Jag vet inte om du redan upptäckt att höstens mesta plagg är en slipover. Alltså en stickad tröja utan ärm att bära över dina vanliga plagg men under en tjock jacka. Ej att förväxla med väst eller fusk-olle.
Åtminstone har jag sett en och annan eller hundratals flimra förbi och tänkt att en sån borde definitivt sitta fint på mig.
Inspirationen
Foto: PetiteKnit
Först tänkte jag sticka denna Holiday Slipover från danska Petite Knit. Jag stickar ju hjälpligt och skulle nog, med lite assistans från Google, klara mig igenom instruktionen. Köpte den till och med för 30 DKK. Sen ringde samtiden för att upplysa mig om att jag är tvåbarnsmor, heltidsstudent, deltidsfrilansare och bloggare – och med nöd och näppe har tid att sköta min hygien – men att jag inte ska ägna mig åt fantasier om att sticka egna tröjor. Oavsett om de har armar eller ej.
DIY, steg-för-steg från tröja till slipover
Då återstod bara att konvertera en stickad tröja till en slipover. Jag började med en gammal Dagmar-tröja jag inte burit på år och dar.
Du behöver:
1 tröja, helst stickad med sidslits. Det blir finast
1 sprätt
Eventuellt sytråd i matchande färg, nålar och en symaskin om du behöver fålla ärmringningen.
Så här gör du:
Steg 1: Sprätta upp sömmen mellan ärm och tröja.
Steg 2: Sprätta upp sidsömmen mellan fram-och bakstycke tills du når önskad ärm-ringning. Jag sprättade ca 5 cm och använde enbart ögonmått.
Steg 3: Vik, nåla och fålla in ärmens nya ringning om det behövs.
Min slipover har jag burit nästan varje dag. Bildbevis: (obs – där ser du också att fållen i ärmringningen syns ibland. Man får leva med det om man inte vill att tyget ska fransa sig) Här på Klimatklubbens frukost.
… tills att jag drabbades av ett infall och gjorde en till. Tog en Stadsmissionenfyndad tröja i 100% ull (HM, 100 kr) och sprättade även där upp ärmen. Eftersom stickningen inte kommer fransa sig just där behövde jag inte fålla ärmringningen.
Inte helt olik originalet va?
Den här modellen har raglanärm, men tack vare att halsringningen är så bred så håller den ihop ändå.
Det enda som kan behövas är att frisera kanterna lite. Pilla eller klipp bort lösa trådar eller maskor som sticker ut. Var noga med att inte klippa sönder maskorna så att ärmringningen går sönder bara.
Tack vare att denna modell hade ganska stor ringning vid ärmen behövde jag inte sprätta i sidsömmen. Extra tacksamt är också om tröjan, likt mina, har en slits i sidsömmen från början.
Kolla gärna in höjdpunkten Remake på min instagram för att se mer.
I fredags morse pallrade jag mig till Bee Urban för klimatfrukost med tema energi. Vi var ett litet, energiskt och corona-anpassat gäng som skulle lyssna till ett samtal mellan Naturskyddsföreningen, Fossilfritt Sverige och Vattenfall.
Satt med telefonen i näven och antecknade flitigt. Och bredvid mig sitter Annika Sundin @medveten_i_stan och fellow initiativtagare till Cykeluppropet
Vad finns det då att säga om energi?
Enormt mycket. Jag antecknade så att fingrarna värkte.
För att klara klimatmål behöver vi ren energi. I Sverige kommer 98%-99% av vår el från förnybara källor, vilket är fantastiskt om vi jämfört ur ett globalt perspektiv. Vi är till exempel inte beroende kolkraft som många andra länder. Därför är det till exmpel bra att stora teknikbolag etablerar serverhallar i Sverige (vårt kalla klimat gör också att man inte behöver extra energi för att kyla anläggningarna), även om de förbrukar enorma mängder energi. Bättre ren energi här än smutsig energi någon annanstans, så att säga. Nackdelen är att teknikbolagen skulle kunna driva på andra länder att ställa om sin energi, med moroten att de etablerar serverhallar där. En personlig tanke är att de länder med dåliga energikällor nog kommer att snegla mot renare elproduktion når de inser att det finns pengar att tjäna.
Energieffektivisering – samtidens sexigaste ord
Men. För att kunna minska våra utsläpp måste vi energieffektivisera. Detta gäller särskilt industrin, men också privatpersoner. Vår förbrukning måste optimeras så att vi använder el när tillgången är stor. För att kunna göra det behövs dock bättre teknik.
Min man satte för något år sedan upp ett övervakningssystem på vår energiförbrukning med hjälp av en Rasperry Pi. Har jag nämnt att han är en nörd? Med hjälp av hans dashboard kunde vi följa förbrukningen i realtid. Men vet du vad vi inte kunde? Göra något åt den!
Det behövs tjänster för att optimera elanvändingen. Till exempel: Man ska kunna koppla in elbilen på laddning efter att man kommit hem från arbetet. Det betyder dock inte att den laddar precis just då, utan att laddningen är optimerad och kanske laddar under natten när tillgången på el är större.
Gigantiska energibesparingar finns att hämta om man till exempel energieffektiviserar miljonprogrammen i stället för att bygga nytt, men det är något politiker är dåliga på att prioritera överlag. Naturskyddsföreningen lyfter att den politiska viljan oftast har slagsida mot att vilja bygga nytt, framför att effektivisera det som redan finns. Och det måste ändras!
Vi pratade också om bilen, denna gigantiska klimatelefant i rummet. I framtiden kommer inte bilen vara var mans egendom. I dag finns mer än 5 miljoner bilar i Sverige, och om hela flottan skulle vara eldriven så klarar vi inte elförsörjningen. Lösningen är förbättrad kollektivtrafik, andra typer av fordon (hörde jag cykeln, hehe?) för korta transporter och vätgasdrivna fordon. Min reflektion är att det bara en tidsfråga innan bildelning slår igenom på riktigt. Vi köpte en Tesla i somras, delvis för att de satsar på att bygga in delningsfunktion i mjukvaran. Tänker att alla biltillverkare måste tänka i de banorna för att vara konkurrenskraftiga om några år.
Flyget då? En spaning är att om några år flyger vi korta sträckor med elflyg. Tänk mer Umeå – Östersund än Stockholm – Bangkok.
Team längst fram i klassen och ställ frågor – hand upp!
Vad sopor har med energi att göra
Ett stort problem i dag är att vi importerar andra länders avfall för att förbränna och omvandla till fjärrvärme. Det gör att incitamenten att satsa på återvinning i ursprungsländerna är få. För att klara klimatmålen måste vi slopa deponin – alltså sopor som förbränns. Fossilfritt Sverige menar på att i framtiden kommer vi inte att prata om sopor, utan om material. Råvaror måste återcirkulera, så enkelt är det. Vi måste börja se jungfruliga material som den lyx det är – standard kommer att behöva bli att återbruka och återanvända.
Och kärnkraften då?
Jag tycker att kärnkraft är ohyggligt läskigt. Framförallt med tanke på oöverskådliga perspektiven. För att jag ska ha tillgång till ”ren” el till min elvisp idag, behöver vi klura på lösningar för slutförvaring av radioaktivt material i – wait for it – 100 000 år. Alltså hur designar man ens en skylt så att någon (människa eller utvecklad flugsvamp eller vad tusan som dominerar jorden då) förstår att det är radioaktivt material som gömmer sig här?
I alla fall. Alla verkade rörande överens om att kärnkraft blir en kort parentes i världens historia. Det är alldeles för dyrt att investera i nya reaktioner, så vi kommer att behöva ersätta den energikällan med något.
Vad ska vi som privatpersoner tänka på?
Energieffektivisera hemmet. Jag är inte den som säger att man ska köpa nytt innan det gamla är uttjänt. Men faktum är att vitvaru-utvecklingen går framåt i en oerhörd takt, och dagens diskmaskiner och tvättmaskiner är väldigt energisnåla jämfört med äldre. Sitter du på en äldre vitvara som gått sönder? Då kanske du ska överväga att köpa en ny energisnål vitvara i stället för att reparera den gamla. Men som Vattenfall själva säger: Poängen är ju inte att den med två år gamla vitvaror byter ut till nya.
Spä ut elpoolen med grön el. Byt till miljömärkt el. Märkningen av el är lite lurig, och därför ska du välja en el som är märkt Bra Miljöval (och certifierad av Naturskyddsföreningen). Tänk på el som en stor gemensam pool. Bara för att du väljer miljömärkt el betyder inte det att du får grön el i dina eluttag. Det betyder att vi tillför bättre el till vår gemensamma pool. Och så gäller ju motsatsen. El från kolkraftverk är energins motsvarighet till att någon kissar i bassängen. Till njutning för absolut ingen.
Kapa energitjuvar. Vi köpte ju en elbil i somras efter mer än ett års velande. Hade jag vetat vad jag vet i dag hade jag drivit på för att vi skulle växla från fossilbil mycket tidigare. Jag vet, det är dyrt och långt ifrån alla har råd. Men min egentliga poäng är att långt ifrån alla behöver en bil från första början. Behöver familjen två bilar? Antagligen inte. Jag försöker att organisera mitt liv så att det ska bli så smidigt som möjligt. För oss betyder det att vi arbetar på cykelavstånd (20 km enkel väg är min smärtgräns). Jag har valt bort arbeten och skolor som ligger på ett avstånd som innebär bilpendling. Helt enkelt för att det skulle göra min vardag ohållbar. Jag ser inte det som en uppoffring, utan som ett sätt att vara solidarisk med dem som faktiskt inte har lyxen att välja bort arbeten som ligger bortom cykelavstånd. Kanske kan familjen gå runt på en elbil i stället för två fossilbilar om man arbetar lite närmare hemmet?
I ett ögonblick av lättja och framtidsoptimism (och några delar hetsigt scrollade när barnen slocknat) i somras klickade jag hem en diger samling lökar från bulbs.se.
Vill du veta vilka sorter jag köpte?
Först golvades jag av Foxtrot, en sockervaddsrosa dubbel tulpan. Tänkte att de blir utmärkta tillsammans med Belicia, en vit tulpan med rosa kant, som mest påminner om mormors snusnäsduk. När jag ändå köpt två rosa tulpaner kunde jag inte motstå en tredje: Den bubbelgumsrosamelerade piontulpanen Angelique. Och om jag ändå har nästan en handfull rosa kan jag lite gärna ha en hel: enter Verona Sunrise. En dubbel tulpan med blomblad i en övertoning mellan champagne och augustihimmel. Du hör ju? Blir ju bara svulstigare och svulstigare. Det slutar inte där. Jämna sex rosa tulpansorter kom jag över. Sist men inte minst köpte jag Salmon van Eijk, en stor tulpan med laxrosa och aprikosa blomblad.
Det var alltså de rosa. Säg den som kan motstå en vit franstulpan? Jag kunde då rakt inte utan föll handlöst för tulpanen Honeymoon. Och slutligen köpte jag inte färre än tre paket av den skira, smörfärgade Verona. Fattades bara en rejäl färgklick. Och så fann jag Copper Image, en djupt aprikosrosa, nästan rostfärgad piontulpan.
Det slutade inte där. Mina narcisser behövde akut förstärkning av.. ja ännu fler narcisser! Köpte 25 stycken Cheerfulness, för helt uppriktigt – varför skulle jag inte? En bukettnarciss med små, nätta blommor. Till dem behövde jag något riktigt pråligt: Irene Copeland, en dahlialiknande, gräddfärgad narciss. Och så orkidénarcissen Lemon Hunter eftersom jag tyckte orkidénarciss lät så flott. En cremevit narciss med många blommor på varje stjälk. Som komplement till allt det cremevita behövde jag något som tar för sig, och därför valde jag också en Double Champernelle. En kraftigt gul narciss med dubbla, nästan pionliknande blad. Delnashaugh, med sina dubbla, aprikosfärgade blad följde också med av bara farten. Bara namnet var tillräckligt drömskt (och outtalbart) för att jag skulle trilla dit.
Här har du alltså min samling. Nu fattas bara var jag ska få plats med all vårprakt? En liten detalj jag inte ägnade så mycket uppmärksamhet i juni.
Tisdag. Jag som skulle skrivit blogginlägg och skrivit färdigt en artikel om funktionskläder som jag arbetar med. Nu är klockan 20.54 och jag har gått 1877 steg i dag men datorn har nästan laddat ur tre gånger.
Jag har gjort inget av det jag tänkt göra. I stället har jag snabbritat en cykel och skissat på en kampanjsajt för Cykeluppropet. Ingen som efterfrågat mind you, drabbades bara av en överväldigande känsla av att jag ville göra det.
Tänkte springa men glömde helt bort. Åkte däremot till Nacka Byggnadsvård i ett spontant infall för att köpa grön linoljefärg till ett målarprojekt. Dörren mellan matsalen och vardagsrummet känns plötsligt helt fel och min fasta övertygelse är att den borde vara grön. Jugendgrön? Bladgrön? Nu blev det ingen grön alls eftersom Nacka Byggnadsvård slutat sälja provburkar. Med vad ska jag ha till de vita tapeterna jag planerat att vi skulle ha i vardagsrummet.
Du hör. Jag är helt omöjlig. Mitt stora problem när jag har mycket att göra är att jag förlorar förmågan att prioritera. I stället är det som att jag får på mig ett par glasögon och får röntgensyn – helt plötsligt ser jag ALLT som måste göras. Samtidigt. Ett ännu mer graverande problem är att jag bara ser det som är roligt. Allt det tråkiga försvinner liksom ut i periferin. Jag vet knappt om det är måndag eller tisdag eller om jag ens bytte underkläder. Och just det. Behövde måtta min traderaköpa Rodebjer-kjol för låta skräddaren lägga upp den ett par centimeter. Hur många minns jag nu inte. Men jag tog den här bilden.
Jag som hade som ambition skriva om helgen. Om min vulgära tulpanleverans och om hur jag badade utan bastu i dag och plaskade runt i säkert en minut. Och så skulle jag skrivit ett matigt inlägg om elbilslivet, eftersom många önskat en recension.
Och så blev det bara det. En ambition alltså. Ibland får det vara gott nog.
Det här med tränings-och kostprogram gör mig förbryllad. Mitt lokala gym kör ofta kampanjer som går ut på att man ska komma i sitt livs form på åtta veckor. Det är träningsprogram, kostprogram, procentsatser hit och PT dit. Invägning och utvägning. Dyrt som pocker är det också. Jag begriper inte varför man måste formtoppa på åtta veckor, annat än om man är elitidrottare? Meningslöst när man bara är i sämre form livets alla andra veckor.
Jag har också kört träningsprogram, till exempel mammaträning, där man arbetar för att bygga upp kroppen efter graviditetens påfrestningar. Så det är inte så att jag är emot träningsprogram i sig.
Samma med löpsedlarnas utfästelser som lovar kiloras på två veckor. Eller alla juicedieter som ska rengöra kroppen på en vecka. Vi överskattar vad vi kan åstadkomma på kort sikt, och underskattar vad vi kan åstadkomma på lång.
För tio år sedan var jag i tämligen usel form. Jag rökte, drack alkohol alla veckans dagar utom måndagar och möjligen tisdagar och befann mig i ett förstadium till skörbjugg. Och dietade såklart om vartannat, fast bantade hette det nog på den tiden.
I dag håller jag ingen särskild kosthållning, annat än att jag inte äter godis och bakelser, med undantag för hembakt någon gång i månaden. Tränar lite men regelbundet och småbarnslivet bjuder ju inte in till överdriven vinkonsumtion, om vi säger så. Och min 32-åriga kropp klarar saker min 22-åriga aldrig hade mäktat med; springa en mil, bära barn dagarna i ända, cykla 20 mil varje vecka och ändå ha kraft att laga middag om kvällarna.
För att jag tagit det gradvis. Inte tack vare något chockprogram som gett mig magrutor (och sen dåligt samvete) på åtta veckor. Och det långsiktiga perspektivet är min guide. Innan jag förändrar upplägg resonerar jag alltid, lite vuxet, med mig själv: Orkar jag det här i flera år?
Att träna sju hårda pass i veckan och späka kroppen med en näringsfattig kost – det ger absolut resultat på kort sikt. Men det är ju ett våldsamt tråkigt liv i längden. Det är anledningen till att de flesta återgår till gamla beteenden igen. Men om man vågar tänka på att orka träna likadant i de kommande tio åren, så tror jag att det är helt andra träningsupplägg som kommer för en.
September anlände med klar, krispig luft, milda vindar och förvandlade lövverket till ett bål av orange, gult och rött. Vilken månad ändå!
Jag lämnade arbetet och började skolan. En månad in har jag fortfarande inte ångrat mig, tack och lov. Är så otroligt ivrig och hungrig på kunskap att jag har svårt att slita mig från arbetet. Just nu gör jag och min grupp en app för surdegsbakare, rätt kul va?
I början av månaden flyttade Nils in till Juni. Nu har de delat rum i en månad och det går över förväntan. Båda två sover förvånansvärt bra. Och nästa allra bäst – jag har fått min sida av sängen tillbaka.
Vi deltog i ett event på Hyber (där man alltså hyr barnkläder, som på bilden) och hela familjen gjorde skogshinderbanan på Siggesta Gård. En helt fantastisk dag på alla möjliga vis. Det går fortfarande att delta i Hybers och Rädda Barnens gemensamma kampanj Hopp om framtiden, som stöttar familjer i socioekonomiskt utsatta områden. Swisha en slant och du kan vinna fantastiska ytterplagg till barnen i ett helt år. Läs mer hos Hyber.
Jag, Emma Sundh och Annika som driver kontot (@medveten_i_stan) drog igång Cykeluppropet! Och vilken rivstart det fick. Förutom att hundratals megastora influencers – och viktiga vanlisar – har visat sitt stöd, så har vi också cyklat med trafikborgarrådet och precis just nu mejlar jag med regeringskansliet om en cykeltur med Tomas Eneroth. Hoppla!
Dahliorna är fortfarande i vild blom.
Plockar in buketter varje vecka. Och än verkar frosten hålla sig långt borta.
Jag och Nils plundrade äppelträden.
Varenda kart gick i princip åt. Det blev syrlig äppelmos, äpplechips och massor av mellanmål.
Vi gjorde hösfint i trädgården och planerade inför nästa års projekt. Då bygger vi förhoppningsvis utekök. Och så blir det ännu fler rabatter och odlingslådor.
Jag har gjort min första frilansmånad för Steamery. Skrivit artiklar om exempelvis kashmir och hur man fixar till ofräscha secondhandplagg. Hojtar när de kommer upp, men här är en av bilderna vi tog.
Såhär ser jag ut när jag är klädd för arbete. Jympaskor så att man orkar stå på benen hela dagen och jeansen Mika från Weekday.
Och så sydde jag en egen slipover. Är väl precis som alla andra helt betagen av detta praktiska plagg. Grävde fram en gammal ulltröja från Dagmar jag inte använt på år och dar, klippte av ärmarna, ögonmåttade till en ärm-ringning, nålade och sydde. Färdigt på en timme.
Sedan har jag badat ett par gånger, tolv friska grader i vattnet nu. Träffat gamla vänner och sagt hejdå till några som flyttar tillbaka till England om några dagar. Fy alltså, tycker så synd om mig som blir av med dem som grannar. Tycker gott de kan stanna!
Onsdag. Ungefär nu känner jag att jag vevat igång veckan ordentligt. Så dags med tanke på att den snart är slut.
Jag tänkte tipsa om tre helt orelaterade saker som alla bidrar till trivsel i min vardag just nu.
Du lyssnar väl på Esther Perels podcast ”Where Should We Begin?”. Det borde nästan vara lag på det om man någongång befunnit sig i en kärleksrelation. Varenda avsnitt finns det visdom att ösa ur. Oavsett om det är en session som handlar om ett bögpar med krigstrauman, en småbarnsmamma som upptäcker att hon är polyamorös, eller en ett lesbiskt par i medelåldern där den ena fortfarande inte kommit ut. För mig handlar det inte paren och problemen i sig, utan att de flesta rädslor och känslor är gemensamma. Får minst en insikt om mig själv i varje avsnitt.
Nu cyklar jag ju till stan eller till skolan typ en dag i veckan, jämfört med 3.5 mils cykling varje dag förut. Till min stora förtjusning har jag återupptäckt NTC-appen; Nike Training Club. Den har fått sig ett rejält ansiktslyft sen jag använde den sist för en sisådär 7 år sen. Rik variation på program, allt från korta 10-minuters pulshöjare till längre helkroppskörare. Och så väldigt behaglig att använda. Perfekt att slå på i rasterna. Nämnde jag att den är gratis?
Jag måste bara få skryta lite om #cykeluppropet. Sedan vi drog igång kampanjen för två veckor sedan har vi cyklat med Daniel Helldén, trafikborgarråd i Stockholm och nu för vi samtal med infrastrukturministern Thomas Eneroth om ett liknade upplägg. Och alla hundratals människor, stora influencers och helt vanliga vanlisar, som engagerat sig på Instagram? Ett sånt resultat ger mersmak! Min rekommendation är alltså att 1, stötta oss på Instagram och 2, engagera dig i något som DU vill se bli bättre. Det går att påverka – du kommer att hitta fler som vill engagera sig och många politiker är villiga att lyssna. Fick en fin kommentar på instagram på tal om att initiativ lönar sig: Det är ju politikernas jobb att förvalta våra röster. Klart att de ska lyssna på medborgarna!
Håll i slokhatten för nu ska vi prata om trädgårdsplaner. I söndags hade vi en riktig fixardag i trädgården. Här är för övrigt en vy som jag aldrig visar i varken blogg eller sociala medier; studsmattan!
Den är gigantisk och hiskelig, men vi fick den av gratis av våra grannar och då kan man inte klaga. Nästa år monterar vi upp den bakom huset på nordsidan. I stället ska vi sätta upp grindar och gräva rabatter på högra sidan av grusgången. Det senare brådskar lite eftersom jag beställt en sisådär 1500 tulpanlökar på Bulbs.se
Storbarnet är så stor att hon faktiskt kan hjälpa till. Här sopar hon studsmattan fri från nypon och löv.
Lillknodden styr rakt mot äppelträdet där han lärt sig att godsakerna dinglar från grenarna. Synd bara att redan tagit tillvara på varenda syrligt äpple.
Vad mer har ni på lut? Jo, vårt trädgårdsland ska bli utekök med tillhörande uteplats. Vi ska flytta på odlingslådorna och lägga fint grus här i stället. Längs planket ska jag sätta vildvin för att få det att smälta in, och där ska sedan själva uteköket stå. Där lådorna står kanske vi bygger en spaljé (med vinrankor som slingrar sig i taket, drömmen!) och så ska vi ha bord och stolar med plats för i alla fall tio personer. Okej, åtta i alla fall.
Här är utsikten från motsatt vinkel. Bakom björken skymtar man också havet.
Bakom backen som döljs av dahliabuskarna håller vi på att anlägga en äng. Äng låter anspråksfullt när det handlar om en 100 kvadrat gräsmatta som vi inte ids klippa. Klipper gör vi två nu bara gånger per säsong, och i söndags klippte vi den för sista gången i år.
Storbarnet roade sig bäst hon kunde.
Såhär ser ängen ut i högsommar. Tanken är att så fröer av ängsblommor här som ska få växa vilt och skapa trivsel för pollinerande insekter.
Sist men inte minst ska ostsidan få ytterligare lite kärlek. Tidigare fanns här bara ogräs, men vidjehortensiorna vi satte i våras har i alla fall tagit sig så pass att de blommat rikligt hela säsongen. Om än mycket glesare än förväntat. Kanske att vi fyller på med fler hortensior, jag vill ju ha en buskig och frodig häck.
Mot husets södra vägg står krukdahliorna och myser. Här tänkte jag fylla på mer fler till nästa säsong. Och på andra sidan gruset anlägger jag en rabatt. på våren sätter jag tulpanlökar där… men sen då? Jag vill helst ha en dahliarabatt till men min man är tveksam.
Såhär planerar vi för att möblera om i vårt gröna rum. Och jag kan inte säga annat än att det ska bli så roligt! Jag älskar att vara hemma om sommaren och njuta av en prunkande trädgård. Sedan vi flyttade till huset har vi knappt varit bortresta mer än någon vecka om sommaren. Allt vi vill ha finns ju här?
Kanske har jag PMS, kanske är jag bara osedvanligt klarsynt. Men jag känner mig fruktansvärt, orimligt ful.
Visste du att vi svenskar spenderar mest per capita i hela EU när det kommer till skönhet och kosmetika? De senaste siffrorna är från 2017 och då spenderade vi hisnande 18 miljarder på krämer och smink årligen. Gör det mig till konservativ för att jag tycker att det är osunt?
Vad vill jag säga med detta då?
För det första; jag är också fåfäng och det står jag för. För det andra; jag är jättelat. Min mascara tog slut någon gång under förra året och inte förrän förra helgen gjorde jag slag i saken och köpte ny. Att man knappt sett mina ögon på ett helt år är inte för att jag anammat den coola köpenhamnslooken, utan bara för att jag inte iddes köpa en ny. Plus att jag på allvar tycker att det är läskigt med alla kemikalier på huden men är alldeles rådvill i vad jag ska välja i stället.
Det är inte så att jag är blind för trender, det är bara det att jag inte förstår dem riktigt. Countouring, setting, 3d-bryn, fillers – det är en helt främmande värld för mig. Mina glesa bryn platsar inte in bland andra fluffade och permantade bryn. Och jag känner PANIKEN växa inom mig. Om jag inte hänger med nu, hur ful kommer jag inte vara i jämförelse om fem år? Jag vill inte bry mig, men det är fan oundvikligt.
Jag gör mitt bästa för att inte granska mig själv så noga. Trixar inte med ljuset i badrummet. Försöker spegla mig på håll och inte fästa blicken på porerna. Men tankarna om att jag inte duger hemsöker mig ändå. Jag skojar inte när jag säger att 70% av annonserna jag får på facebook handlar om skönhet. Bryn-epilatorer, elektriska manicker som ska ”rengöra porerna”, krämer som motverkar åldrande.
Det. Tar. Aldrig. Slut. Varför måste jag informeras om min oduglighet 10 gånger om dagen? Är det för att jag är kvinna och 30+? Är det för att jag rekommenderat Hudbibeln som algoritmerna klumpar ihop mig de som gillar läppglans som bränner som eld och får läpparna att svullna?
Utforska-funktionen på Instagram borde byta namn till något helt annat. För min vy handlar väldigt lite om att utforska något nytt. Det är bara SAMMA. Och inom mig ekar viskningarna: DU ser inte ut så. DU lockar aldrig håret. DU duger inte. Jag behöver inte ens skönhetsmagasin som berättar för mig hur ful jag är, det gör jag så bra själv.
Jag förstår att jag har en normkropp och tämligen vanlig hy – jag förstår det – så ingen behöver jämföra min självupplevda otillräcklighet med någon annans erfarenheter.
Jag måste bara få ventilera mina helt osorterade tankar och känslor. För jag håller på att bli galen. Denna sjukliga fixering av utseendet och ständiga experimenterandet med utsidan – är det vad som blivit av den kvinnliga frigörelsen? Eller det kanske inte går att dra såna paralleller? Det är så himla svårt att prata om detta ämne utan att skambelägga enskilda kvinnors beteende, och det är det sista jag vill.
När det kommer till utseendet känner jag mig inte fri. Jag känner mig trängd in i ett litet, litet hörn där jag förväntas spendera tusentals kronor i månaden (!!) på krämer, smink och behandlingar. Förlåt, Self-care, kallas det visst.
Hjälp mig här! Finns det någon sund röst i skönhetsdebatten som jag missat?
