Jag har märkt en egenhet med mig, som jag gissar att jag delar med många andra kvinnor: Förmågan att lösa problem som inte ens finns. Och sen bli bitter över tacken som (rimligtvis) uteblir.
För ett par veckor sedan suckade jag över att det var så stressigt att hinna till hämtningen varje dag. ”Varför gör du det då?” undrade Andreas. ”Jo, men jag pluggar ju och det är ju enklare för mig att hämta på förskolan än för dig? Bättre att du får arbeta färdigt.” ”Men det vet du ju inget om?”, påpekade han korrekt. ”Jag kan ju lika gärna hämta”.
I min alldeles egna värld var det givet att jag skulle ”offra” mig och vara den som hämtar vareviga dag. Trots att det jäktade något oerhört att behöva avbryta mitt i pågående plugg och trots att Andreas faktiskt aldrig bett mig om den ”tjänsten”.
Jag vill i alla fall inte tro att jag är ensam i detta irrationella beteende. När jag ser tillbaka på mitt föräldraskap ringlar det sig som en ilsket röd tråd genom alla år. Att identifiera en potentiellt bekymmersam situation, och sedan lösa den alldeles på egenhand, allra viktigast är det nästan att föregripa Andreas. Men däremot med en from förhoppning om att han ska se min uppoffring och liksom tacka mig i efterhand. Gärna ofta.
Jag sopar banan fri från eventuella konflikter, bara för att tända ilskebrasan när uppskattningen för den icke inträffade, möjliga konflikten uteblir. Ett kreativt sätt att sticka en enorm offerkofta åt sig själv! Jag har ingen forskning att förlita mig på, men har en föraning om att detta är ett klassiskt kvinnligt kodat beteende?
Nej, nu slutar jag upp med dumheter som detta genast och återgår till att bli en sund, jämställd och dugligt normaldum förälder.
Är det någon annan som känner igen sig tro?
Jag känner igen mig fast i mitt fall är det min sambo som är som dig. Intressant att reflektera över – i vårt förhållande är jag absolut den klassiska projektledaren men han är doer’n.
Oh yes! Skäms nästan när jag sitter en stund extra med kaffekoppen efter maten och han börjar röja i köket – trots att det allt som oftast är tvärtom! Eller att jag planerar upp alla klädinköp till barnen under året och sedan muttrar över att han inte bidrar… Nä, jag ska tänka lite mer på mig själv ibland och bara göra det jag har lust med och inte vara en ”duktig flicka” hela tiden.
Stor igenkänning! För att nämna ett exempel så gick jag på morgonpromenad i morse och lät min man packa matsäck till dotterns friluftsdag. Känslan: Att jag var självisk och dålig som gjorde något bara för mitt eget nöjes skull. Detta trots att min man är fullt kapabel att koka varm choklad, redan hade börjat göra macka till matsäcken och ropade ett glatt hejdå när jag gick. Så alltså bara spöken i min hjärna… Uppvuxen i familj med traditionella mönster och mamma som var hemmafru vilket jag gissar satt sina spår trots att jag själv har en väldigt jämställd partner.
Eh jaaa!? Sån igenkänning!
Enorm igenkänning, efter 16 år som förälder ägnar jag mig fortfarande en hel del åt att offra mig för att lösa problem som jag har fantiserat fram… Eller åt att ha dåligt samvete för att jag inte gör det.