Vardagsfilosofiska rummet: moralkakor, passiva pessimister & profeter

En veritabel hjärndump över sånt jag funderat över senaste veckan:

? Baka färska moralkakor på gammal deg

Det är något som kliar i hela kroppen på mig när man försöka kritisera äldre samtidskultur efter normerna som gäller i dag. Sex and the City är kvinnofientligt (trots att det på tidigt 20-tal hyllades som feministiskt). Harry Potter befäster traditionella könsroller och är därför förkastlig underhållning.

I princip all samtidsskildring kommer att kännas pinsamt omodern om 10 år. Det är väl utvecklingens obestridliga faktum? Jag ser inte poängen med att i efterhand omvärdera serier, böcker, filmer efter de normer som gäller i dag. Ska jag skämmas retroaktivt för all opassande kultur jag konsumerat som ung? Måste all kultur i dag vara sedelärande? Är jag ensam om detta resonemang? Jag VILL inte dissekera gammal kultur. Jag vill inte problematisera om att SATC uppmuntrar till stereotypa kvinnoporträtt och befäster bilden av kvinnor som shoppinggalna. Jag vill inte!

? 2010 trodde ingen på Gud, 2021 är alla profeter

Inte kunde jag ana att flest profeter bor i världens mest sekulariserade land. Av instagram att döma i alla fall. Träningsprofiler gör inte längre bara content med träningsupplägg. Matlagningskonton delar inte längre recept. De ska också vara jourhavande livscoacher. Uppmana följare att göra manifestationer och affirmationer. Journaling-övningar och Morning Mantras. Jag lägger ingen värdering i innehållet. Tycker bara att det är så otroligt fascinerade? Att vi liksom söker livsråd av vemsomhelst med ett instagramkonto? Är vi SÅ andligt uttorkade? Och att vi är så laissez-faire till nyandligt men fortfarande djupt skeptiska till annan religion?

? The making of Passiva Pessimister

Alla vill prata hållbarhet i dag, och det är väl i grunden en bra sak. Men jag lämnas ofta med känslan av att njutningen för många består i att hitta fel hos andra. Allra mest svider nålen som sticker människor som försöker göra mer hållbara val. Det trendigaste man kan göra är nämligen att problematisera om sådant som folk tror är bra. Att köpa second hand eller hyra kläder eller handla av Sellpy. Jag tror att det sista som behövs är fler Passiva Pessimister. Alltså folk som tror att de bidrar genom att slentrianmässigt kritisera andra som försöker. Problemet är inte att ett FÅTAL köper för mycket kläder second hand. Problemet är att alldeles för FÅ människor köper second hand över huvudtaget. Jag välkomnar gärna konstruktiva samtal om de negativa effekterna av second hand-konsumtion, men vi måste göra det nyanserat och ställa problemen i relation till hela modeindustrin. Är verkligen problemet med modeindustrin att folk handlar FÖR MYCKET second hand.

Jag tror att risken med att fokusera på detaljer (som att vissa använder second hand som ett sätt att finansiera nyköp) är att vi riskerar att missa hela poängen. Grejen med oljeföretagen är knappast att de på huvudkontoret inte sopsorterar. Vad är det vi vill uppnå, egentligen?