Jag vill bara flika in angående inlägget om pandemi-vardagen att det inte är så att pandemin gjort mig lycklig på något sätt. Den har bara eliminerat några källor till olycka.
Jag saknar också vänner, familj, att resa, restauranger, biobesök, simhallen – allt det där vi kunde ta för givet fram tills för 10 månader sedan. Upplevelser som skänker mig korta stunder av lycka.
Men vardagen som vi levde i innan var inte hållbar i längden. Låt mig berätta.
Varannan dag gick jag upp i arla morgonstund för att cykla till jobbet (innan dess åkte jag 06.19-tåget och det var bedrövligt), innan barnen hade klivit upp. Livet blev roligare när jag började unna mig att äta något annan än medhavd skrivbordslunch, men fortfarande förtog den konstanta tidsnöden mycket av livsandan. Varannan dag kunde jag sitta lite längre på kontoret, men varannan dag cyklade jag vid 15 för att hinna vara vid förskolan kvart i fyra. Och då satt Andreas kvar på kontoret till 18, och var hemma lagom till nattning. Minimalt med tid ihop och maximalt med tråkiga måsten och åtaganden. Som att ägna hela kvällarna åt att arbeta ikapp, tvätta, städa och diska, ackompanjerat av mitt dåliga samvete för att jag inte gjorde mer av livet.
Sådär har vi hållit på. Pressat, stressat och förhandlat för att få vardagen att flyta sånär. Ändå kände jag nästan jämt att det var precis på håret att vi fick ihop den här veckan också. Ofta gick jag och lade mig med känslan av att jag är helt värdelös som inte klarar något varenda förälder genom tiderna klarat.
Lycka är inte ett permanent tillstånd, och vardagen i pandemin gör mig inte lycklig. Den har bara befriat mig från en mängd situationer som gjort mig olycklig. Och berett vägen för korta stunder av tillfredställelse.
Kram
Men oj, vad jobbigt det låter! Och inte var det så att detta var något som föräldrar i tidigare generationer klarade av hur lätt som helst! Kvinnor i överklassen var hemma med en större eller mindre stab av tjänstefolk som gjorde jobbet, inom medelklassen hade man kanske ett hembiträde eller inget alls, men kvinnan var dock hemma och donade med hushållet hela dagen utan några lämningar, hämtningar eller pendlingar att tänka på. Medan många kvinnor i arbetarklassen bara hade det rakt av förfärligt, med många barn på en liten yta, ont om pengar, ont om mat, ont om kläder, en bostad som kanske var både kall och fuktig och hälsovådlig, och fruktansvärt tungt arbete med att hålla hemmet och kläderna någorlunda rena och få lagad mat på bordet. Och barn till förvärvsarbetande mödrar fick antingen passas av större syskon eller vistas hos någon granne 10-12 timmar om dagen.
Det låter jättetufft och jag förstår att livet då kan bli lugnare och bättre på vissa sätt under en pandemi! Och jag inser plötsligt en sak: precis när min man skulle tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten så började pandemin och han fick börja jobba hemifrån istället. Så vi har ju faktiskt inte haft den där tillvaron än, när alla ska iväg och vara borta hela dagar. Hämta/lämna sköter min man och förskolan är 5 min hemifrån. Han kan hämta i rimlig tid trots att jag behövt öka upp min arbetstid.
Jag har nog mer tänkt på hur tråkigt allt är just nu, än hur lugnt och lite stress det också är. Borde fokusera på fördelarna ibland. 🙂