Att kvista ut i trädgården i bara morgonrocken och klippa små fyrverkerier till blommor att dekorera hyllor, serveringsvagnar och matbord med – ja, det är ett rent och skärt nöje. Men livet som dahliabonde lockar även fram mörkare sidor hos mig jag inte ens visste fanns.
Jag har provat att lura in dem i vikta små pappersfällor. Har till och med försökt locka med ett viste vikt av en krönika signerad Bengt Ohlson. En av de riktigt bra. Ungefär en av fem tvestjärtar är svagsinta nog att inte genomskåda mina fällor. Läste också att de gillar lakvatten från bokashi-kompost, och anlade små konstgjorda dammar under varje dahlia. I dem fångade jag två. En som drunknade på grund av eget oförstånd, och en jag puttade ner och lät bli att hjälpa upp. Det var hemskt att bevittna och jag led känslomässigt i timmar efteråt.
Som liemannen i linnemorgonrock stryker jag omkring i morgondaggen bland krukor och odlingslådor i jakt på tvestjärtar. Vi är nämligen flera i hushållet som dras till dahlior, men de förbannade små krypen nöjer sig inte med att kärleksglo på dem som jag gör. Och för detta måste de dö.
Tro inte att jag njuter av att ha ihjäl dem. Tvärtom våndas jag något oerhört. Kroppen stretar emot när jag anbefaller den att ha ihjäl en liten varelse vars enda brott är att den också gillar blommor. Kan inte låta bli att ljuda ett tyst förlåt innan jag släcker det lilla livet, och fundera på vilka mer som berörs? Hur gammal är den? Sörjs den av någon? Så lite jag vet om tvestjärtar annat än att de äcklar mig på en primal nivå. För hatar dem det gör jag. Jag vill inte ha ihjäl dem bara.
Värre är att jag mår illa över att jag mår dåligt. Själväcklet vet inga gränser när jag påminner mig om att det inte är jag som pliktar med mitt liv. Dessutom börjar jag bli lite orolig för min själsliga hälsa. Varför fortsätter jag med mitt massmörderi? När jag bevisliga är så illa rustad för att avsluta någons liv, hur litet det än månde vara.
Livet som dahliabonde är inte utan offer. Förlåt att jag måste ha ihjäl er små tvestjärtar.
Ja, så tänker jag med Mördarsniglar som jag har ihjäl med saxen. Tänker varje gång att det är tur att de inte ger ifrån sig något ljud när de klipps itu, för då hade det varit omöjligt att ha ihjäl dem. Ett och annat ”förlåt” slinker ur mig också, och en stilla tanke om hen hade familj som nu undrar var familjemedlemmen är.