Visste du att varje år dör mer än tvåhundra personer som inte saknas av någon? De blir liggande i sitt hem i månader, och upptäcks ofta först av grannar som reagerar på lukten. Den allra största gruppen är ensamma, äldre män, födda på 40-och 50-talen.
Jag kan inte annat än tycka att detta är så himla sorgligt och så himla typiskt. Alla dessa män som genom tiderna gått miste om värdefull träning i sociala relationer.
När vi pratar om föräldraledighet pratas det allt för ofta om kvinnofällor. Att kvinnor fortfarande tar ut största delen av föräldraledigheten, vabben och arbetar deltid. Det ordas alldeles för lite om mansfällan. Att arbeta heltid, inte ta ut någon föräldraledighet alls och underinvestera i relationsbyggandet med barnen. Att inte aktivt ta del i barnomsorgen gör ju att man går miste om så många andra värdefulla relationer som formas under småbarnsåren och runt förskolan. Hur påverkar det männen på sikt?
Jag är en stark förespråkare för att dela på föräldraledigheten. I min värld är det självklart. Föräldraledighet är nämligen inte bara en skyldighet, det är en förmån!
Med vår dotter valde vi att dela upp ledigheten i tre delar. Först var jag hemma i sex månader, sedan delade vi 50/50 i sex månader och slutligen var min man hemma på heltid i ett halvår. Detta trots att min man driver eget, har kommit tio år längre i karriären och tjänar betydligt mer än jag. Det var värt varenda ”förlorad” krona eftersom tiden min man fick med vårt barn inte går att sätta ett pris på. Med vår son kommer vi att vara hemma nio månader var.
Det är poänglöst att dra upp alla siffror om hur kvinnors löner halkar efter under småbarnsåren. Hur mycket pension vi går miste om och så vidare. De flesta känner till statistiken vid det här laget. Men struntar i den ändå, eftersom de flesta andra också gör det. Visst är det så att vissa situationer kräver att man får anpassa uttaget. Om jag skulle bli av med jobbet kanske det är rimligt att jag är hemma tills jag får ett nytt jobb, till exempel.
När jag bodde på Söder och var hemma med vår dotter träffade jag min föräldragrupp varje vecka. Av tio mammor var det jag och en till som skulle dela på ledigheten, resten skulle ta majoriteten själva. Och detta var på Söder! Argumenten var följande:
”Min man tjänar så mycket mer än jag så vi förlorar pengar när han är hemma.”
”Jag tjänar så mycket mer än min man och jag får högre föräldrapenning, så vi tjänar mest på att jag är hemma.”
”Min man har precis börjat nytt jobb och kan inte gå på föräldraledighet nu.”
”Min man är arbetslös, så han måste fokusera på att skaffa nytt jobb (!).”
”Min man vill inte.”
”Jag vill vara hemma läääääänge.”
Jag tror inte att anledningarna i sig spelar så stor roll. Det mesta är efterhandskonstruktioner eftersom det ligger i vår natur att bara göra som andra gör. Det är inte förrän beslutet redan är fattat som vi försöker rättfärdiga det med logiska argument.
Åter till mansfällan. Att vara förälder kommer inte mer naturligt för någon. Visst finns beskyddarinstinkten där från födseln, men resten av föräldraskapet måste man lära sig. Det är kunskaper som man förvärvar genom nattvak och att byta bajsblöjor. Men det är också där i omsorgen av det lilla barnet som vi börjar bygga relationen. Bajsblöja för bajsblöja.
Nu är det säkert många som läser denna text och tänker ”men min man har en jättefin relation med våra barn, trots att jag tog ut föräldraledigheten”. Visst är det så! Men statistiken säger att alldeles för många pappor har för dålig relation till sina barn. Undersökningar visar att när barnen själva får välja vem de söker tröst hos är det bara 7% som väljer pappa. Varannan väljer mamma, därefter en vän eller ingen alls. Hur sorgligt är inte det?
Sverige är redan världsbäst på att få mödrar att förvärvsarbeta. Politiska reformer har banat väg för att kvinnor inte ska bli hemmavarande i samband med att de får barn. Men den största revolutionen har inte skett än, nämligen att papporna tar ett steg tillbaka i karriären till förmån för att få vara hemma mer! Det är ju männen som löper förhöjd risk att dö ensamma utan att en annan själ saknar dem.Eller ännu värre, ångra sina livsbeslut i livets slutskede. För det är ju inte kollegorna som kommer och vakar vid dödsbädden, utan familjen, släkten och vännerna. Massor av barn växer upp utan att känna att de känner att de kan söka tröst hos pappan också.
Och det är väl det allra sorgligaste som finns?
P.s jag tycker att det är fullkomligt skitsamma vem som tar ut ersättningen hos Försäkringskassan, för det säger i princip ingenting. Det viktiga är att tiden med barnen, även de små, är någorlunda jämnt fördelad mellan föräldrarna (i de fall där det finns fler).
Fast, alla har inte barn. Många väljer bort barn och jag vägrar tro att man kommer dö ensam då. Att skaffa barn för att inte bli ensam är inte rimligt. Jag har kollegor som är vänner och om de vakar vid min dödsbädd är jag nöjd.
Självklart behöver man inte ha barn. Detta var ämnat till de män som väljer att skaffa barn men väljer bort att umgås med dem eftersom karriären är viktigare.
Absolut, jag fattar det. Och tyvärr är det ju såatt jämställda par väldigt ofta blir ojämställda när de skaffar barn just så som du beskriver. Men just det där med att inte bli ensam när man är gammal används som ett starkt argument för att skaffa barn och det ska man vara lite försiktig med. Jag tycker att man ska skaffa barn för att man vill ha barn och allt vad det innebär och inte för att någon ska ta hand omen när man blir gammal. Det finns ju inga garantier för att ens barn vill det.
I Norge har vi politisk bestemt fedrekvote, dvs. en avsatt periode til far som faller bort om han ikke tar den. På 90-tallet var den ”bare” fire uker, nå er den på 15! Og den brukes, og hjelper. Har det ikke vært snakk om noe lignende i Sverige?
”Hensikten med fedrekvoten har vært å bidra til en likere fordeling av omsorgsarbeidet mellom mødre og fedre. Som politisk virkemiddel skal det forandre forholdet mellom mor og far, mellom arbeidsgiver og arbeidstakere av begge kjønn, og mellom far og barn.”
https://no.wikipedia.org/wiki/Fedrekvote
Vi har tre månader som är vigda åt respektive förälder. Men faktum är att en fjärdedel av alla pappor avstår helt från föräldraledighet, och låter hellre de dagarna brinna inne. Och kvinnor tar fortfarande ut majoriteten av föräldraledigheten, nämligen 80%. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7151141
Och det är ett problem eftersom många pappor aldrig kommer in i rollen till hundra procent, och vartefter tiden går så blir ojämställdheten permanent. Medan kvinnor förväntas förvärvsarbeta OCH sköta hem och hushåll är det många män som enbart behöver ägna sig åt sin karriär, eftersom kvinnan tar majoriteten av barnadministrationen. Och jämställda blir vi inte förrän männen tar lika ansvar för hem och barn.
Aha! Helt enig!
Aha! Helt enig!
Så bra diskussion! Jag tycker dessa saker är så intressanta, att vi kvinnor ofta granskas utifrån; från olika håll och genom alla våra handlingar när det ofta räcker när mannen fokuserar på ett område. Tänk en kvinna som väljer att jobba långt ifrån barnen vs. en man. Vi är ofta ganska lika som människor (även om vi på något sätt är insatta i olika kontext av måsten) med samma basala behov och framförallt har barnet samma behov oavsett vem det kommer ifrån. Och allra bäst är det om det kommer från bägge om det finns två personer i föräldraskapet.
Även om vi kvinnor har fått rätten att arbeta har ingen helt diskuterat vad som har hänt med barnen. Barnen som går många långa timmar hos någon annan som faktiskt till största del uppfostrar. Och där finns inte alltid människor som hinner helt med. Vi behöver mer tid med våra barn och det behövs läggas mer pengar på den barnomsorg vi har, jag tror att det är jätteviktigt för alla behov och för vår framtid.