Läsro

Jag är en läsande människa. Eller jag har åtminstone varit. Faktist är ett av mina tidigaste minnen att jag läste högt ur barnboken Laga mig, sa Pulvret för min förvånade pappa. Det visade sig snart att jag hade memorerat stora delar av boken, och dessvärre inte var ett underbarn som på egen hand lärde sig att läsa vid fyra års ålder.

Många somrar gick jag på en veckas ridläger. Själva ridlägren minns jag bara vagt. En sommar hade jag en vit häst, en annan sommar en bångstyrig ponny som hette Russin och som kastade av mig alla dagar utom en. Det jag minns allra tydligast var vad jag läste. Jag ville aldrig ridlägerveckan skulle vara över, och med böckernas hjälp kunde jag få dem att vara hela sommaren. En sommar sträckläste hela serien om Svarta Hingsten. Alla femtioelva böcker. Sedan läste om jag dem direkt igen. Efter det gav jag mig genast i kast med nya hästböcker, mestadels böcker jag ärvt från min mamma. I mitt huvud var jag på ridläger hela sommaren.

Genom hela min uppväxt hade mina ögon en hunger som bara kunde stillas med text. På toalettbesöken läste jag baksidorna på schampoflaskorna, bara för att ha något att vila ögonen på. Det fanns ju ingen Iphone på den tiden. När jag ramlade över nya ord var jag tvungen att smaka på dem och säga dem högt för mig själv. Ibland skrev jag upp dem i ett anteckningsblock och försöka använda dem i skolan dagen efter. Oftast helt utan att förstå kontexten.

Därför är det inte så konstigt att det känts som något fattats mig de senaste åren. Åren mellan 2012-2015 pluggade jag och läste inte annat än kurslitteratur och mördande tråkiga kompendium. Sedan blev jag förälder och läsning hamnade någonstans mellan att bädda sängen och städa bakom kylen i priolistan. Det är inte så att jag inte gjort tappra försök. Jag har tappat bort mig i Den allvarsamma leken och gett upp mitt i ljudboksläsningen av Att föda ett barn. Det som förr skänkte mig så mycket ro gjorde mig i stället stressad. Hinner jag med detta? Borde jag inte göra något vettigt med denna tiden? Läsningen kändes som ett skamligt nöje i stället för avkoppling. Så himla trist.

Jag är så glad över att ha hittat läsron igen. Sedan några veckor tillbaka läser jag varje dag, minst tjugo minuter om dagen. Det kan låta futtigt men läsningen är inget som jag tar för givet. Inte efter så många års svältkost för ögonen. Mina tjugo minuter med näsan begravd i en bok är något av det mest nyttiga jag ägnar mig åt.

Nu läser jag äntligen andra boken i serien Platserna av John Ajvide Lindqvist. Det har tagit mig nästan ett år att plocka upp där jag lämnade. Men som jag njuter nu.