Recovering Shopaholics

I söndags fick vi ett infall, stärkta av lördagens lyckade båttur. Vi raffsade ihop en mager packning bestående av frysta kanelbullar, en fjärdedels rör ballerinakex, två klämmisar och en termos med kaffe.

Och styrde kosan ner mot hamnen. Bar av till utsikten av mitt favorithus, Grünewaldvillan, och satte kurs utåt.

Förbi ett fullsmockat badhus. Måtte varit kö trots att klockan inte slagit tio.

Åkte förbi kobbar, skär och holmar. Förbi fyrar, fästningar och fritidshus. Vidare utåt.

Alla klarade inte av att hålla sig vakna. Nils slumrade till lagom till kaffepausen och vi drack kaffe medan vi försökte ratta in Godmorgon Världen på P1. Det var bara knaster och Mark Levengood så vi stängde av igen.

Land i sikte!

Efter en timme eller så gick vi i land på Sandhamn. En ö jag bara känner till via mina egna fördomar. Nu vet jag att det bor 111 årentruntboende här!

Klockan visade lunch, och för att blidka barnen tog vi första bästa som hade plats. Det blev Café Strindbergsgården. En lummig trädgård och våffellunch avgjorde saken.

En urgullig vagn tjänstgjorde som avställningsyta för bestick och vatten. Antecknar för att komma ihåg skulle jag någon gång komma över en på loppis. Dröm att ha i trädgården!

Här fanns också Sveriges raraste fönster. Alldeles överhopat av skära rosor. Kan tänka mig att mina ögon hade ploppat ur sina hålor av blomsterprakten om jag kommit en dag i maj.

Vidare mot eftermiddagsaktiviterna. I solskärm och Kimonoklänning från Hope i hjärtprint (från LWL, såklart).

Efter en tjugo minuters promenad kom vi fram till Trouville-stranden. Bakom tallarna bredde horisonten ut sig som ett blått täcke. Precis så här minns jag min barndoms somrar från Båstad – där jag växte upp; doften av varm tall, folktomma sanddyner och knappt en krusning på vattnet. Eller en Pripps Blå-reklam?

Strandpatrullen intog position. Den stora rustad med puffar, simglasögon och våtdräkt – finns inte på kartan att bada utan.

Pappa-hyss. Mamma-armar orkar inte längre.

Doppade mig två gånger, men bara motvilligt. Har blivit alldeles bortklemad av det varma vattnet inne i Saltis.

Sandslott skulle byggas och raseras.

Och sen var det dags att tänka på refrängen.

Precis innan jag knäppte bilden inträffade en sån obehagligt händelse. Två pojkar i femtonårsåldern jagade varandra i vattenbrynet. Brölade och var högljudda, skvätte och var sådär stökiga som tonåringar ska vara i allmänhet. En av dem kastar sig över den andra, sätter sig på hans axlar och håller hans huvud under vattnet i vad som känns som tjugo sekunder. Jag gör ingenting utan står gapande och bevittnar den otäcka scenen, ingen annan ingriper heller. Pojken med huvudet under vattnet kommer upp, kippar efter andan och säger sen ”Sluta! Det är inte kul”. Den andra pojken skrattar och fortsätter jaga honom på nytt, som om han inte sagt något märkvärdigt alls.

Det fick mig att tänka på poddavsnittet ”pojkar i skolan” från podden Lära av Lärda. Det pratar mycket om att det är svårt att vara flicka i dag, när omvärldens krav känns orimliga. Men vi kanske måste prata mer om hur jävla vidrigt det kan vara att växa upp som pojke? För många är det att dagligen bli utsatt av kränkningar, förklädda i så kallade skojbråk – och till skillnad från flickor – finns det ofta ingen att anförtro sig åt. Att härda ut, inte känna efter och absolut inte säga ifrån är en del av den destruktiva maskulinitets-normen. Man kan tro att vuxenvärlden borde rycka in, men de gör vi ju inte. Vi har ju själva tillbringat våra ungdomsår i skojbråkens skolkorridorer, där pojkar slåss, retar och förnedrar varandra inför öppen ridå. Scenerna är så bekanta att ingen ens reagerar när en pojke håller en annan pojkes huvud under vattnet så att han inte får luft.

Vi gick grusvägen tillbaka mot byn. Och stannade var tionde meter för blåbärs-och lingonplock.

Passerade en handfull präktiga grosshandlarvillor. Tackar inte nej till återstoden av mitt livs somrar här.

Mitt i en prunkande ocean av ljung stod den raraste av stugor med grästak. Tackar heller inte nej till att bo här, skulle det komma på tal!

Dansbergets ankare skulle spatseras på.

Och lagom till kvällsmat gick vi till Seglarhotellets terass och åt upp hela deras förråd av brödkorgar. Barnen var hungriga och övertrötta, och föräldrarnas krafter började tryta.

Efter en kaosartad middag med ett barn (och en vuxen) som åt barfota, ett barn som kastade allt på golvet och illvrålade och två föräldrar som åt lax i rekordfart – styrde vi kosan hemåt igen.

Ändå rätt nöjda med dagen.

Kram

Puh. Nu är vi ingen bebisfamilj längre. Utan är föräldrar till två barn med alldeles egna personligheter och viljor.

I lördags fyllde Nils ett år och vi firade med ett minikalas i trädgården. På augustis varmaste dag dessutom. Juni ville hemskt gärna ha ett kalas för att fira fyra-och-ett-halvt, så det blev ett slags kombinerat arrangemang. Hennes riktiga kalas blev ju inställt på grund grund av corona-situationen i våras och sånt är ju en stor sak i den åldern. Hon fick i alla fall bjuda sin bästa kompis och det verkade hon nöjd med.

Mamma och Jesper kom upp från Skåne. Min brorsa kom från Södermalm.

Nils förstod inte riktigt vad all uppståndelse handlade om men trivdes ganska bra. I för liten solhatt och sin gulligaste randiga bomullsdräkt.

Det blev lite sisådär med tårtorna. Och bilderna med för den delen, men skyller på att en vild ettåring, som med oförtruten glädje kastar sig mot varenda taggiga rosbuske, grop eller backe, tar det mesta av uppmärksamheten.

Ja, tårtan var femtio procent köpe och femtioprocent hemmagjord. Notera att marsipanen liksom inte nådde runt? Inte vårt mest fantastiska bakverk. Vi kompenserade med en otroligt god kladdkaka. Med hemmagjord kakdeg i mitten.

Efter att vi druckit kaffe, tagit påtår och tretår gick storbarnen in för att fortsätta leken. Vi vuxna satt mest och flämtade i skuggan och kalasbarnet själv hade redan slocknat från festen.

Sen var det fler som behövde ta igen sig. Mormor till exempel.

Framåt eftermiddagen var det inte mycket annat att göra än att ta sig ut på sjön med båten. Så då gjorde vi det!

Och det var den födelsedagen det.

Kram

Hoppas att du har fina dagar, vad du än tar dig för.

Det finns inte så mycket att blogga om, för hemma hos oss händer inte några särskilt intressanta saker. Jag syr en kjol, storbarnet är mosigt från dagens simskolelektion och Andreas packar inför ett campingäventyr i morgon. Han, tillsammans en granne och storbarnen, ska cykla till Tyresta Nationalpark för att tälta. För evigt. Skojar, en natt räckte.

Själv blir jag hemma med lillkotten och vakar över dahliorna. Vilken dag som helst spricker första knoppen upp ordentligt, och efter en sån omsorgskrävande odlingsprocess står jag inte ut med tanken på att missa första blomningen. Det och att jag föredrar tält som rymmer minst en 1.20-säng. Förstås.

Kjolen kallar nu. Målet är att ha klippt till alla delar ikväll, ska bli spännande att se om jag lyckas med det.

Helt orelaterat! Jag har rensat lite i garderoben och lagt ut lite plagg på Tradera. Grejer från Ganni, Hope, Stylein och Filippa K med mera, som verkligen förtjänar att komma till användning. Här hittar du auktionerna.

Kram

Fastnar du också ofta i en malström av tankar? De har sin början i något trivialt som hände i dag och sedan för de mig vidare på en vindlande resa bakåt i tiden. Så suger det till i magen, jag får tunnelseende och marken under mig svajar. Precis som svindeln man får när man blickar ut från ett högt berg.

Hur livet kom att bli det liv jag lever nu. Andreas, Juni och Nils och ett hus och en katt. Tänk om jag aldrig tjatat mig till vikariatet i Stockholm för tio år sen i år. Då hade jag och Andreas aldrig mötts. Om jag aldrig pluggat – och sen bytt program efter en termin – då hade jag aldrig haft jobbet jag har nu. Vad hade jag gjort då? Med vem?

Hade jag fortfarande rökt ett halvt paket Marlboro Light om dagen? Ett helt varje helg? Låt oss avrunda till fyrtio kronor om dagen och jag hade mellan dessa år spenderat 147 880 kr på cigaretter.

När jag och Andreas träffades bodde jag i en andrahandstvåa vid Tantolunden tillsammans med Bea. Mitt rum var inte inrett sånär som på en 1.20-säng med påslakan i bjärta kulörer. Bea bodde i vardagsrummet vi möblerat med en tv, min mammas klarröda Ikea PS-skåp och Beas säng. Det finns knarkarkvartar som är inredda med större omsorg än vad jag och Bea visade vår lya. Var hade jag bott i dag om jag och Andreas aldrig köpt vår första lägenhet ihop 2012?

Sommaren 2010 hade jag ett vikariat på Trygg-Hansas kundtjänst. Trygg-Hansa ligger, på storföretags vis, på en fantastisk adress i Malmös kulturhistoriska kvarter. Kontorsbyggnaden, från 60- eller 70-talet, är en fyrkantig låda med alldeles för små fönster. Som ett parkeringshus insprängt i idyllen från förra sekelskiftet. På mina bästa dagar var jag en medioker försäkringssäljare och det var rena turen att jag knep ett nytt vikariat, för framtidsutsikterna inom försäkringsbranschen såg allt annat än lovande ut. Förutom att jag hade chansen att bli försäkringsbolagets utsända på Kolmården i tre veckor (skrev ett säkerligen förbryllande mejl till rekryteraren där jag tackade för visat intresse men att jag tyvärr gått vidare med andra värv) skulle min anställning upphört till hösten. Vad skulle jag tagit mig för då? Min enda dröm då var att åka till USA och plugga på college, läsa en säkerhetsrelaterad utbildning och sedan arbeta på Homeland Security. Jag tyckte att var i stil med att vara hemlig agent för CIA, men nu i efterhand förstår jag att det är de som stämplar pass och dirigerar strömmen av anländande till rätt säkerhetskontroll.

Tankarna svindlar när jag tänker på summan av alla de val jag inte gjorde. Allt jag valde bort. Vad hade blivit av mig då? Vad hade hänt om jag sagt nej i stället för ja, eller tvärtom? Livets stora ögonblick är ju så svårfångade i stunden. Det är inte förrän i efterhand man ser hur livspusslet fogats samman av lösryckta bitar.