Igår fyllde jag år. Precis som varje födelsedag gruvade jag mig i veckor innan. Det är en helt orimlig ångest, det förstår jag med. Är det för övrigt inte definitionen av ångest? Oro över saker vars tillstånd jag inte har ett dugg inflytande över. Vad ska jag göra åt tiden liksom?
Jag blev i alla fall trettiotre år gammal. Blev firad med världens finaste pannkaksfrukost och skönsång. Och i födelsepresent fick jag presentkort på medicinsk fotvård. Då vet man att man har ett fint liv. Om allt man önskar sig är lite mjukare fötter.
Efter frukosten gick vi till Vår Gård och arbetade. I vanlig ordning satte jag mobilen på ljudlös och vägrade svarade om det ringde. Rimligt, jag vet. Det är ändå inte så att särskilt många ringer eftersom jag dolt min födelsedag från sociala medier och inte firat den sedan jag fyllde arton. Tog i alla fall på mig denna Stine Goya-klänning jag hyrt från Its Released. Älskar precis allt med den. Mina armhålor protesterar dock mot att den är tillverkad av 100% polyester.
I dag njuter jag av att dagen är förbi. Allt är precis som vanligt. Det är en faslig tur att jag bara fyller år en gång om året. Jag kom undan med blott ett vykort från döden igen.
Kram
Grattis på födelsedagen, om än en några dagar för sent! Och kära hjärtanes, trettiotre år, det är ju bara barnet! Men vad skulle det hjälpa att jag sa att du kan väl njuta av dina födelsedagar och vänta åtminstone några decennier med dödsångesten? Som du säger, så är ju vissa saker helt irrationella. Själv är jag precis tvärtom – jag har alltid firat alla mina födelsedagar med stor glädje, och jag kan inte förmå mig till att oroa mig för död och sjukdom även om jag försöker. Coronaviruset – ja, jag vet rent rationellt att man kan bli sjuk och att en del människor blir riktigt sjuka och till och med dör, men rent känslomässigt tror jag inte att det skulle kunna drabba mig eller någon mig närstående, och det är mig fullkomligt obegripligt hur man överhuvudtaget kan öda tankemöda på något så ointressant. Inte rationellt, jag vet, men så är det ju med känslor – det är bara ren slump om man känner på det ena eller det andra sättet. Men känslor kan däremot ändras. En vacker dag upptäcker man att det man förut oroade sig för har försvunnit. Så vem vet – kanske kommer du att fira din femtioårsdag med klackarna i taket!
HOPPAS DET! Tack för fina ord =)