Attefallshus också.
Planket får vi bekymra oss över en annan dag.
Det har lukats en del i rabatterna.
Knepet att få hjälp av barnen är att aldrig be om den.
Den bästa hjälpen får man med sånt man inte ens visste att man behövde hjälp med. Som att flytta grus från grusgången till andra delar av trädgården.
I bakgrunden ser du också det blivande trädgårdslandet.
Familjens två yngsta drog sitt strå till stacken genom att bara vara söta. Det beiga i bakgrunden är alltså resterna av en stubbe, tänkte att du ville veta det.
