Det känns obekvämt att prata om positiva aspekter mitt i en pågående pandemi. Miljontals sörjer förlorade anhöriga och jobb, och människor i vården sliter som aldrig förr. Pandemin ska verkligen inte förminskas.
Men för mig har den också medfört en hel radda positiva grejer. Och jag tänker att de sakerna också kan få finnas med, som kontrastupplevelser till allt det vidriga. En positiv grej är att jag fick en sällsynt chans att utvärdera min yrkesroll, och valde att börja plugga efter sommaren. Det hade aldrig hänt om livet vore business as usual.
Andra positiva bieffekter är att jag rensat bort en mängd stressfaktorer ur vardagen. Till zoom-föreläsningarna behöver jag inte ens dra en kam genom håret. Än mindre välja outfits eller sminka mig.
Jag vill också spänna bågen och påstå att pandemin gjort mig till en mer harmonisk förälder. Förskolan ligger bara tre minuters promenad bort, och att slippa pendlingstiderna har gjort under för mina stressnivåer. Andreas och jag har heller aldrig haft hjälp i vardagen av morfar eller mormor, så vi lider inget direkt förlust på barnvaktsfronten heller. Och eftersom vi numera båda arbetar hemifrån har vi helt plötsligt möjlighet att ta en promenad tillsammans på lunchen. Eller skvallra lite över en kopp kaffe. Något som var helt otänkbart när vi arbetade i varsin ände av stan.
Pandemin har gett mig mersmak på en annan sorts vardag. Med ett lunk som är mer skonsamt för både kroppen och själen. Mina konsumtionsmönster har påverkats till det bättre. Jag förlade min plånbok någonstans i huset i mitten på december, och den har fortfarande inte dykt upp. Eftersom jag ändå inte tillbringar någon tid med att scrolla tradera och andrahandssajter, spelar det liksom ingen roll.
Det är ohyggligt synd att det skulle krävas en global pandemi för att vardagen skulle bli lite mer rimlig.
Vilken lycka att hitta tillbaka hit, var säkert två år sen men jag fattar verkligen inte varför. Och vilket fint inlägg att mötas av och känna igen sig i. Tack!
Vilken lycka att hitta tillbaka hit, var säkert två år sen men jag fattar verkligen inte varför. Och vilket fint inlägg att mötas av och känna igen sig i. Tack!
Jag får så skön känsla av dina inlägg, du sprider harmoni och klokskap och något väldigt sunt. Tusen tack för det, mår bra av att läsa det du skriver. Plus att jag får lära mig en del också! Ha en fin dag! Kramar Jessica
Haha, så olika man är! Jag vet att det finns människor som faktiskt gillar att jobba hemifrån, men jag avskyr det. Nu är jag inte en barnfamilj med hämtning och lämning och pendling förstås, utan ett singelhushåll med utflugna barn, och det gör ju viss skillnad, men ååå vad jag saknar den dagliga kontakten med andra människor – och många olika människor – som jag är van vid.
Jag är universitetslärare, och att undervisa på Zoom och bara se studenternas ansikten i i rutor på en skärm (i bästa fall – är det en storföreläsning ser jag dem inte alls) å fy, vad jag avskyr det! Det känns helt overkligt, olevande, dött, artificiellt, platt; det är som att det inte finns något syre i rummet även om det är ett seminarium med diskussioner och tvåvägskommunikation. Och att inte ha några kollegor att prata med på lunchen, blä! Jag lever inte ett eremitliv; jag har en särbo/partner som jag träffar 2-3 gånger i veckan och mina två vuxna barn som jag också träffar varje vecka, men det räcker inte! Jag märker att jag beter mig som när jag var barnledig (vilket jag inte heller gillade) alltså jag kastar mig över varje tillfälle att prata med en annan människa, om det nu är kassörskan på Hemköp eller en bekant jag stöter på ute på stan och hör själv hur jag pratar på nästan maniskt.
Och så är det ju inget kul att välja outfits och sminka sig när nästan ingen ser en! Jag klär visserligen upp mig ändå, för annars skulle jag bli helt deprimerad, men det är liksom inte samma sak…
Någon sa till mig att pandemin och hemarbetet har fått henne att inse hur introvert hon är, eftersom hon trivs så bra med det. Om inte annat så har jag i alla fall fått insikt i hur extrovert jag uppenbarligen är. Jag kommer att få behärska mig för att inte kasta mig över mina studenter och kyssa dem när det här är över. 🙂
Skönt att höra från en till extrovert, jag känner igen mig! Är tacksam över att jag var föräldraledig innan pandemin, annars hade jag blivit tokig. Många verkar ha hittat positiva aspekter av livet i pandemin med lägre tempo osv, och jag känner mig bara understimulerad och lite halvt deprimerad. Och jag visste att jag var extrovert innan pandemin så inte ens det är en upptäckt. 🙂
Uppskattar dina inlägg Sofia, oavsett olika upplevelser av pandemin!
[…] vill bara flika in angående inlägget om pandemi-vardagen att det inte är så att pandemin gjort mig lycklig på något sätt. Den har bara eliminerat […]