Bättre begagnade

I dag har jag bland annat suttit här och donat. Installerat min nya dator, laddat ner miljarderna av program som behövs och så vidare. Och bredvid ligger min nya mobil.

Jag skriver nya och de är ju för mig, men båda är bättre begagnade. Telefonen köpte jag via Swappy och datorn via Elgigantens outlet, båda i superfräscht skick. Hade jag kunnat undvika utgifterna hade jag gärna gjort det – avskyr att lägga pengar på elektronik. Men nu får jag åtminstone vara tacksam för att jag kom billigare undan.

Sysslorna med att förbereda för studierna gör att jag oundvikligen börjar reflektera över mitt livsval. Att plugga som 32-åring är inte bara odelat roligt och lustfyllt. Egentligen är det så otroligt sorgligt att plugg ofta betraktas som något bara som hör ungdomen till. Det är liksom ett alldeles eget sidospår i livet då man liksom förlänger tonåren för att sen återgå till den utstakade vuxendomen.

Att skola om sig som vuxen ses inte sällan som ett förtäckt misslyckande. Karriären uteblev och man provar lyckan igen. Och så kan det ju förstås också vara! För min del handlar det inte om att jag vantrivdes med mitt jobb. Eller var dålig på det. Av alla marknadsföringsjobb en människa kan ha, är jag övertygad om att jag hade det roligaste. Och jag var nog inte helt värdelös på mitt värv, det måste jag nog ändå tillstå.

Grejen är att jag hittills tragglat mig genom arbetslivet med blicken fäst i horisonten. Nya erfarenheter och lärdomar har lockat. Det som förändrats på senare tid är att jag även börjat blicka bakåt. Utvärderat vad jag gjort och riktningen mitt arbete har tagit under de nästan tio åren som jobbet inte bara varit en planlös födkrok. Det som blev uppenbart är att jag måste rita om kursen framåt, för i horisonten lockar andra typer av erfarenheter. Och då kändes det självklart att sätta sig i skolbänken igen. Hade jag inte haft familj och barn kanske jag hade valt att plugga vid sidan av jobbet, men det var i ärlighetens namn inte ett alternativ. Livet är ju komplicerat som det är med småbarn.

Faktum är att skola om sig som vuxen är så långt i från ett misslyckande man kan komma. Det är tvärtom modigt och livsbejakande och ett tecken på en form av självinsikt. Jag tänker på mig själv som bättre begagnad. Och kanske till och med ett föredöme för alla unga som och våndas över att behöva fatta avgöra livsbeslut som 16-åringar! Det är liksom inte hela världen, man får välja om senare. Många av oss kommer ju att lämna yrkeslivet med nästan femtio yrkesverksamma år i bagaget; självklart måste karriärbyten och omskolningar vara en del av det. Annars hör man kanske man sällar sig till den otursamma skaran som börjar avsky sitt jobb. Och tänk att göra det i 50 år!

Kram

Sophia