Jag detta inlägg hos Sofia Wood (som för övrigt snabbt seglat upp som en av mina favoritbloggar) och tycker att det är så träffsäkert skrivet att det tål att upprepas.
På en skala ett till tio ger jag mig själv en sjua när det kommer till klädintresse. Kanske åtta. Som barn var jag nog en sjua ändå. Ägnade mycket tid åt att rita egna kläder och sydde en del plagg, med varierad framgång. Men samtidigt som jag älskade att titta på vackra kläder avskydde jag det likväl. För butikernas sortiment av dåtidens trendplagg var en smärtsam påminnelse om allt jag inte hade, och heller aldrig skulle kunna få.
På en skala ett till tio ger jag mig själv en tvåa när det kommer till barnkläder. Självklart har jag åsikter om barnkläder. Jag föredrar grejer i bra material, dova färger eller klassiska mönster. Men jag försöker tänka så lite som möjligt på just barnkläder, vilket ibland känns som en ren mental styrkeprövning. Små barn har ju absolut inget eget intresse av att vara klädda fint, barnmode är ju bara en förlängning av föräldrarnas intresse eller fåfänga.
En gång i mitten-slutet på 90-talet följde jag med en kompis och hennes föräldrar till den enda modebutiken med barnkläder i Båstad. Hon provade plagg efter plagg och jag glodde avundsjukt på. Plötsligt fastnade mina ögon på en marinblå tröja med ett sånt där plasttryck på. Inte ett vanligt plasttryck, utan format som något djur och med en blå, klar vätska i. Tror den kostade typ 500 spänn och var omåttligt populär. Försynt frågade jag min kompis mamma ”Får jag prova tröjan, alltså jag ska bara prova?”. ”Du får gå hit med din pappa om du vill prova, vi är bara här för att titta på kläder åt Elsa”. Jag återgick att glo på min kompis, som fick plaggen burna in i provrummet av en kvittrande glad expedit. Skammen brände inombords. Jag fattade ju att hon förstod att vi aldrig skulle ha råd med tröjan, det var osannolikt att pappa någonsin ens skulle ta mig till butiken.
Än i dag begriper jag inte varför jag inte ens kunde få prova en tröja medan min kompis provade säkert 20 stycken. Varför det var så himla opassande. Men jag vet att det inte är mycket som har hänt på 20 år. I varje klass finns det ett gäng med barn som aldrig ens vågar drömma om att våga be om nya kläder, allra minst de trendigaste. Det finns minst lika många föräldrar som skickar iväg sina barn till skolstarten med en klump i magen och ber en stilla bön om att ingen ska märka att kläderna är helt fel. För slitna, fel färg, för korta eller för stora eller bara fel märke. Och att det finns barn som är livrädda för att komma hem med fläckar på de nya kläderna. Ja, man kan både hata och älska kläder på samma gång.
Min gåva till min dotter är att hon aldrig ska behöva oroa sig för att frysa om vintern och vara för varm på sommaren. Men jag hoppas också att jag hon, så länge det är möjligt, ska slippa oroa sig för om hon bär rätt eller fel kläder. Självklart ska jag lära henne att vara rädd om kläderna hon har, men jag vill pränta in i henne så hårt jag bara kan att kläder faktiskt inte säger ett dugg om en människa. Det enda som är viktigt är om kläderna är bekväma och känns bra att leka i. Alltså klär jag henne inte särskilt fint, när hon inte klär sig själv ännu gräsligare vill säga. Det är ofta missmatchat och inte sällan urblekt. Vi väljer mestadels marinblått eftersom det är lätt att tvätta. Det är hål på samma ställe på flera av hennes shorts och hon har fortfarande några stycken i storleken 9 – 12 månader. Så länge det är bekvämt och praktiskt får hon gå klädd precis hur hon vill. Det praktiska försitter jag aldrig en chans att fråga om. ”Känns skorna bra att springa i?”. ”Är byxorna sköna att klättra i?”.
Min enkla lilla gåva till andra barn är att visa solidaritet med dem, som likt mitt åttaåriga jag, inte har råd med med välmatchad garderob. Som både älskar och hatar kläder på samma gång. Jag vill lära mitt barn att kläder är bara kläder, de kan inte vara rätt eller fel. Jag fattar att vuxenvärldens krav på ett perfekt utseende kommer att komma förr eller senare, men jag väljer hellre senare.
Hur tänker du med barnkläder?
Stor kram
Trist historia med din kompis mamma…
Åh, så bra formulerat! Jag försöker oxå att kläder ska vara kläder och inte tex finkläder som är för ömtåliga att lekas i. Min 7-åring har en märkeströja som han ärvt av sin kusin (som jag visserligen köpte som present innan jag själv fick barn…) som jag tycker är fin men det diskreta märket stör mig ändå. Jag tycker det är vansinne med märkeskläder på barn! Men det är oxå den enda han har så den får han ha tills nästa kusin kan ärva.
Gravid, v20 nu…har inte reflekterat jättemycket över det där med kläder. Tycker såklart att det är jätteroligt att ”fönstershoppa” online men tänker att det är ganska dyra plagg för den korta tid dom hinner använda dem. Så jag köper en del och ska ärva en del, det känns gott i hjärtat att inte bara konsumera. Pengar är tid, tid jag heller vill spendera med mitt barn…alltså jag planerar att ta ut få dagar första året och därmed får jag rätta mig efter den inkomsten och inte köpa massa nytt.
Jag tänker att barn är väldigt olika. Min äldsta lärde sig klä sig själv väldigt tidigt eftersom hon hade så extremt bestämda åsikter om vad hon gillade. Sånt hon inte gillade åkte av om de ens gick på. Bekvämt och färgglatt ska det vara och det håller i sig nu upp till 6 år. När hon var liten hade hon mycket från tradera osv men främsta anledningen till att jag började sy egna barnkläder var just att det blev svårare och svårare att hitta sånt hon ville ha efter att hon växt ur de minsta storlekarna. Allra helst vill hon ha ”regnbågiga” kläder. Lillebror har bara fått hänga med men han vill också ha mycket färg, gärna rött som är favoriten. Själv är jag typ världens minst färgglada person, men dom passar i det! Bara mjuka kläder fungerar, jeans och annat ”hårt” är tydligen bannlyst.
Helt rätt! Hade inte tänkt så här långt faktiskt men har valt att klä mina barn i praktiska kläder, mestadels ärvda eller köpta begagnade (Eller ja de har mestadels fått välja själv sen de var ca 2 år men man behöver ju hjälpa dem med rätt kläder i rätt väder). Tjejen som nu är 7 år pratar mycket sällan om vad som är fint å fult utan går på vad som är bekvämt o vad hon gillar. Ungarna ser ju ofta ut som hittade på en loppis, men vad gör väl det? För alternativet, att ha en sjuåring som måste ha ”rätt” kläder och vara fin jämt vore så mycket värre.
Konstig kompismamma som inte ens lät dig prova, kul för dig dessutom att stå där och glo bara. De kunde väl hitta ett annat tillfälle att shoppa till din vän.
Håller verkligen med dig. Det ska vara bekvämt och praktiskt för barnen. De ska kunna klättra, springa, äta pasta och få fläckar, springa igen.
Jag ogillar när vuxna klär sina småbarn i märkeskläder, sedan skäller dem ut dem vid hämtning på förskolan. (Ser detta rätt ofta i sonens förskola) en tänker, ja vad trodde du? Hen är tre!