Precis i dag har vi startat igång projektet med tillbyggnaden, som förutom ett badrum också ger oss ett extra sovrum. Sovrummet kommer dock att användas som gästrum tills dess att barnen inte längre vill dela sovrum.
För än så länge behöver vi inte ett till sovrum. Barnen delar rum sedan den minsta blev cirka 13 månader. Innan dess sov han hos oss. Rent praktiskt har vi löst det så att vi har tre sängar i barnkammaren. Spjälsängen tror jag snart är redo att pensioneras eftersom minstingen börjar bli stor nog för att sova i en riktig säng. Då monterar vi bara av benen på sängen som står bredvid.
Juni sover i sin sovalkov på andra sidan rummet, precis som hon gjort sedan vi flyttade hit.
Ville storbarnet dela rum?
Storbarnet var tre och ett halvt när lillebror kom. Tidigt pratade vi om att han också skulle sova i barnkammaren när han blev lite större. Att benämna rummet som barnkammaren, och inte Junis rum, vill jag tro hjälpte till att flytta perspektivet från att lillebror skulle flytta in hos Juni, till att de skulle sova i barnkammaren. I alla fall var Juni eld och lågor över att få dela rum med lillebror.
Jag tänker att det är klokast att känna in barnet. Det finns ju ingen reaktion som är mer rätt eller fel. Det viktigaste är att ge det tid, och fortsätta prata om det som något roligt för storasyskonet. Högtidligt, till och med! Vi pratade också om vad vi gör om lillebror skriker på natten så att hon inte kan sova.
Tre sängar men två barn
Vi har ju som sagt tre sängar i en barnkammare som huserar två barn. Den tredje huserar alltsomoftast en utmattad förälder. Jag är den pragmatiska sortens förälder som gör allt för att knipa en extra minuts sömn. Att vara strikt med rutiner om nätterna ägnar jag mig inte åt.
Jag inbillar mig dock att båda känner sig tryggare när de sover tillsammans. Ingen av dem kräver att få sova inne hos oss längre. Vaknar lillen somnar han för det mesta om av sig själv direkt. Annars lägger sig någon av oss i sängen bredvid. Fördelen är att storbarnet sällan väcks av lillens nattstök. Hon har härdats och nu är det alltmer sällan som hon vaknar om nätterna och inte kan somna om.
Morgonen är en annan femma. Oftast vaknar ett av barnen innan 06 och ropar M A M M M A A A A . Men de senaste veckorna har vi faktiskt vaknat av prat och stoj från barnkammaren, och inte ett endaste rop på uppmärksamhet. Kanske det gulligaste sättet att vakna faktiskt.
Lättare nattning
Frågar du mig är det lättare att en nattar två barn än att man nattar varsitt. Vi turas om och kör varannan nattning. Vi läser godnattsaga tills lillbarnet har somnat, och då är oftast den stora tillräckligt trött för att somna hon med. Numera får vi också varannan kväll fri till annat.
Som normen ser ut i dag är det nästan självklart att barn har varsitt rum. Och det är himla synd! Jag ser nästan bara fördelar med att samla ihop barnen på ett ställe. Mysigare nattning och bättre nattsömn för alla. Medan barnen är små tror jag det oftare är betydligt mer praktiskt än att de ska ha varsitt. Större barn vet jag förstås inte så mycket om, men jag antar att de vid en viss ålder behöver mer eget space. Den tiden, den sorgen!
Och så går mina tankar om det här med barn och rum.
Kram
Åh jag hade också velat ha barnen i samma rum men inser nu att det nog är lite för stor åldersskillnad, 5 år. Lilla ska ju sova så mycket tidigare. Och stora har så mycket smålego… Men tar tacksamt emot exempel på att det går att ha en tvååring och en sjuåring i samma rum, där är vi inom ett år.
Våra barn har delat rum fram tills i somras då den äldste fyllde sju och ville få vara ifred med kompisar.
Tidigare hade de gemensamt sovrum och ett gemensamt lekrum. Att låta dem sova ihop underlättade verkligen nattningen, en vuxen läste bok tills de båda somnade.
Nattetid om jag blev inropad till dem så visste jag att jag kunde somna om och sova klart där inne och inte behöva springa mellan rummen. Inbillar mig att den lilla tjejen var trygg i att det fanns någon annan i rummet, hon kunde stöka runt och somna om själv när hon visste att syrran låg bredvid.
”Mysig nattning” kan inte låta bli att fnissa åt det såhär med det i backspegeln. Våra barn delade rum när de var små. Nattningarna när en vuxen var iväg innebar att högläsningen överröstade av lillebror Nils ettochetthalvt som låg o skrek rakt ut av oklar anledning (för lite uppmärksamhet? fel bok?). Lögn o få någon att somna. Ledde till sist till att man fick skicka upp storasyster med iPaden tills lille somnat.
Dagtid var det inga problem, då lekte de ihop. Men nej även numera när lillebror är 6 år o har eget (tillbyggt) rum är det tydligt att han trivs i egen säng och att våra barn inte är de som vill dela rum.
Älskar förresten sovalkolven!
Haha, ja tänk så olika det kan vara! Och tack =)