Snart ska jag gå och lägga mig. Har för vana att krypa till sängs ganska tidigt, runt klockan 10, bara för att ligga vaken fram till småtimmarna. Igår fick vi äntligen brev från förlossningen med datum för det planerade snittet. Med ens blev det mycket mer på riktigt. Spjälsängen ska ställas fram, vi måste ordna fram förvaring till bebiskläderna, ta fram skötbädden, ställa i ordning skötbordet. Gräva fram bärselen och damma av vagnen. Göra hemmet redo för bebis igen. Vi har liksom knappt ägnat det praktiska en tanke förrän nu. Har jag dragit mig för att jag gått och väntat på startsignalen, alltså datumet? Eller är det en avslappnad attityd som bara kommer med erfarenheten av att ha gjort allt förut? Jag vet inte.
Jag vet bara att det är en ynnest att förbereda sig på en bebis som andragångsförälder. Inför Juni spelade jag cool men på insidan var jag skräckslagen. Denna gång vet jag att det mesta ordnar sig. Och det är en sån oerhört cool känsla som jag unnar varenda förälder. Att känna att man har tilltro till sin egen förmåga.
Kram
Sophia