Jag förstår verkligen att så många bestämmer sig för att flytta just i år. Att alla byggfirmor är överbokade med altanbyggarprojekt och badrumsrenoveringar. Vad kollektivt uttråkade vi måste vara, och hur fantastiskt illa rustade vi är för att hantera en tom kalender.
Jag vet inte hur du känner, men jag undrar ofta över hur lite man kan uppleva innan man.. upphör att leva?
Om det för hundra år sedan var status att vara befriad från mödosamma sysslor, är att vara sysslolös något av det mest generande man kan vara 2020. Det är ju som att erkänna att man inte är behövd någonstans. Vilket de flesta av oss, hand på hjärtat, egentligen inte är. Utöver servicen jag bistår min närmsta familj med är jag ju alltigenom obehövd.
Alltså måste jag ju uppfinna en massa grejer som behövs, för då behöver ju jag göra dem. Är jag ensam om att reflektera i de banorna? I alla fall kan jag inte göra mig fri från känslan av att vara högst överflödig just nu. En stor, lunsig kroppsmassa med tillhörande känslor, som inte har någon alls plats någonstans.
Nå. Det är nog inte bara pandemin som tynger sinnet, utan också det faktum att vi inte haft en enda soltimme sedan slutet av november. Det är grått som i en särk om dagarna. Jag har försökt fota våra nya tapeter? Men trots en slutartid på nästan en sekund lyckas jag inte fånga något ljus. Och det minst uppiggande med denna fakta är att det troligen bara är att vänja sig. Vi kanske redan haft vår sista snörika vinter, och detta är bara en liten försmak av vad en uppvärmda framtiden erbjuder.
Kram
Sophia