Är det idel depp på kontot sista veckan innan löning? Känner du att både du att utgifterna ökar i samma takt som inkomsterna?
Jag började arbeta heltid 2014 efter att ha studerat i ca tre år. Jag minns fortfarande känslan vid första lönen. Det kändes som att någon gett mig en säck med guld men jag lovade mig själv att jag skulle minsann fortsätta leva som när jag var student. Det löftet bröt jag direkt. Grejen med vanor är att det går så snabbt att anamma dem. Så jag gjorde det till vana att äta lunch ute varje dag, dricka finkaffe på väg till jobbet och äta flottiga bruncher på helgerna. Efter tre år på ekonomisk svältkost hade jag ett eftersatt behov av att göda mig själv. Problemet var ju att det som tidigare varit lyx ganska snabbt blev vardag och tacksamheten förbyttes mot ett ständigt gnagande dåligt samvete. Som vuxen ska man ju amortera och klaga på elräkningen, det är ju sen gammalt.
Det fina med att spara i stället för att slösa är ju att man får njuta två gånger. Först klappar man sig på axeln för att man varit duktig och sedan kan också njuta av det där man sparat till, eller bara tryggheten av att känna sig ekonomiskt fri. Allt som jag skulle köpt kläder för i år har jag lagt undan åt mitt framtida jag – hon ska ju också få njuta! Dels på ett buffertkonto men också jag har också investerat i fonder och aktier. Nu är målet att öka min sparkvot och anamma fler goda vanor. Jag har till exempel börjat att äta matlåda, slutat med takeaway-kaffe (vi gör eget gokaffe i stället), koka med locket på, leta efter rabattkoder vid större inköp, ta med tygpåsar i stället för att köpa plastkassar i affären (win-win-win) med mera.
För att bredda mitt näringsintag på sociala medier (och inte bara följa instagrammare som lever bra mycket vidlyftigare än vad jag gör) har jag börjat att följa några konton som är riktiga experter på att spara pengar. De tipsar om bra och billig mat, aktiviteter som är gratis, bjuder på spar-pepp och inspirerar till att göra medvetna val. Följ dem du också vettja – ditt framtida jag kommer att tacka dig!
@sparsamma_mamman: Tipsar om mat och tjänster som sparar pengar.
@msspara: Lägger ut bra tips på veckohandling, delar med sig av månadsbudgetar och spartips.
@portionenundertian: Precis som det låter. Lättlagade, näringsrika recept för under 10 kr portionen. Drömkonto för en småbarnsfamilj.
@ekonomispecialisten: Både blogg och insta. Sparande, investeringar och vardagstips.
Troligen känner du till Nix-registret mot oönskad telefonförsäljning. Men visste du att det finns ett motsvarande register för adresserad direktreklam?
När vi bodde kvar i stan fick jag drivor med adresserad reklam. Varje gång gick den raka vägen till återvinningen. Vilket slöseri! Jag måste kryssat för många urvalskriterier – och ännu fler sedan jag fick barn – för det kom mer än lovligt vissa dagar. Allt från blöjprover och lotterier till mäklarannonser.
Trots att jag arbetar på en marknadsavdelning själv (dock 2b2 och främst med digital marknadsföring) hade jag inte koll på att man kan betacka sig all adresserad reklam. Men det kan man alltså. På Swedmas hemsida avregistrerar man sig enkelt med bank-id eller mobilt bank-id. Inga formulär som ska beställas, frankeras och skickas. Tjoff, bara.
Nix-registret gäller för all direktreklam som är personligt adresserad. All oadresserad går att stoppa med en ”ej reklam-skylt” på brevlådan.
Det fungerar däremot inte om du har en kundrelation till avsändarföretaget. Då måste du kontakta dem och be om att få bli avregistrerad. Nu väntar jag bara på en tjänst där man kan administrera alla avregistreringar på reklam, oavsett kundstatus. En tar sig för pannan när man begrundar att Elon Musk troligen har landat en farkost på Mars innan det går att säga nej till all form av reklam i brevlådan.
”Men älskling, du behöver väl inte en väska till.” Så här lätt det när jag råkade nämna för M att jag är sugen på en väska för att fira att mitt köpstopp är över nästa år.
Och så brukar det ofta låta. I de flesta av våra diskussioner vad gäller min klädkonsumtion. Medan jag ser oändliga behov så bromsar han och punkterar alla min argument för ytterligare en stickad tröja i grått. Han gör ofta under för min ekonomi men ibland tycker jag nog att han är överdrivet kritisk. I grund och botten är det nog det klassiskt kvinnliga v.s. det klassiskt manliga som blir extra tydligt här. Trots att vi har egna pengar att göra vad vi vill med och trots att jag ofta går mer plus än han, så kommer det ofta ha åsikter om jag jag pratar saker jag vill konsumera. Jag har dock utarbetat några strategier för att undvika klädkonflikter och diskussioner kring mitt shoppande (när det begav sig). Huruvida hälsosamma dessa är tåls att diskutera då jag i grunden förespråkar transparens och ärlighet i relationen och kring sitt shoppingbeteende.
Prata inte shopping: Undvik att diskutera ämnet överhuvudtaget. Även om det inte kommer på tal särskilt ofta så behöver man faktiskt inte diskutera det alls. Vad du köper för dina pengar han inte med att göra så länge det inte går ut över ekonomin eller er relation.
Smyg in nya plagg: Ett klassisk knep som kvinnorna i min släkt använt sig av i generationer. Enkelt beskrivet lägger man bara in det nya plagget i garderoben utan att säga någonting.
Shoppa även något till din partner: Ibland kan det vara svårt att smyga in påsen. Då är mitt tips att samtidigt shoppa något fint till din partner. En glatt överraskad partner ökar chanserna till en positiv reaktion. Detta är dock en dyrare lösning på problemet och bör inte användas varje gång om inte en plånbok tillåter det.
Sätt upp mål och belöningar: Exempelvis, om jag springer milen på under en timme så får jag unna mig nya träningskläder. Din partner kommer inte fördöma att du unnar dig något efter en tid hårt arbete.
Inser i skrivande stund att denna lista inte bara uppmuntrar till konsumtion utan också erbjuder genvägar för att rättfärdiga den. Inte helt i linje med bloggens syfte men men. Med dessa strategier vill jag uppmuntra till en sund konsumtion och förhoppningsvis några färre konflikter om materiella ting.
Nu har det 3/4 delar av tiden. 75% är avklarat. Jag är så nöjd. Inte ett återfall. Min garderob har krympt avsevärt av regelbundet rensande. Jag har mer och mer börjat hitta min stil och de flesta plagg jag äger passar mig och används. Men jag har tänkt en del på shopping, det ska jag inte sticka under stolen med. Jag blir inspirerad av att scanna modebloggar och stilböcker och sedan hitta inspiration i det jag redan har. Ofta resulterar det också i ytterligare insikter kring vad jag gillar och vad som funkar för mig samt att något eller några plagg rycker.
Jag har även återupptäckt några gamla favoriter som sått och samlat damm, men som nu börjat användas igen. tänkte dela med mig av några stilinsikter hittills:
Jag gillar verkligen sneakers, bekvämt och snyggt. Jag vill gärna att de ska sticka ut lite och ha mer edge. Då blir de mer användbara, både till jobbet men även till festligare tillfällen eller om man bara ska gå på stan.
Jag är ingen blusperson. Tunna, skira blusar är fint på andra men jag föredrar den vita skjortan.
Jag håller på att skilja mig från kjolar. jag är ingen kjolperson. Undantaget är på sommaren, då det kan vara både praktiskt, bekvämt och snyggt. Men annars går de oftast bort, om det inte är fest, för då kan kjolen vara ett bra alternativ.
Smala, ankelkorta byxor. Det är jag mest bekväm i. Visst, vidare modeller kan vara fint men jag återvänder alltid till en smalare variant. De behöver dock inte vara superslimmade, men för slappt är jag inte så bekväm i.
Klackskorna – mitt eviga dilemma. När jag var liten älskade jag idén om klacken. Tack vare min längd är klacken inte nödvändig men det kan vara så snyggt, och lyfta hela looken. Målet nästa år är att hitta en klack med perfekt höjd och som är bekväm, så att jag pallar gå i dem under en längre period. Det ska även funka till både fest och vardag.
I gymnasiet var jag under något år ihop med en kille i årskursen över. Jag var 16 när vi blev ihop och han 17. Han hade dock redan flyttat hemifrån och bodde i en tvåa tillsammans med sin katt (den sprang tyvärr bort under en fest). Lägenheten var inredd precis så som man tänker sig att unga män inreder. I vardagsrummet tronade en enorm tv och som resten av möblemanget arrangerades kring. Som bänkar runt ett altare. Svarta skinnfotöljer, någon knasig matta, stor säng och takplafonder – standardutrustningen i en pojklägenhet alltså.
Döm av min förvåning när jag en dag kom förbi och pojkvännen var i full färd med att hänga upp två handbroderade tavlor föreställande en medeltida, äppelkindad prins och cockerspanielhundar med bedjande ögon. Tavlorna var stora som kartonger och satt i maffiga guldramar. Detaljrikedomen i motiven hade imponerat på den mest luttrade syslöjdsläraren. Det är en underdrift att skriva att tavlorna stod i bjärt kontrast till pokerbordet som också var lite av ett blickfång i lägenheten. I köket höll de tidigare ganska skralt fyllda lådorna på att digna av husgeråd. För mitt stilla sinne undrade jag vad en sjuttonåring vars paradrätt var att servera capricciosa från pizzerian i huset skulle med potatispressar, kastruller och allehanda blommiga koppar till.
Vi fick ett skrivbord av ett par vänner som flyttrensade. En välanvänd gåva som det fanns ett reellt behov av.
Snart kröp det fram att han hade fått allt i present av sin högt älskade mor. Hon hade nämligen rensat i sina förråd och i samband med detta bestämt sig för att fylla på i sonens lägenhet. Han hade förstås inte hjärta att säga nej tack utan huserade pliktskyldigt hennes utrensade prylar. Detta var första men absolut inte sista gången som han fick ta emot gåvor som hans mor trugade på honom. En gång fick han till och med en perserkatt (som jag vill minnas hette Prinsessan men som han döpte till Percy för att återupprätta någon slags manlighet) som hårade något kopiöst och vantrivdes fruktansvärt.
Gåvor som inte är gåvor
Det är lätt att fnissa åt det raljanta exemplet ovan, men hur står det egentligen till med etiketten för att ge bort gåvor?
Min erfarenhet är att det är väldigt vanligt – särskilt vid utrensningar – att man försöker truga på vänner och bekanta sina avlagda prylar. Att ge bort saker man själv tyckt om till någon i närstående gör det ju aningens lättare att skiljas från saker. De hamnar på en bekväm armslängd bort. För den som skänker blir det en mental krockkudde som lindrar separationsångesten.
Hur vanligt är det inte att vänner som rensat i sina garderober säger ”du som passar så bra i denna, vill du inte ha den?”. Jag har gjort det dussintals gånger själv. En vänlig gest kan tyckas, men egentligen inte särskilt vänligt om man granskar den närmare. Det handlar ju lika mycket om att jag inte vill att prylen eller plagget försvinner för all framtid som jag vill göra min vän glad.
Låt inte dina garderobsvärmare bli någon annans garderobsvärmare
KonMari-metoden förbjuder uttryckligen det här tillvägagångssättet vid gåvor. KonMari uppmanar alla som vill skänka utrensade prylar att först fråga personen exakt vad de behöver. Risken är annars överhängande att mina garderobsvärmare blir mina kompisars garderobsvärmare.
De flesta vanligt uppfostrade människor värjer sig för att tacka nej till den gåva. Det känns otacksamt mot den som ger. Jag har själv tackat ja till en massa prylar som jag själv rensat ut ett halvår senare (och inte sällan skänks vidare som en slags skampokal).
Tänk så mycket tid och energi som slösas för att saker inte hamnar rätt från början. Och tänk så mycket lättare det vore om man också pratade om etikett för att ge gåvor och inte bara ta emot. Att man visar sin tacksamhet för gåvor är ju givet, men även givaren bör i min mening förhålla sig till ett par utvalda etikettregler:
Fråga personen om de behöver något innan du skänker. Berätta inte ens vad du planerar att rensa ut för det riskerar att väcka ett onödigt ha-begär. Säg bara ”Jag håller på att rensa ut, finns det något som du behöver och som jag ska spara undan till dig?”. Be dem vara specifika.
Truga aldrig. Om personen behöver en kaffekopp men inte den kaffekopp som du rensar ut, var inte påstridig. Det är socialt obekvämt att inte acceptera en gåva så gör det lätt att säga nej. Dra hellre en vit lögn. ”Du får gärna mina kaffekoppar om du har behov av dem, annars har jag andra som vill ha dem”. Att de andra är återvinningsstationen eller Myrorna behöver du ju inte nämna.
Var ärlig. Denna kan tyckas självklar men kan ändå vara svår. Så många gånger som jag har sagt ”jo den passar ju jääääättebra” när min kompis provar min avlagda tröja trots att den är tre storlekar för stor. Tänk såhär: vill du att det du skänker ska komma till användning? Var då ärlig med om det egentligen inte passar.
Hur du några regler för att skänka bort avlagda grejer? Eller något annat tips att bjuda på.
Kram Sophia
Om du tyckte om detta inlägg borde du också gilla de här:
Min älskade man. Han bryr sig lagom om kläder. Önskar verkligen att jag kunde ha hans inställning till kläder. Vågar påstå att jag haft en positiv inverkan på hans stil sedan vi träffades och nu tycker jag hans garderob börjar ta from. Han har dock en bit kvar. Varför är jag då lite avundsjuk till hans förhållningssätt? Tänkte lista några punkter som som jag vill anamma när mitt shoppingstopp är över.
Shoppa sällan: M shoppar inte så ofta. Oftast är det jag som köper kläder till honom i present eller tvingar med honom till Acne. När det dock blir av att han väl ska shoppa så köper han det som han vill ha och anser sig behöva. Det får kosta om det så vill.
Ha inte för många plagg: Då M inte shoppar så ofta samt efter tre års systematisk utrensning av hans garderob har resulterat i att han inte har super mycket plagg. När stapelvaror samt ett gäng skjortor. Men där till tycker jag inte att han har så överdrivet mycket kläder. Eftersom han inte har en överfull garderob, så använder han faktiskt plaggen han äger.
Använd dina favoriter ofta: M är väldigt bra på att använda sina favoritplagg ofta. Acneskjortan tar han på sig när vi går till lekparken såväl som på fest och favoritskorna används tills de går sönder. PPA blir därför väldigt låg.
Satsa på kvalitet framför kvantitet: Istället för att köpa 10 par sneakers köper M ett till två par åt gången som sedan används tills de går sönder. Oftast så kostar de lite mer men håller lite längre. Och framförallt blir de inte stående på skohyllan.
Det bästa med hans garderob är att jag får låna plagg när jag vill. En riktig bonus.
Ironiskt nog befinner jag mig mitt i konsumtionsträsket med lägenhetsförsäljning, visningar och stylingar och allt som hör det till. Men det är inte vad jag vill prata om, utan i stället vill jag skriva några rader om årets viktigaste bok: Jag har inte råd: Sorrow nr 5 av Marcus Stenberg.
Vi fick en förhandskopia av boken (faktiskt det enda bloggen skänkt oss utöver djupa insikter, hehe) och jag försöker läsa några rader varje kväll. Räknar med att vara färdig innan årsskiftet.
Hittills är jag helt betagen. Kanske för att Marcus påminner så mycket om mig själv. På grund av ett shoppingbeteende som spinner utom kontroll, och lån som finansieras med nya lån, bestämmer sig Marcus för att ha ett shoppingfritt år. Allt utom det nödvändiga förbjuds.
Marcus är där jag definitivt hade varit om jag bara vågat skaffa ett kreditkort. Min lyckogiv är att jag alltid betraktat mig själv lite som ett barn när det kommer till ekonomi, och därför beslöt mig jag tidigt för att aldrig handla på kredit. Men i motsats till mig verkar Marcus egentligen ha stenkoll på finanser. Han vet när på dagen transaktioner sker hos banken, han vet var man kan övertrassera sina kort och mycket mer. I ett annat liv hade han troligen varit kamrer av något slag.
Men ändå så är han inte det.
Lyxfällans schablonartade porträtt av människor i skuld i skickligt regisserade för att tittarna ska få feelgood. De ska få bekräfta sig själva en stund. Men faktum är vemsomhelst kan bli skuldsatt. Ett dåligt beslut som man försöker lösa med ett annat dåligt beslut. En felsatsning. Oturen att växa upp i ett skuldsatt hem.
Det obehagliga är de flesta människor skulle kunna dra på sig skulder. Göran Perssons släppte en bok som heter ”den som är satt i skuld är icke fri”, vilket förstås låter både klokt och klarsynt. Problemet är att det rimmar så otroligt illa med vår samtid. För om det är något som samtiden vill så är det att vi ska köpa oss fria, och allra helst med lånade pengar. Om det förr ansågs vara förnuftigt att amortera och leva sparsamt är det precis tvärtemot i dag. Det är snarare förknippat med att vara misslyckad. Tänk på alla företag som sysslar med kreditverksamhet. Det måste vara hundratals i Sverige. Är det verkligen rimligt att de inte har något ansvar alls för att svenskarna är ett av världens mest belånade folk.
Jag ser fram emot en lugn stund för att kunna plöja boken i ett sträck. Marcus skriver otroligt vackert. Det är klarsynt, påläst, naket, svart, ironiskt men också med en rolig underton.
Efter dryga två veckor av vabb och dylikt börjar det kännas som livet återvänder. Vi har varit sjuka om vart annan, varvat med bröllop och jobb känns det som tiden sprungit iväg. Nåja. Nya tag.
I perioder som denna sätts shoppingstoppet på sin spets. Jag har varit frestad. Mycket frestad. Helt plötsligt har nya behov i garderoben uppstått och jag har fantiserat om att smyga iväg till Acne Archive och tröstshoppa en stickad tröja (som jag verkligen inte behöver). Men jag har lyckats hålla mig. Här kommer några tips på hur jag ha agerat för att undvika impulsköp när suget varit som störst:
Skriv ner vad du skulle vilja köpa (tror dig behöva): Det blir väldigt konkret när man har det på papper. Då ser man ofta om det verkligen finns ett behov för plagget i fråga eller inte. I mitt fall så håller jag på att rensa ut min garderob och inventera för att se vad jag behöver komplettera med efter årsskiftet. Men jag är hård och stryker väldigt ofta plagg som jag skrivit upp.
Rensa, organisera och hitta inspiration i din befintliga garderob: Genom att gå igenom alla sina kläder då och då får man en bättre överblick av vad man har för kläder. En välorganiserad garderob som andas ordning och reda är en bra början för att åter hitta inspiration och glädje till det man redan äger.
Köp något annat: Kanske hyckleri när syftet är att man ska minska sin konsumtion men ibland kan en prisvärd accessoar, ett nytt nagellack eller en ansiktsmask vara lösningen för att man ska hitta inspiration i sin garderob. Gröna växter funkar också alltid.
Undvik affärer: Svårt, när allt går att köpa på nätet nuförtiden. Men ett tips som funkar för mig som gärna testar plagg IRL Jag går helt enkelt inte in på varuhus eller i butiker. Det man inte ser, vet man inte finns och tror sig därför inte behöva.
Gör något kul istället: Ta en fika på ditt favoritcafé, ta en promenad med en vän, gå på ett träningspass eller kolla på en bra film.
Att blogga om sitt shoppingstopp hjälper också, särskilt tillsammans med någon (Sophia, du är mitt samvete). Jag vill ju verkligen inte misslyckas och det hjälper ju att bloggen (det offentliga löftet) finns där som en ständig påminnelse om varför jag gör detta.
Vilka är era bästa tips för att undvika shoppingsug?
Besöksstatistiken säger mig att ni som hänger med på vårt köpfria år blir fler och fler för varje månad. Hurra! Kanske är du nyfiken på hur det går för oss – eller så lurar du på att påbörja en egen köpfri period. Eller bara minska din konsumtion generellt. Hursomhaver har jag ett gäng handfasta tips för för att komma igång.
Nagelfar ditt konsumtionsmönster. Reflektera över vad du shoppar. Vad träder fram som din största last? Vad har du redan alldeles för mycket av som inte skänker längre skänker dig tillräcklig glädje. Använd Tink (app som kategoriserar dina utgifter) eller spara en månads kvitton och anteckna alla dina köp. Att se sin konsumtion svart på vitt brukar vara en rejäl ögonöppnare. Att köra helt köpfritt för allt utom förbrukningsvaror och mat är hardcore, och min erfarenhet säger mig att det är övermodigt för de flesta. När du har kategoriserat dina utgifter brukar du får en tydlig bild av vad du överkonsumerar och då rekommenderar jag att du börjar där. Tänk på minskad konsumtion som träning. Vill du bli långdistanslöpare är ditt första träningspass inte ett maratonlopp. På samma sätt måste du träna din konsumtionsmuskulatur att stå emot köpimpulser, och det är en förmåga som du bara kan förfina med övning.
Rannsaka dig själv. I vilka situationer är du som mest sårbar för att göra oplanerade köp? I vilka känslomässiga lägen befinner du dig oftast i när du shoppar? Många som överkonsumerar för mycket gör det av slentrian, men inte heller sällan på grund av ett intensifierat känsloläge så som stress eller ångest. Vilken typ av marknadsföring påverkas du mest av? Bloggar? Tillfälliga erbjudanden? Är du en sådan som försöker rationalisera dina köp i efterhand? Är du helt enkelt uttråkad? Var ärlig mot dig själv och våga blotta dig, även om du tycker att det verkar skamligt. Det finns ingen skam i att erkänna en brist, tvärtom är det vad som gör oss mänskliga.
Hitta ditt syfte. Varför vill du göra den här förändringen? Vill du dämpa din klimatångest? Har du fått ångest av alla prylar som du äger men inte tar hand om? Har du aldrig pengar över? Att sätta ord på exakt varför du vill vara köpfri är väldigt effektfullt. Försöka att vända anledningarna till något positivt. I stället för att ”ordna ekonomin” kan du tänka att du ska bli bättre på att spara. I stället för att mildra ångesten över att ha för mycket prylar kan du tänka att du ska frigöra tid. Och i stället för att dämpa klimatångesten kan du i stället tänka på som att du gör en insats för miljön. Mitt syfte är att jag vill vara en god förebild för min dotter (i stället för att säga att jag inte vill att hon ska ärva mitt konsumtionsbeteende), men jag vill också frigöra tid till annat och bli en bättre miljövän.
Smid en plan. Nu vet du vad du överkonsumerar, varför du överkonsumerar och vad du vill göra i stället. Sätt upp konkreta mål. Till exempel ”inte köpa kläder på ett år” eller ”inga restaurangbesök under ett halvår”. Det viktigaste är att målen är genomförbara. Välj hellre en kortare tidsperiod som känns mentalt överkomlig och unna dig den välbefinnande känslan av att nå ditt mål i stället för att riskera att misslyckas. Antagligen blir du sporrad av framgången och fortsätter, men om du i stället blir nedslagen riskerar du att förstärka känslolägen som bara leder till ökad konsumtion. En känsla av välbefinnande får du på köpet i de flesta fall, men jag har till exempel också som konkret mål att ha ett fuck off-kapital. Alltså en slant tillgänglig vid behov som gör att jag vågar fatta beslut utan att ekonomin är den avgörande stötestenen.
Förbered på det praktiska. Om du till exempel inte äger en bikini men behöver en inför sommaren är det bra att köpa den innan. Dels för att du inte ska sakna något som du har verkligt behov av, men också för att undvika undantag. Att ha en massa undantag kan bli en sluttande slänt som tillslut leder dig rakt tillbaka till shoppingträsket. Bättre att avstå helt och hållet. Undvik onödiga lockelser som att läsa nyhetsbrev, följa vissa bloggar, köpa inspirationsmagasin och lägg hellre tid på att fördjupa din kunskap. Till exempel kan du lägga tid på att läsa om möbelvård i stället för att surfa på Elle decoration om du vill vara köpfri på möbler. Ett supertips för att hålla motivationen uppe är att tejpa fast en lapp på din telefon. För varje dag som du klarat kan du göra ett streck på lappen. Telefonen tittar vi på hundratals gånger på en dag (tillskillnad från en kalender) och varje gång du tittar på telefonen får du också lite motivation och positiv feedback.
Det här var mina fem bästa tips för att komma igång med ett köpstopp. Om du har fler tips får du gärna lämna dem i kommentarsfältet.
Här gömmer sig några t-shirts som jag inte använder.
Längtar jag till att mitt shoppingstopp ska ta slut? Både ja och nej. En del av mig tycker sett köpstopp har varit befriande. Jag har sparat pengar, fått en tydligare insikt i min stil, hittat nya favoriter i garderoben och minskat mitt köpsug. Samtidigt ser jag fram emot att komplettera min garderob med några nyckelplagg som rensats ut under året , främst på grund av felaktig storlek. Exempelvis en kostym.
Jag håller som bäst på att fundera ut hur min shoppingstrategi ska se ut. Ska jag köra på klassikerna 1 in 1 ut, eller kanske köpstop inom en viss kategori, typ t-shirts. En annan strategi är att göra en årsbudget för hur mycket jag få spendera alternativt bestämma max antal plagg som får inhandlas under 2018. Jag återkommer om det. Jag håller som bästa på att rensa ytterligare i garderoben och inser att jag har svårt att skiljas från plagg, trots att jag inte använder dem. Framförallt t-shits som jag har ett antal av. Därför låter jag utredningen ta sin tid, att reflektera och blogga om det hjälper faktiskt i beslutet om vilka plagg som bör rensas ut. Flera plagg som jag är osäker på hamnar oavkortat bland myskläderna, vilket inte heller är hållbart…
