Färre finheter i barngarderoben

Jag detta inlägg hos Sofia Wood (som för övrigt snabbt seglat upp som en av mina favoritbloggar) och tycker att det är så träffsäkert skrivet att det tål att upprepas.

På en skala ett till tio ger jag mig själv en sjua när det kommer till klädintresse. Kanske åtta. Som barn var jag nog en sjua ändå. Ägnade mycket tid åt att rita egna kläder och sydde en del plagg, med varierad framgång. Men samtidigt som jag älskade att titta på vackra kläder avskydde jag det likväl. För butikernas sortiment av dåtidens trendplagg var en smärtsam påminnelse om allt jag inte hade, och heller aldrig skulle kunna få.

På en skala ett till tio ger jag mig själv en tvåa när det kommer till barnkläder. Självklart har jag åsikter om barnkläder. Jag föredrar grejer i bra material, dova färger eller klassiska mönster. Men jag försöker tänka så lite som möjligt på just barnkläder, vilket ibland känns som en ren mental styrkeprövning. Små barn har ju absolut inget eget intresse av att vara klädda fint, barnmode är ju bara en förlängning av föräldrarnas intresse eller fåfänga.

En gång i mitten-slutet på 90-talet följde jag med en kompis och hennes föräldrar till den enda modebutiken med barnkläder i Båstad. Hon provade plagg efter plagg och jag glodde avundsjukt på. Plötsligt fastnade mina ögon på en marinblå tröja med ett sånt där plasttryck på. Inte ett vanligt plasttryck, utan format som något djur och med en blå, klar vätska i. Tror den kostade typ 500 spänn och var omåttligt populär. Försynt frågade jag min kompis mamma ”Får jag prova tröjan, alltså jag ska bara prova?”. ”Du får gå hit med din pappa om du vill prova, vi är bara här för att titta på kläder åt Elsa”. Jag återgick att glo på min kompis, som fick plaggen burna in i provrummet av en kvittrande glad expedit. Skammen brände inombords. Jag fattade ju att hon förstod att vi aldrig skulle ha råd med tröjan, det var osannolikt att pappa någonsin ens skulle ta mig till butiken.

Än i dag begriper jag inte varför jag inte ens kunde få prova en tröja medan min kompis provade säkert 20 stycken. Varför det var så himla opassande. Men jag vet att det inte är mycket som har hänt på 20 år. I varje klass finns det ett gäng med barn som aldrig ens vågar drömma om att våga be om nya kläder, allra minst de trendigaste. Det finns minst lika många föräldrar som skickar iväg sina barn till skolstarten med en klump i magen och ber en stilla bön om att ingen ska märka att kläderna är helt fel. För slitna, fel färg, för korta eller för stora eller bara fel märke. Och att det finns barn som är livrädda för att komma hem med fläckar på de nya kläderna. Ja, man kan både hata och älska kläder på samma gång.

Min gåva till min dotter är att hon aldrig ska behöva oroa sig för att frysa om vintern och vara för varm på sommaren. Men jag hoppas också att jag hon, så länge det är möjligt, ska slippa oroa sig för om hon bär rätt eller fel kläder. Självklart ska jag lära henne att vara rädd om kläderna hon har, men jag vill pränta in i henne så hårt jag bara kan att kläder faktiskt inte säger ett dugg om en människa. Det enda som är viktigt är om kläderna är bekväma och känns bra att leka i. Alltså klär jag henne inte särskilt fint, när hon inte klär sig själv ännu gräsligare vill säga. Det är ofta missmatchat och inte sällan urblekt. Vi väljer mestadels marinblått eftersom det är lätt att tvätta. Det är hål på samma ställe på flera av hennes shorts och hon har fortfarande några stycken i storleken 9 – 12 månader. Så länge det är bekvämt och praktiskt får hon gå klädd precis hur hon vill. Det praktiska försitter jag aldrig en chans att fråga om. ”Känns skorna bra att springa i?”. ”Är byxorna sköna att klättra i?”.

Min enkla lilla gåva till andra barn är att visa solidaritet med dem, som likt mitt åttaåriga jag, inte har råd med med välmatchad garderob. Som både älskar och hatar kläder på samma gång. Jag vill lära mitt barn att kläder är bara kläder, de kan inte vara rätt eller fel. Jag fattar att vuxenvärldens krav på ett perfekt utseende kommer att komma förr eller senare, men jag väljer hellre senare.

Hur tänker du med barnkläder?

Stor kram

Hur mycket kläder behöver barn egentligen?

 Jag fick frågan om jag inte kunde skriva om barnkläder, eller mer specifikt, hur vi resonerar kring barnkläder. Jo men så gärna!

Barnkläder är ett väldigt fascinerande fenomen som man kan titta på ur många facetter. Barn har ju i grunden väldigt tydliga och enkla behov. De behöver vara torra, lagom varma och bekväma. Små barn har heller inga krav på märken eller moderiktighet. Men marknaden för barnkläder handlar ju inte så mycket om det där första längre, utan desto större vikt läggs vid det senare. Som kulturfenomen är ju detta väldigt fascinerande. Det är ju inte barnens behov vi försöker möta när vi väljer kläder, snarare är det vår egen fåfänga.

Själv prioriterar jag fina kläder över fula, men praktiska kläder framförallt. Jag vill inte att mitt barn någonsin ska känna sig hindrad av sina kläder. Aldrig att hon ska oroa sig över fläckar eller smuts. Inte ska hon någonsin undvika rörelse för att kläderna är obekväma. Vår dotter väljer också kläder själv, och då föredrar jag att hålla antalet valmöjligheter nere. Det spar vi värdefull morgontid på!

Såhär tänker jag kring barnkläder

Färger

  • Marinblått är den vinnande färgen. En ganska fläcktålig färg som dessutom håller bra i tvätten.
  • Undviker komplexa färger. Knalligt eller pastelligt är förstås väldigt sött, men extremt opraktiskt. Som tvättgeneral i hemmet har jag beslutat att de flesta av barnkläderna ska tvättas i mörkt 40.
  • Jag har envist kämpat emot rosa, eftersom jag tillhör skaran som inte vill köna barn i onödan. Jag har också reagerat på hur extremt annorlunda bemött mitt barn blir beroende på vad hon har på sig. Om hon har klänning stannar folk upp och ger henne komplimanger som ”åå vad söt du är idag”. Om hon bär sin vardagsuniform säger de inget alls. Men nu vill hon ha på sig rosa, antagligen på grund av att hon vill känna sig fin som andra, och då har jag inte hjärta att säga nej. Jag erbjuder henne alltid andra färger (de ytterst få gånger hon är med när vi gör något inköp) men hips vips är både vantar och vårskor rosa på hennes begäran. Jag har egentligen inget emot rosa, men hade förstås uppskattat om hon blev bemött likadant oavsett vilken färg det är på kläderna.

Begagnat eller nytt

  • Hellre begagnat än nytt. Det gäller även skor. Man sparar så grymt mycket pengar (och miljö) på att handla begagnade kläder, så jag förstår typ inte människor som envisas med att handla allt nytt.
  • Tradera är förstås en guldgruva, men det kan bli rätt dyrt om man letar kvalitetsplagg i rätt säsong. Bra tips är loppisar och att höra med kompisar som har barn i modell större.

Material

  • Material före färg alla gånger. Syntetplagg närmst kroppen går bort.
  • Ull, bomull eller andra naturmaterial som andas ska det vara. Köper ullfrotté i stället för fleece.
  • Bra spartips: att hitta kläder med udda färger men i bra material kan spara dig många hundralappar.

Nyckelplaggen

  • Om du är nybörjare på begagnat eller helt enkelt behöver ransonera din tid så rekommenderar jag att satsa på det dyraste, nämligen skalplaggen. Jag har fastnat för det svenska märket Isbjörn som gör overaller, jackor och byxor med en kvalitet som inte är av denna värld. Nypriset för en overall ligger på 2000 kronor, men jag köpte den för 700 och räknar med att sälja den för ungefär samma.
  • Hellre begagnade Kavat-skor i gott skick än nya från lågpriskedjorna. Är själv allergisk mot skor med usel passform.

Hur mycket plagg behöver ett barn?

Antagligen färre än du tror. Vi har till exempel en enda finklänning som hon ärvt av våra kompisar. Hon älskar att ha på sig den, men vi spar den till lite finare tillfällen. Hon har haft den på julfirande, födelsedagskalas och nyår.

Vardagskläder har vi så att det räcker för en vecka, kanske lite mer. Tröjor, t-shirts, byxor och mjuka klänningar ryms i lådor där hon kan välja själv. Finklänningen, vårjackan och ett fåtal andra plagg hänger i väntan på att komma till användning.

Begagnade barnskor: ja eller ej?

I helgen har vi kunnat njuta av riktigt sommarvärme trots att vi är i slutet på april. Förutom att värmen och ljuset är så otroligt välkommet efter vargavintern så tvingade den också oss till ett spontanköp. Vi blev lite tagna på sängen av värmen och fick springa till skoaffären och köpa vårskor till Juni. Hon hade inget annat än varmfodrade vinterkängor och det kändes inte rimligt att bära i tjugo grader. Det blev ett par ekomärkta Kavat-skor för 699 kronor. Egentligen hade jag planerat att i vanlig ordning köpa vårens och sommarens skor på Tradera. Vi har alltid lånat eller köpt begagnade barnskor till Juni eftersom det är snällare mot både plånbok och miljö men jag har förstått att det inte är helt vanligt.

När jag googlar verkar det vara indelat i två läger; de som nästintill tycker att det är barnmisshandel att låta barnen gå i begagnade skor och de som säger att de låter lite väl överdrivet. Ingen verkar tycka att det är helt fritt från risker. Risken i detta fall är att barnens fötter kan ta skada av att bära skor som är slitna av ett annat barns fötter.

Jag har försökt att googla efter någon forskning på området men går bet. Den enda som kan tas för en auktoritet som kommer med ett uttalande är en överläkare som kommenterar frågan till ett försäkringsbolag. Han hänvisar inte till någon forskning på men säger att barn i väldigt ung ålder kan man ärva, men annars nej. Dock finns det ingen närmare information om vad som menas med ung ålder.

Såhär tänker i alla fall jag: Jag har själv lånat kompisars väldigt ingångna skor. Det brukar inte vara särskilt bekvämt; skorna känns sneda och det kan klämma på fel ställen. Och om skorna är riktigt felslitna känns det nästan som att man går på en båt i sjögång. Men då rör det sig om väldigt ingångna skor.

Barn som inte ens väger femton kilo och använder ett par skor max några månader i taget kan omöjligt slita på skorna såpass att det känns obekvämt. Och exakt vad det farliga skulle bestå av hittar jag ingen forskning på. Den här typen av råd från branscher som själva tjänar på att jag konsumerar produkten brukar jag ta med en grov nypa salt. Särskilt när någon använder argumentet ”det är inte värt risken” utan att närmare specificera vilken risk. Tänk om vi vore lika lättövertalade när det kommer till andra frågor? ”Inte värt risken att dricka kranvatten”. ”Skulle aldrig utsätta mitt barn för risken att åka bil!”. Då tror jag att folk hade höjt på ögonbrynen och krävt att man åtminstone utvecklar sitt resonemang. Men när det kommer till de eventuella riskerna med att små barn ärver skor är det ingen som reagerar. Det har liksom fått statusen av en sanning bara för att ingen vågar ta risken att det eventuellt är helt fel.

Jag påstår inte att det är lögn. Jag säger bara att jag  vill ha mer information innan jag utesluter något. Och möjligen att logiken talar emot. För hur gjorde vi förr i världen i så fall? Inte hade gemene man råd att utrusta en syskonskara om sex barn med nya skor var tredje månad. Och på något underligt sätt hade folk fötterna i behåll som vuxna även då.

Om du känner till någon studie eller forskning på området så får du gärna dela med dig. Och jag vill gärna höra fler tankar om begagnade skor till barn — det verkar ju vara ett omdebatterat ämne.

Stor kram Sophia