Hur vi försöker leva jämställt

Att sträva efter jämställdhet i relationen har ett egenvärde i sig, i alla fall om du frågar mig. Trots att det faktiskt är ganska jobbigt. Könsroller växte ju fram av en jäkla anledning – de är bekväma att luta sig tillbaka mot i stunden. Man följer ju bara minsta motståndets lag. Jag kan faktiskt komma på mig själv med att drömma mig bort till ett liv där Andreas arbetar och jag är hemma. Vilken befrielse att aldrig behöva gnälla om disken! Aldrig titta på varandra och säga ”det vore bra om du kunde plocka und…” Slippa vikta våra respektive möten mot varandra (jo men det finns ju en inofficiell ranking för mötestyper, låtsas inte om något annat!) för att förhandla om VAB:en. Tills verkligheten drabbar mig och jag inser att det i så fall är jag som ska plocka undan allt, torka varenda barnkräk och diska varenda tallrik. Och att belöningen för ett livs mödor blir fattigpension och – allra troligast – en avgrundsdjup bitterhet för de många tacken som aldrig sagts.

Att skapa mer jämställda situationer i vardagen kräver förhandlingar och avvägningar. Så långt ifrån passion och att följa stundens ingivelse man kan komma faktiskt. I alla fall hemma hos oss.


Jag tror inte att vi är helt jämställda, men vi strävar åtminstone efter att fördela familjeansvaret lika. Vi delar på föräldraledigheten, tar varannan VAB, delar på matlagning och barnbestyr. Ingen av oss arbetar för närvarande heltid, jag är föräldraledig och Andreas arbetar 80%. Våra arbetssituationer är dock väldigt annorlunda. Min man arbetar som utvecklingschef på ett företag han själv varit med att starta. Jag är helt vanlig anställd på ett mindre uppstartsföretag. Det har gjort att vi behövt vara kreativa när vi planerat föräldraledigheten. Med Juni har vi exempel arbetat halva veckor vardera och delat upp ledigheten i tre halvårsperioder; en som var min, en gemensam och en som var min mans. Snart är det dags för min man att vara hemma i nio månader med Nils.

Jag tror att jämställdhet för de flesta heterosexuella par bara är något som existerar i teorin. I alla fall för de i min generation (30+) och äldre. De flesta av oss har ju inga förebilder – så vad innebär jämställdhet i praktiken? Det är inte en retoriskt ställd fråga, jag undrar verkligen! Är det jämställt att dela rakt av på alla sysslor? Eller dela upp sysslorna? Jag har inget svar på det. Jag tror dock att en fara med projekt jämställdhet är att det bidrar till en mer diskret form av obalans. Nämligen den att det är upp till kvinnan att se till att rättvisa skipas i hushållet. Risken är stor att hon blir projektledare när alla sysslor ska fördelas, och måste planera, strukturera, påminna och följa upp. Ovanpå sin beskärda del av sysslorna, förstås. Och dessutom är det märkligt nog kvinnan som anses vara ytterst ansvarig för ett misslyckat jämställdhetsprojekt. Omgivningens dömande kan bli ännu en tyngd att bära. Jag tänker på alla som skriker ”LÄMNA” så fort en kvinna lättar på hjärtat och erkänner att hon tar all VAB för att slippa bråk. När den rimligaste reaktionen egentligen att vråla ”VABBA!” till mannen i stället.

Det här blev långt. Min poäng är att vi strävar efter att fördela hemlivets sysslor så rättvist som möjligt. Men väldigt ofta delar vi upp oss och Andreas donar med huset och jag tar hand om barnen. Av praktiska anledningar (Andreas kan snickra, det kan inte jag) men också för att vi är barn av vår tid. Saker ska gå fort och göras så effektivt som möjligt – då är det lättast att bara följa stundens ingivelse.


Såhär tänker jag kring sysslor:

– Titta på hur sysslan genomförs. En klassiker är att kvinnan tar repetitiva sysslor som genomförs i hemmet, helst med barnen närvarande. Mannen tar sysslorna som i huvudsak och med fördel görs ensam och för honom från hemmet.

Känns det obekvämt att byta sysslor med varandra? Då är det antagligen precis vad som behövs. Att bryta invanda mönster kan vara sjukt obekvämt (könsroller kom ju till av en jäkla anledning!) men belöningen är mindre bitterhet och mindre friktion på sikt.

-Hellre gjort än bra. Väldigt många sysslor kräver att man övar upp en färdighet. Tvätta till exempel, eller laga mat (det senare lärde jag inte mig förrän helt nyligen, sjukt jag vet). Man måste ge varandra tid att öva upp färdigheten.


Slutligen. De finns ju många som hävdar att det är naturligt att kvinnan tar hand om hem och barn och att mannen förvärvsarbetar. Jag kan alldeles för lite om biologi för att ge ett vetenskapligt svar på frågan. Min invändning är bara att det är alldeles för skört och bräckligt upplägg. Otryggt, rentav. Familjens försörjning kan inte vara hotad för att en inte arbetar, och hemlivet kan inte falla samman om en inte längre sköter hushållet. Nog är det tänkt att vi ska dela på det.

Hur tänker du?

Kram

För mycket av allt, för lite av mycket

För korta ben för långa byxor. För smala vader för korta byxor. För breda höfter för tajt kjol. För breda höfter för kjol med vidd. Vidd i kjolen fungerar inte med för raka höfter. Kurviga höfter är inte tillräckligt raka för kjol utan vidd. För stora lår, för långa tår. För breda axlar för dubbelknäppt, för smala axlar för axelvaddar. För mycket rumpa för tajta byxor, för tajt rumpa för stora byxor. För mycket bröst för urringat, för ringa bröst för att ha nåt att visa opp. För lång för korta byxor, för kort för långa. För gammal för kortkort, för ung för vadlångt. För tjock, för smal. För bred, för tunn. För fel. För mycket av allt eller för lite av mycket. 

Nog för att det är svårt att som kvinna klä sig för att behaga andra, men är inget mot hur svårt det är att blidka sig själv. Sedan barnsben får vi höra vad vi bör klä upp eller ner, vad som ska trollas bort eller vad man är skyldig att framhäva. Så till den milda grad att många av oss ständigt lystrar till en inre röst som manar och förmanar och kritiserar. Som alltid ser till att vi har något att vara missnöjd över, oavsett om det vår kropp eller vår framtoning.

Jag längtar så till den dag då vi kan klär oss på samma premisser som män. När vi slipper oroa oss över om vi behagar andra och – framförallt – när vi slipper blidka vår inre kritiker. ”Men män har det inte heller lätt, de blir ju också dömda för sina kläder”. Ja, så är det förstås. Men meningarna ovan är sådant jag hör av mina tjejkompisar nästan varje gång vi ses. Min man pratar ibland också om vad han inte kan bära. Han vill till exempel gärna ha Converse men tycker inte att han har fötterna för dem. ”De gör nämligen ont”.