Min cykel har inga vinterdäck, och eftersom vägarna i Nacka fortfarande är fulla med isfläckar har jag åkt kommunalt in till kontoret ett par dagar i veckan. Det är cirka tre år och en pandemi sedan jag förnimmat så mycket morgonandedräkt sist.
Jag vet inte hur du känner det, men själv har jag oerhört svårt att begripa mig på den post-pandemiska uppförandekoden. Kram eller inte kram? Handskak eller vink?
Eller som bussresan i morgonrusningen. Vanan trogen skingras kön med sömndruckna resenärer inne i bussen, och far som satelliter mot lediga platser längs kanterna. Men sen kommer eftersläntrarna och fyller på som ett långsamt tetris. Och sen åker vi mot Slussen, tätt packade som sillar. Fulla bussar! Som om det vore 2018!
Är det omvärlden som förändrats snabbare än jag, eller är omvärlden som lever i det förgångna och jag i framtiden? Jag har på känn att det dessvärre inte är det senare. Men jag kan väl inte vara den enda enda som får ångestsköljningar av främlingar i min sfär? Det känns olydigt att dela bussäte, syndigt rentutav.
Jag kan inte bara sluta se människor som riskgrupper. Sist jag åkte satte sig en äldre dam på det tomma sätet bredvid mitt. Jag höll andan av rädsla för att ha ihjäl henne med min utandningsluft. ”Att hon vågar!” tänkte jag. ”Jag kan smitta med VADSOMHELST!” Ångestpåslaget kom inte bara av att jag upplevde att hon satte sig utan att be om samtycke, utan framförallt för att hon var så obesvärad.
Ska vi bara förtränga allt vi lärt oss om droppsmittor, bara för att SL återgått till ordinarie tidtabell?
Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med detta. Annat än att omgivningen känns tokig, och jag normal för en gångs skull. Antar det ter som precis tvärtom dock.
Jag tycker det är UNDERBART att man äntligen kan få uppföra sig normalt igen, så jag kastar mig glatt om halsen på mina vänner! Tror inte för ett ögonblick att jag skulle kunna ha någon sjukdom, få någon sjukdom eller smitta någon annan person med någon sjukdom. Det har jag aldrig trott.
Nej, jag är är inte helt rationell i det avseendet, så under tiden med restriktioner infogade jag mig i ledet, till största delen av hänsyn till andra människors irrationella rädslor (vem kan vara rädd för sjukdomar, liksom? förstår det verkligen inte, men respekterar att en del är det och att det känns verkligt för dem) men också för att den rationella delen av mig insåg att det förmodligen var klokt att göra så, även om jag rent känslomässigt inte kunde ta till mig det.
Men nu? I princip alla är vaccinerade, och restriktionerna är officiellt borta, så vad mig beträffar är det precis motsatt känsla mot det du beskriver; alltså, nu stämmer omvärlden med min egen verklighetsuppfattning igen.
Jag håller helt med dig Sophia! Och har fått ett nytt synsätt på allt annat som kan smitta. Nu har tex hela familjen magsjuka… Jag utgår nog mycket ifrån hur andra människor kan tänkas vilja att man beter sig och då blir det ju svårare. Nu vet jag att gammelmormor vill ha en kram och att hon hellre tar den risken då hon utan mår sämre – då får hon en kram. Men jag skulle aldrig bara krama nån. Sen har alla i min familj haft covid, jag har flera som blivit riktigt sjuka trots vaccinationer så det är ju inte riskfritt.