Häromdagen åkte hela familjen till närmsta köpcentrum. Vi kom dit strax före 11 och fann oss i en ödelagd galleria. Alla butiker var stängda och igenbommade med ståljalusier. ”Toppen” tänkte jag, ”då kommer detta gå fort. In, ut, klart!” De hade nämligen inte öppnat än och vi var där i ett enda ärende; att handla trosor till vårt barn. Hon hade nämligen gjort klart för oss att hon inte slutar med blöja förrän hon får ett par trosor med lila blommor på (just detta hittade vi aldrig men lyckades lösa det ändå).
Vi hade några minuter att slå ihjäl innan Åhléns öppnade och ägnade dem åt att strosade runt. När butiken väl öppnade hade vi vandrat till andra änden av varuhuset och behövde leta oss tillbaka. Innan vi slutligen lämnade köpcentrumet hade det gått nästan en och en halv timme, trots att vårt ärende bara skulle ta fem minuter.
Det fick mig att börja tänka på hur det egentligen är ställt med mitt köpsug. Efter ett-och-ett-halvt år på shoppingdetox borde jag ju vara så gott som fri från köpsyndiga tankar, och definitivt befriad från utdragna besök i gallerior.
Ack nej.
Jag betraktar mig själv som frisk men inte fri. Så länge jag är vaksam och sträng mot mig själv så sker inga spontanköp. Men om jag utsätter mig för frestelser så är jag bara ett lojt ögonblick från att slarv-shoppa något som för stunden är ett bra köp. Tyvärr har jag gjort ett par spontana inköp i LWL-gruppen under senaste månaden. Självklart begagnat, men det var två plagg som jag egentligen inte behöver och därmed inte lever upp till mina egna regler i Slow fashion-utmaningen.
Jag är lika delar fascinerad över vanans makt som jag är lite deppig över att jag inte kommit längre. Jag har ändå bevisligen karaktär när det gäller, eftersom jag klarade ett helt år med köpstopp. Men överlevde jag på förhoppningen om en livsstilsförändring eller bara på hoppet om att få återgå till det gamla vanliga när året var över?
Jag vet faktiskt inte än.
Men jag vet att arbetet inte är över för min del. Jag är frisk, det vill säga har ett sunt förhållande till konsumtion (enligt min egen definition, i alla fall) men jag är tyvärr inte fri. Helt fri blir jag inte förrän jag inte tänker på att inte shoppa. Är du med? När jag inte behöver stå emot impulser längre, utan att jag kan handla det som jag behöver men inte mer än så.
Har du eller har du testat köpstopp? Hur känns det för dig?
Kram
Sophia
Om du gillade detta borde du också gilla de här:
Rätsida på den ekonomiska triangeln
Så påbörjar du ett köpfritt år – fem handfasta tips
Jag testade ju köpstopp kläder första halvåret 2017 (inspirerad av dig), sånär som på en mer eller mindre nödvändig baddräkt. Och jag tyckte det var väldigt skönt med en köppaus. Jag sparade pengar, det frigjorde tid, jag återupptäckte plagg i min garderob och det kändes bra för miljön. Men det var mest som ett slags experiment. Idag när jag var på stan med alla reor kände jag mitt gamla ”fyndsug” och jag hade lätt kunnat shoppa en massa (onödiga) plagg. Men hann inte som tur var, då jag hade en tid att passa.
Haha, ja det var ju tur i oturen. Lite regelbundna köppauser kanske får bli din melodi? Bättre än ständig köpfest i alla fall 😉
Jag undrar om det går att bli fri när vi lever i ett samhälle som uppmanar till konsumtion?
Våra (åtminstone mina) begär är tätt ihopkopplade med min omgivning. När jag varit borta en längre tid, tex semester långt ifrån ”civilisationen”, har jag inte alls samma villhatankar som vanligt.
Jämför med godissug – mycket svårare att inte äta godis när man sitter med en godisskål framför sig, jämfört med en skål med morötter. Ja, du fattar…
Väldigt bra och pedagogisk jämförelse! Jag börjar tro som du – att det inte går att bli fri. Deppigt men sant.
Jag har haft köpstopp under perioder och mår alltid bra av det (spar tid och pengar, inte vara en del i konsumtionshetsen osv). Däremot är det så otroligt svårt att inte trilla tillbaka i gamla shoppingmönster när stoppet är över. Fattar inte att det ska vara så svårt.
Hmm nej. Å andra sidan, vi lever ju i en konsumtionskultur? Konsumtion för mig handlar så himla mycket om att ”tillfället gör tjuven”, och ja, det saknas ju inte tillfällen om vi säger så. Jag hade förhoppningen om att liksom sluta tänka på vad jag ska köpa hela tiden. Men nu tror jag kanske att det är för högt siktat? Bara jag fortsätter stå emot impulser är jag nöjd.
Det låter vettigt! Och det är ju att stå emot impulserna som är relevant i slutändan, oavsett vilka våndor man tagit sig igenom på vägen ;). Tack för att du inspirerar!