Vykort från lördagen

I stället för att stressa ut efter frukosten testade vi en ny strategi i dag. Äta lunch vid 11 och bege oss ut efteråt, lagom till att småbarnet ska sova eftermiddagslur. Häng med!

Jag hade inte på mig isländsk ulljacka och rosa mössa. Det var i fredags, men bättre sent än aldrig. Dagens klädsel vill jag inte bjuda på. Långkalsonger, benvärmare och raggsockar. Gränslöst fult faktiskt.

Andreas och Juni åkte i förväg och jag och Nils promenerade en av mina favoritslingor till skidbacken. Ser du husen som sticker upp som praliner på kullen? Oklädsamt avundsjuk på alla som bor där.

Vi har en skidbacke, med slalomklubb och allt, en kvarts promenad hemifrån. Hade ingen aning om detta när vi flyttade hit, och jag har aldrig varit där annat än för att springa back-intervaller. Förra året blev det ju ingen snö.

Desto mer i år. Och när det är minusgrader, som det är nu, körs det med snömaskin. Detta är en helt ny värld för mig som skåning. Slalom? Snömaskin? Exotiskt!

Mindre brydd var minstingen som låg utslagen i vagnen. Nedbäddad i åkpåse, och dubbla overaller.

Här är anledningen till vår destination. Andreas håller på att lära Juni att åka skidor. Denna backe kallas för familjebacken. Otroligt missvisande om du frågar mig.

Den är ju tämligen brant? Men full av äppelkindade barn som susar ner i ilfart och hoppar på guppen (hoppen? – vet inte ens vad det heter). Exotiskt det med.

Två modiga slalomåkare. Juni har precis börjat på skidlekis en dag i veckan, och är helt lyrisk efteråt. I dag ville hon bara öva lite inför morgondagens lektion.

Själv har jag bara åkt skidor vid några enstaka tillfällen. Det tänkte jag dock inte låta hindra mig. Vi har hyrt en stuga i Branäs i mars (anpassar givetvis efter corona-situationen och avbokar om det avråds) och jag har skrivit upp mig på skidskola. Vill lära mig ordentligt så att jag också kan åka med barnen i backen. Att hålla andan och hoppas på det bästa är räknas väl knappast som en rimlig teknik.

Efter några vändor i backen vaknade Nils och vi knatade favoritslingan hemåt igen. Förbi Grünewaldvillan, möjligen det finaste huset som finns i hela Saltsjöbaden. Ritad av Ferdinand Boberg.

Och slutligen knäppte jag den här bilden när vi promenerade förbi Uppenbarelsekyrkan. Den ritades av Ferdinand Boberg och byggdes mellan åren 1910-1913.

Och sen var vi hemma vid vårt krypin. Inte ritat av Ferdinand Boberg, dessvärre. Men gott nog åt oss.

Kram

3 Comment

  1. Vilken mysig dag! Lyx att ha skidbacke så nära hemmet! Bor i Göteborg och ser avundsjukt på alla bilder med snö hos er i Stockholm, ser otroligt härligt ut. Ha en fortsatt fin helg!

  2. Skidor kommer du greja, det är sjukt kul! Perfekt familjenöje med en backe så nära dessutom. Lycka till 🙂

    1. Å tack! ja verkligen lyxigt. Det är destinationen för alla våra utflykter för tillfället.

Comments are closed.