Igår efter kvällsmaten tog vi in granen som stod på farstun och acklimatiserade sig. Andreas satte på en spellista med jullåtar och så pyntade vi den omsorgsfullt tillsammans hela familjen. Med både gammalt och nytt förskolepynt, de röda kulorna och pappersstjärnor från norrgavel och finast av allt; handvikta blommor i crepepapper från Svenskt Tenn. I morse, efter frukosten, dunsade den i golvet så att hela grannlåten for all världens väg. Men inte före att Nils hade hunnit kastat de okrossbara kulorna i golvet tillräckligt många gånger för att de skulle gå sönder.
Det var en rar tanke, den att granen skulle få vara fredad från familjens mesta marodör. Nu är den återuppstånden i alla fall. Med en oblyg lutning och nonchalant hängt glitter.
Blommorna i crepepapper satte jag väl utom räckhåll för klåfingriga ettåringar. Har du sett så fina? När de inte hänger i granen står de i en loppad vas och bjuder på blomsterfägring. Jag undviker ju snittblommor av hållbarhetsskäl och pappersblommorna är ett alldeles utmärkt substitut.
En ny amaryllis tronar på hyllan i vardagsrummet. Blir till mig av kontrastfärger och får nästan en rysning av hur fint det röda är mot det gröna (pandemi-uttråkningen har nått ett nytt lågvattenmärke när man, helt befriad från ironi, talar om blommor som matchar tapeten som om det vore mänsklighetens högsta önskan)?
Nej nu får jag ge mig innan jag blir provocerad av mig själv.
Kram. God Jul!