För mycket av allt, för lite av mycket

För korta ben för långa byxor. För smala vader för korta byxor. För breda höfter för tajt kjol. För breda höfter för kjol med vidd. Vidd i kjolen fungerar inte med för raka höfter. Kurviga höfter är inte tillräckligt raka för kjol utan vidd. För stora lår, för långa tår. För breda axlar för dubbelknäppt, för smala axlar för axelvaddar. För mycket rumpa för tajta byxor, för tajt rumpa för stora byxor. För mycket bröst för urringat, för ringa bröst för att ha nåt att visa opp. För lång för korta byxor, för kort för långa. För gammal för kortkort, för ung för vadlångt. För tjock, för smal. För bred, för tunn. För fel. För mycket av allt eller för lite av mycket. 

Nog för att det är svårt att som kvinna klä sig för att behaga andra, men är inget mot hur svårt det är att blidka sig själv. Sedan barnsben får vi höra vad vi bör klä upp eller ner, vad som ska trollas bort eller vad man är skyldig att framhäva. Så till den milda grad att många av oss ständigt lystrar till en inre röst som manar och förmanar och kritiserar. Som alltid ser till att vi har något att vara missnöjd över, oavsett om det vår kropp eller vår framtoning.

Jag längtar så till den dag då vi kan klär oss på samma premisser som män. När vi slipper oroa oss över om vi behagar andra och – framförallt – när vi slipper blidka vår inre kritiker. ”Men män har det inte heller lätt, de blir ju också dömda för sina kläder”. Ja, så är det förstås. Men meningarna ovan är sådant jag hör av mina tjejkompisar nästan varje gång vi ses. Min man pratar ibland också om vad han inte kan bära. Han vill till exempel gärna ha Converse men tycker inte att han har fötterna för dem. ”De gör nämligen ont”.