Mellan läpparna pressar jag två synålar. Pannan ligger i djupa veck medan jag söker i minnet. Ska jag nåla fållen först, och stryka sen. Eller gör man tvärtom? Stunder som dessa saknar jag min svärmor extra mycket. Hon kunde svaret på alla sånna frågor, precis som de flesta kvinnor i hennes generation. Hade hon fortfarande varit ett telefonsamtal bort hade hon navigerat mig genom gardinsömnadens snårigheter med van stämma, en sån lugn, pedagogisk röst som kommer med 40 års erfarenhet av att lära ut till barn.
Nu finns hon inte mer och jag är utlämnad till mitt klena minne.
I dag är det Mors dag, och mammor blir med all rätta uppmärksammade. Jag kan inte låta bli att fundera kring hur samhället hade sett ut om vi hade lyssnat mer på mammorna årets övriga 364 dagar. Om alla husmödrars röster fick eka utanför hemmets väggar lite oftare.
Många av samhällsutmaningarna som vi möter i dag hanterade våra mor-och farmödrar över bakbordet, i tvättstugan eller i nattlampans bleka sken för länge sedan. De visste hur man vårdade kläder så att de höll. När kläderna gick sönder visste de hur man lagade. Och när kläderna var bortom lagning visste de hur man gjorde trasmattor av dem. De visste hur man mättade familjer utan minsta svinn. De visste hur man fostrade ungar och sydde gardiner. De gjorde rediga människor av barn och förstod att man måste hushålla med vad jorden ger.
Lyssnade vi på dem? Nej, inte tillräckligt.
Snart existerar generationer av samlad kvinnokunskap bara som en svag viskning från förr. Ingen har brytt sig om att föra kunskapen vidare, trots att den aldrig varit viktigare. Nu står vi här och pratar om hur angeläget det är att vi ställer om till ett hållbart samhälle. Om hur vi ska få kläder att hålla, hur vi måste minska matsvinnet, hur vi måste börja hushålla med jordens begränsade resurser.
Hur hade världen sett ut om vi lyssnat ordentligt från början?