Ska du göra något jobbigt?

Det är ju inte för intet som prokrastinering måste vara världens vanligaste självdiagnos. Vem vill egentligen göra tråkiga, monotona eller tungrodda sysslor? Antagligen ingen. Absolut inte jag, i alla fall.

Ändå så är jag och Andreas inofficiella världsmästare på att expandera våra projekt. De går oftast från ett endagsarbete till ett månadslångt projekt med komplicerade processer och ställtider. En kunde ju tro att vi tappat sugen för länge sen. Icke.

Jag har ett par knep som jag brukar ta till när jag ska göra något riktigt motigt:

Tänk på de som har det sämre. Alltså bokstavligt talat. Vi har börjat titta på Utvandrar-serien på Netflix. Jag är möjligen en lättpåverkad individ, men det är helt omöjligt att inte låta sig uppslukas av armodet och strävsamheten i Sveriges 1850-tal. ”Det är väl inte så jävla jobbigt att gräva ett trädgårdsland”, säger jag till mig själv. ”Inte i jämförelse med att plöja en åker för hand i alla fall.” Det blir ju roligare om man lever sig in i det lite. ”Jag TYAR icke mer Andreas”, ropar jag på pinsam småländska.

Expert-knepet. Att flytta ett ton sten från en punkt till en annan hör väl inte till livets roligaste göromål. Men att lajva dipl. Stenkonsulent med särskild expertis inom logistik är desto roligare. I stället för att ringakta monotona sysslor låtsas jag att de är så pass komplicerade att ENDAST jag är behörig att utföra dem. Till exempel funderar jag över det optimala sättet att stapla stenar i en skottkärra. Exakt hur min benrörelse ska se ut när jag lyfter dem. Och så vidare och så vidare. Sådär har jag hållit på sedan jag var barn. Låtsas att jag är en expert inom allt möjligt bara för att det ska kännas roligare.

Sammanfattningsvis. En livlig fantasi kompenserar för en livlös tid. Kom på den själv alldeles nyss. Du behöver ju inte lägga det på minnet för all del.

Har du några knep? Dela gärna med dig.

Kram