Mellan läpparna pressar jag två synålar. Pannan ligger i djupa veck medan jag söker i minnet. Ska jag nåla fållen först, och stryka sen. Eller gör man tvärtom? Stunder som dessa saknar jag min svärmor extra mycket. Hon kunde svaret på alla sånna frågor, precis som de flesta kvinnor i hennes generation. Hade hon fortfarande varit ett telefonsamtal bort hade hon navigerat mig genom gardinsömnadens snårigheter med van stämma, en sån lugn, pedagogisk röst som kommer med 40 års erfarenhet av att lära ut till barn.
Nu finns hon inte mer och jag är utlämnad till mitt klena minne.
I dag är det Mors dag, och mammor blir med all rätta uppmärksammade. Jag kan inte låta bli att fundera kring hur samhället hade sett ut om vi hade lyssnat mer på mammorna årets övriga 364 dagar. Om alla husmödrars röster fick eka utanför hemmets väggar lite oftare.
Många av samhällsutmaningarna som vi möter i dag hanterade våra mor-och farmödrar över bakbordet, i tvättstugan eller i nattlampans bleka sken för länge sedan. De visste hur man vårdade kläder så att de höll. När kläderna gick sönder visste de hur man lagade. Och när kläderna var bortom lagning visste de hur man gjorde trasmattor av dem. De visste hur man mättade familjer utan minsta svinn. De visste hur man fostrade ungar och sydde gardiner. De gjorde rediga människor av barn och förstod att man måste hushålla med vad jorden ger.
Lyssnade vi på dem? Nej, inte tillräckligt.
Snart existerar generationer av samlad kvinnokunskap bara som en svag viskning från förr. Ingen har brytt sig om att föra kunskapen vidare, trots att den aldrig varit viktigare. Nu står vi här och pratar om hur angeläget det är att vi ställer om till ett hållbart samhälle. Om hur vi ska få kläder att hålla, hur vi måste minska matsvinnet, hur vi måste börja hushålla med jordens begränsade resurser.
Hur hade världen sett ut om vi lyssnat ordentligt från början?
Jag tänker att om man tar slöjden och hemkunskapen på allvar i skolan kan man få ganska mycket av de där kunskaperna. Men tyvärr är det inte något eleverna tycker är superballt alltid…
Nej så är det nog. Där måste nog vuxenvärlden vara bättre på att uppmuntra till praktiska färdigheter. Men det finns någon slags fånig uppfattning om att praktiska ämnen borde ersättas med ”kod” (för att det skulle vara vår tids slöjd). Som att det finns någon motsättning mellan att kunna sy in en knapp, laga mat och koda en hemsida? Min man är typ den händigaste jag känner. Han älskar sina små byggprojekt (och kan också laga hål om nöden kräver), är helt sjukt bra på att laga mat OCH programmerare, och tillräckligt skicklig sådan för att ha byggt upp ett helt företag. Men han hade aldrig blivit så bra på att laga mat och snickra om han inte uppmuntrandes att göra det i barndomen. Men jag tror att vuxenvärldens bristande respekt för hantverk sipprar ner till barnen och gör att de inte känner att det är mödan värt att lära sig något praktiskt. Bättre kan vi vuxna, helt enkelt!
Det finns människor som slänger ett plagg när det lossnat en knapp – för då är ju plagget sönder = oåterkalleligt slut. Jag får nästan andnöd när jag tänker på djupet av okunnighet och/eller slöhet och/eller ointresse som ligger i ett sånt agerande. Men visst var det min mamma som lärde mig att sy i en knapp (och som även lärde mig att knappar är viktiga – byt ut fula, billiga knappar i ett plagg mot vackra i stället så förhöjer man plaggets allmänna nivå flera snäpp). En sån enkel grej att jag liksom inte kan fatta att man INTE kan kunna det, så att säga, men någon måste ju lära en.
Exakt så är det. Det är ju ibland enkla grejer att fixa, men någon måste ju lära en.
Än en gång så kloka tankar!! TACK!
Tack =)