Om jag har oändligt med tid då?

I morse vaknade jag med en känsla av att denna dag var dömd. Juni hade vaknat flera gånger under natten, och tillråga av allt hade någon fört liv på gatan vid 03.30. Och jag hade en viktig dag framför mig. Skulle nämligen tillbringa förmiddagen i Steamerys monter på Formex. Så kul. Men jag var så trött.

Samlade mig, åt frukost och klädde mig i kläder som jag hade lagt fram kvällen innan.

Ullbyxor från Hope (begagnde ofc) och Martinas gamla och kortade Rodebjerklänning. Inte lika nöjd med outfiten som när jag lade fram den, men långt ifrån den värsta kombon jag burit.

Sedan styrde jag cykeln mot Stockholmsmässan i Älvsjö. Till Södermalm gick allt som som vanligt. Men vid Skanstull började haveriet. Jag cyklade fel och fick vända. Hamnade på cykelstråk som inte längre fanns och hittade mig själv yrandes efter orangea skyltar inne i bostadsområden. Allt medan svetten rann och klockan tickade på alldeles för fort. När jag hade cirka fem kilometer kvar dog cykeln. Jag återupplivade den. Och den tackade mig genom att dö igen. Fem gånger på rad.

När jag väl kom fram var jag stinn av ilska. Och sedan var det liksom svårt att återhämta sig under resten av dagen.

Jag kan absolut inte hantera förnumstiga råd när jag har dåliga stunder. Vill uppriktigt täppa till truten på alla som säger saker som ”det är bara en inställningsfråga” (NÄHÄ? Så det är fel på min inställning nu också. Vem kunde ana?). Det hjälper liksom ingenting. Det gör förstås inte medlidande heller, om något får jag bara skuldkänslor för att jag tynger ner någon annans dag med mina mikroskopiska vardagsproblem.

Efter 30 år på jordskorpan har jag bemästrat ett sätt som avhjälper ett dåligt humör. Det är att tänka: ”men om jag hade oändligt med tid, hur hade jag reagerat då?” Om jag har oändligt med tid för att laga maten, behöver jag verkligen fräsa mig igenom alla moment då? Om jag har oändligt med tid på mig att hinna dit, behöver jag verkligen svära mig igenom cykelturen då?

Jag tappar oftast humöret när jag känner att jag håller på att missa en deadline. Inbillad eller riktig. Visst att det är surt att komma lite sent till mässan, men fem minuter till eller från spelar ju mindre roll. Och ingen dör av hunger för att maten tar en kvart extra. Det är också så jäkla befriande att bara skita i en deadline ibland. Komma några minuter senare till förskolan, glad och harmonisk, i stället för på utsatt tid med andan i halsen. Om jag tillåter mig själv att strunta i tidsaspekten känner jag direkt hur axlarna sjunker och hur ansiktet rätas ut. Inget är liksom värt att hetsa upp sig för i evigheten? (den finns förstås bara i mitt huvud, men ändå).

När jag skriver detta inser jag att det ÄR ett förnumstigt råd. Vem hade någonsin blivit stressad om det aldrig fanns några tider att passa? Men då får det väl gå, för det är det enda som fungerar för att bryta ilskespiralen.

Har du något tips för att vända en riktigt rövig dag? Kan vara vadsomhelst så länge som det fungerar.

I fall fall. Mina kollegor kommer att på Formex resten av veckan. Kom förbi och säg hej om du ändå är där!

Stor kram

Sophia