Om husmödrarnas röster fått eka mer

Mellan läpparna pressar jag två synålar. Pannan ligger i djupa veck medan jag söker i minnet. Ska jag nåla fållen först, och stryka sen. Eller gör man tvärtom? Stunder som dessa saknar jag min svärmor extra mycket. Hon kunde svaret på alla sånna frågor, precis som de flesta kvinnor i hennes generation. Hade hon fortfarande varit ett telefonsamtal bort hade hon navigerat mig genom gardinsömnadens snårigheter med van stämma, en sån lugn, pedagogisk röst som kommer med 40 års erfarenhet av att lära ut till barn.

Nu finns hon inte mer och jag är utlämnad till mitt klena minne.

I dag är det Mors dag, och mammor blir med all rätta uppmärksammade. Jag kan inte låta bli att fundera kring hur samhället hade sett ut om vi hade lyssnat mer på mammorna årets övriga 364 dagar. Om alla husmödrars röster fick eka utanför hemmets väggar lite oftare.

Många av samhällsutmaningarna som vi möter i dag hanterade våra mor-och farmödrar över bakbordet, i tvättstugan eller i nattlampans bleka sken för länge sedan. De visste hur man vårdade kläder så att de höll. När kläderna gick sönder visste de hur man lagade. Och när kläderna var bortom lagning visste de hur man gjorde trasmattor av dem. De visste hur man mättade familjer utan minsta svinn. De visste hur man fostrade ungar och sydde gardiner. De gjorde rediga människor av barn och förstod att man måste hushålla med vad jorden ger.

Lyssnade vi på dem? Nej, inte tillräckligt.

Snart existerar generationer av samlad kvinnokunskap bara som en svag viskning från förr. Ingen har brytt sig om att föra kunskapen vidare, trots att den aldrig varit viktigare. Nu står vi här och pratar om hur angeläget det är att vi ställer om till ett hållbart samhälle. Om hur vi ska få kläder att hålla, hur vi måste minska matsvinnet, hur vi måste börja hushålla med jordens begränsade resurser.

Hur hade världen sett ut om vi lyssnat ordentligt från början?

 

 

För mycket av allt, för lite av mycket

För korta ben för långa byxor. För smala vader för korta byxor. För breda höfter för tajt kjol. För breda höfter för kjol med vidd. Vidd i kjolen fungerar inte med för raka höfter. Kurviga höfter är inte tillräckligt raka för kjol utan vidd. För stora lår, för långa tår. För breda axlar för dubbelknäppt, för smala axlar för axelvaddar. För mycket rumpa för tajta byxor, för tajt rumpa för stora byxor. För mycket bröst för urringat, för ringa bröst för att ha nåt att visa opp. För lång för korta byxor, för kort för långa. För gammal för kortkort, för ung för vadlångt. För tjock, för smal. För bred, för tunn. För fel. För mycket av allt eller för lite av mycket. 

Nog för att det är svårt att som kvinna klä sig för att behaga andra, men är inget mot hur svårt det är att blidka sig själv. Sedan barnsben får vi höra vad vi bör klä upp eller ner, vad som ska trollas bort eller vad man är skyldig att framhäva. Så till den milda grad att många av oss ständigt lystrar till en inre röst som manar och förmanar och kritiserar. Som alltid ser till att vi har något att vara missnöjd över, oavsett om det vår kropp eller vår framtoning.

Jag längtar så till den dag då vi kan klär oss på samma premisser som män. När vi slipper oroa oss över om vi behagar andra och – framförallt – när vi slipper blidka vår inre kritiker. ”Men män har det inte heller lätt, de blir ju också dömda för sina kläder”. Ja, så är det förstås. Men meningarna ovan är sådant jag hör av mina tjejkompisar nästan varje gång vi ses. Min man pratar ibland också om vad han inte kan bära. Han vill till exempel gärna ha Converse men tycker inte att han har fötterna för dem. ”De gör nämligen ont”.