Julafton

Hoppas att din jul var fin. Som alla andra anständiga firade vi ett litet sällskap. Vi, tillsammans med min bror och min pappa. Dagen innan gjorde jag en krans av blåbärsriset som växer på tomten. Ser ut som ett spretigt, grönt skägg som hänger på väggen.

Ser du solen i hörnet? Solen välsignade oss Stockholmare med sin närvaro från morgon till kväll. Sist vi hade så många soltimmar var i november. Raffsade ihop en sista-minuten-utstyrsel till lillbarnet. Hade han kunnat välja hade han garanterat valt något annat.

Storbarnet, morfar och min bror byggde ett pepparkakshus. Det blev dagens pyssel.

Lillen ägnade sig i huvudsak åt att möblera om. Här är det ljusen som ska få en ny plats.

Rätt julig vy ändå? Tacksamt med gröna tapeter, behövs inte jättemycket mer för att locka fram julstämningen.

Andreas stod i köket nästan hela förmiddagen. Han är en jultraditionalist och vill ogärna se ett julbord utan värmlandskorv och fyra sorters sill. Men är också världens gulligaste och ordnade med tofusill åt mig, och ugnsbakad kålrot jämte julskinkan.

Jag tar alltid ansvar för dukningen, trots att ingen ber mig. I år blev det vår helt vanliga vaxduk, våra vanliga tallrikar och våra vanliga glas…

… men med bordstabletterna vi hittade på Andreas mammas vind, och crepesblommorna som hängt i granen.

Bäst jag stod och fiffade med dukningen spred sig ett kallt raseri i kroppen. ”Att ingen lärt mig hur man dukar?” väser jag inombords och känner ett förakt för mig själv, nästan så starkt att jag vill blåsa av hela julafton. Jag antar att det är en logisk konsekvens av min sociala medier-konsumtion, och att jag har helt orimliga förväntningar på mina egna förmågor. Om någon någonsin dukade såhär omsorgsfullt på under min barndoms helger, var det inte på några middagar vi gick på i alla fall.

I alla fall. Det blev väl ganska gulligt.

Min bror stekte långkål och strax efter slog vi oss till bords. Nils i dagens outfit nummer två. Manchesterhängslebrallor och kanin-t-shirt.

Efter lunchen och den traditionsenliga fackeldansen i korsningen (corona-säkrat, givetvis) kom tomten. ”Renarna är gamla och trötta, så jag tog Saaben”, svarade han på storbarnets fråga om varför tomten åkte bil (det körde förbi en tomte under fackeldansen). Hon verkade nöjd med svaret.

Vi satt uppe och surrade till kl 22. Mer orkar jag inte nuförtiden. Och när vi vaknade dagen efter singlade flingorna utanför fönstret. Förmiddagen tillbringade vi på lekparken, men sen var snön tillräckligt djup för pulkapremiär.

Kjell är så lagom nöjd med all snö. Trots att han är norsk skogkatt och sibirer och liksom gjord för detta klimat ligger han allra helst inne och latar sig.

Snölykta byggdes.

Och när mörkret sänkt sig och morsan tröttnat på att vara draghäst gjorde vi reträtt inomhus. Drog fram hundrabitarspusslet och tände brasa.

Och det var julen 2020.

Kram