?‍♀️ Pandemiträning

Strax efter åtta rullade jag ut yoga-mattan för att köra ett kort program. Med betoning på kort! Några varianter på benböj, lite stretch, planka och några pliktskyldiga armhävningar.

Nu var det nog två år sedan jag sa upp mitt gymkort. Ingen direkt förlust, även om jag kroppen saknar styrketräningen. Just nu varierar jag löpning med korta youtube-program. Springer kanske fyra dagar i veckan, i snitt 40 minuter per gång.

Mina träningstips i pandemitider

?‍♀️ Börja dagen ombytt för träning. Jag gör mig inget besvär med att byta till anständiga kläder förrän efter lunch. Har jag redan träningskläder på mig är tröskeln låg för att riva av en löptur på lunchen.

?‍♀️ Transportjoggen! Jag springer ganska ofta till centrum när jag behöver handla eller hämta paket. Ibland med barnen i cykelvagn, ibland med femåringen på cykel och ibland med en tom vagn som jag fyller med varor. Ser garanterat svinfånigt ut, men det bjuder jag på.

?️‍♀️ Pausstyrka. Ett par gånger i veckan kör jag mikrostyrkepass under pauser. Eller en tabata eller max två. Sök på valfritt youtube-program så får du inspiration. Gör det bara jätteenkelt så kommer det att hända.

? Investera i ett träningsarmband. Det är inte ofta du får köptips från mig, men just denna pryl har förändrat min vardag. Jag använder min i huvudsak för att hålla koll på antalet aktiva minuter per vecka och min vilopuls. Visste du att Världshälsoorganisationen rekommenderar minst 150 aktiva minuter (med måttlig intensitet) per vecka? Jag snittar mellan 200-300 minuter. Säger inte det för att skryta (hehe, eller?), utan för att de till synes enkla valen i vardagen – som att springa och hämta ett paket, skjutsa så lite som möjligt, röra på sig varje lunch – adderar ihop till ett bra slutresultat.

?️‍♀️ Hellre ofta än länge. Min teori om att hellre göra något ofta än länge verkar ha stöd i vetenskapen. Ta min man till exempel. Han är en klassisk periodare på gymmet, tränar målmedvetet, noggrant och länge när han väl tränar. Men slutar nästan alltid efter en period. Jag tränar något litet varje dag, men sällan särskilt målmedvetet eller under längre stunder. Vill man göra något till en vana är det viktigt att det blir en del av vardagsrutinen, och då är knepet att göra det ofta.

Har du några knep att dela med dig av?

KRam

Jag och mitt träningsarmband

I maj, lagom tills att jag började jobba efter föräldraledigheten, köpte jag ett träningsarmband på Blocket. Min man var tokig i Fitbiten jag gav honom i födelsedagspresent (den köpte jag refurbad på en elektronikaffär, tips!) och tyckte att jag också borde införskaffa en inför cykelpendlingen. Om jag var lite ljummen inför den då är jag eld och lågor i dag.

Armbandet mäter sömnen, räknar ihop alla steg och registrerar aktiviteter så som löpning, simning eller cykling. ”Jaha, och vad ska nu det vara bra för?” kanske du undrar.

Träningsarmandet har gett mig massor av insikter kring mitt mående och hur det förändras över cykeln. Det värdefulla med de insikterna är att jag kan försöka göra livet lite enklare dagar då det känns motigt. Visste du att hormoncykeln kan påverka din vilopuls om du är kvinna? Det hade jag ingen koll på, och begrep faktiskt inte var det var frågan om förrän efter flera månaders registrering.

Min vilopuls är vanligen starka 57-58 slag per minut.

Klipp till en vecka senare och den är på 63 – 64 slag/minut, alltså en ökning med mer än 10%. Nu har PMS:en dundrat in.

Vilopulsen är viktig för den säger hur bra jag är på att återhämta mig efter ansträngning. En låg vilopuls gör återhämtningen bättre, en högre gör jag att jag känner mig mer ansträngd och uttömd på energi. Dygnet då jag har 64 i vilopuls känner jag mig seg i hela kroppen. För att inte tala om lättirriterad och dåligt utsövd. En riktigt kass version av mig själv alltså. Men så är det att leva med rejäl PMS.

Just denna insikt har gjort att jag har gjort träningsupplägget snällare mot mig själv. När PMS:en rider mig som värst är det inte lönt att pina sig ytterligare. Då nöjer jag mig med promenader eller jogging i lugnt och behagligt tempo, försöker lägga mig i tid och inte bråka med mig själv i onödan.

När mensen kommer och PMS:en släpper är jag däremot stark som en oxe! Då river jag gärna av ett 11 kilometer långt löppass i flåsigt tempo.

Armbandet har jag också att tacka för att jag når mitt stegmål på 10 000 steg/dag. Flitigt påminner armbandet de dagar jag inte är tillräckligt aktiv och sedan jag köpte det i maj är dagssnittet 10 700 steg/dag, trots att jag har tillfällig paus i cykelpendlingen.

Sömnen är ju ingen att skryta med under småbarnsåren. Det är väl det enda negativa, att sömnstatistiken är som att slå på ett blåmärke liksom.

Men annars är jag nöjd! Kram

Semesterträning

Jag glömde visst bort bloggen en smula! Nåväl. Nu är jag tillbaka igen. Skärpta läsare kanske minns att jag bestämde mig för att göra detta till vardagsmotionens år. Och nu tänkte jag prata lite om hur det går.

Det går precis enligt plan faktiskt. Trots att jag är inne på fjärde semesterveckan har jag lyckats hålla aktivitetsnivån uppe. Cykeln har jag förstås inte rört på hela semestern annat än för att åka till centrum och handla, en färd på sisådär fyra kilometer totalt. Däremot har jag gjort det till min sak att röra på mig lite varje dag, antingen att det blir promenad eller en löptur.

För några månader sedan köpte jag en Fitbit på Blocket. Det är ett träningsarmband som mäter steg och puls och gudvetallt. Rör jag mig inte varje timme burrar den vresigt och påminner mig om att slå en lov. Och det verkar fungera! 12 000 steg dagligen i snitt sedan jag skaffade den.

Löpningen börjar äntligen ge sig. I förra veckan köpte jag äntligen ett par nya löparskor. Mina förra rensade jag ut för något år sedan då de var i sånt skick att tårna stack ut. Fortfarande håller jag ett makligt tempo men nu håller jag i alla fall för fem kilometer åt gången.

Så, sammanfattningsvis går det alldeles utmärkt trots att jag inte har något gymkort. Det är inte så att jag har något emot gym per se, bara det att precis just nu i livet prioriterar jag inte att gå dit. Men kroppen ska ha sitt ändå! Jag är en person som inte fungerar, varken mentalt eller själsligt, av att vara stillasittande. Om kroppen förblir stilla irrar tankarna iväg. I perioder har jag också träningsmål men just nu är träningen målet i sig. Och det får vara okej!

Såhär får jag till träningen i semestertider:

Låga trösklar. Jag försöker att göra träningen så lätt och tillgänglig som möjligt. Oftast blir det att jag gå-joggar medan jag söver Nils i vagnen.

Transporttränar. Jag kombinerar ofta ärenden med att springa eller gå snabbt. Om jag ska handlar eller skickar grejer packar jag vagnen, petar ner Nils och så springer jag till centrum och uträttar ärenden och springer hem igen. Många bäckar små!

Tränar har som mest energi. Det vill säga förmiddagar eller tidig eftermiddag. Endast i nödfall springer jag kvällstid.

Klär mig så bekvämt som möjligt. Jag är inte en person som hittar peppen i nya träningskläder. Jag vill ha mjuka, följsamma plagg som varken skaver eller sitter åt. Därför älskar jag gamla träningstajts och sköna överdelar. Som ovan, en linnetröja jag köpt på Sellpy och Filippa K:s softsportbrallor.

Detta är min sista semestervecka. På måndag drar jag fram cykeln igen och börjar cykelpendla in till Steamerys kontor Söder. Men bara i tre veckor, för jag har sagt upp mig och första september börjar ett annat äventyr. Mer om det en annan gång om du vill höra.

Kram

Träning behöver inte vara en livsstil

Den kan bara vara en liten del av livet. 

Daglig motion eller träning är nog den största utmaningen att pussla in i vardagen. Det hjälper inte direkt att den mesta formen av motion råkar vara så tråkig att klockorna stannar.

Men jag har goda skäl att motionera. Vissa väljer ju helt bort träning under småbarnsåren (och resten av livet med, för den delen) men för mig är det inte ett alternativ. Särskilt inte sedan jag läst boken Hjärnstark och blivit varse om träningens mirakulösa inverkan på kroppen, men framförallt knoppen. Träning hjälper oss att bygga motståndskraft mot sjukdomar som alzheimers och har dessutom en antideppressiv effekt. Ska inte föreläsa mer om boken, men den har i grunden förändrat hur jag betraktar träning och hälsa.

Jag har slutat att se på min träning som en prestation och i stället börjat att se den som en del av vardagen. Kroppen ska ha sitt. För att undvika onödig press har jag också gjort några förändringar som har hjälpt mig att hålla motivationen uppe:

– jag läser inte längre bloggare eller följer instagramkonton med människor som har träning som livvsstil. Jag behöver inga peppiga citat om att jag ska älska min kropp. En kropp är liksom bara min köttsliga farkost som har det ärovördiga uppdraget att transportera mig genom livet. Jag älskar inte den för det, men jag kan åtminstone visa lite tacksamhet. Och bästa sättet att visa tacksamhet är att få den att känna att den duger som den är, inte ställa den i relation till massa andra kroppar. Misstförstå mig rätt; jag tycker att vuxna människor får göra vad de vill på sina sociala medier. Jag utövar bara min fria vilja och väljer bort de konton som inte berikar mitt liv.

– jag mäter inte mina framsteg. Förr förde jag noga anteckningar om vikter och repetioner. I dag försöker jag bara känna efter om något kändes bra eller inte. Det är allt.

– jag lyfter dock alltid lite tyngre än vad som känns bekvämt vid första anblick. Jag älskar känslan av att ha burit något tungt. Så då belönar jag mig själv den känslan så ofta som jag kan. Har till exempel en 20-kilos kettlebell för samma övningar som jag förr brukade använda en 12-kilos. Bara för kul.

– jag har sänkt tröskeln. Ibland blir det bara 20 minuter, eller bara femtio squats, eller två armhävningar. Då är jag nöjd med det.

– jag har börjat involvera Juni i träningen. Hon får agera extra vikt eller så gör vi övningar ihop, som att springa Idioten eller göra grophopp. Så mycket enklare än att försöka pussla med vems tur det är att ”passa barnet”.

– Har byggt ett ”hemmagym”. Två kettlebells, ett hopprep och två gummiband är mitt gym.

– Jag har börjat att planera in tre träningar i veckan. Måndag, en gång mitt i veckan och så en gång på helgen. Ganska ofta skiter det sig och då hänger jag inte läpp för det. Jag om någon skulle omedelbums lägga min röst på det parti som lagstiftade om träningstimme varje dag. Eller om jag var fackligt skulle jag driva frågan att motionsväxla, alltså att växla lön mot träningstid på jobbet. Jag tycker egentligen att alla förtjänar att få röra på sig minst en timme om dagen. Nu ser vårt samhälle inte ut så, och inte mitt liv heller. Jag har anpassat mina förväntningar efter vad som är rimligt för tillfället.

 

Stor kram

Sophia

Sju minuter om dagen

En bakomliggande orsak till mitt vacklande välmående tror jag har varit bristen på rörelse. Innan jag fick barn tränade jag på gym cirka fem dagar i veckan. Det är sånt man har tid till innan man satt nya människor till jorden, men som nu ter sig som ett lika bisarrt inslag som seriemaraton.(Alltså när man tittar på fler än ett avsnitt i en serie utan att någon somnar, bajsar ner sig, måste äta eller roas.)

Sedan jag började arbeta efter föräldraledigheten har motionstillfällena blivit färre och färre. De flesta kvällar gick jag och lade mig med en rastlös känsla i kroppen samtidigt som jag var helt uttömd i huvudet. Kroppen kändes tillslut som ett rostigt redskap. Axlarna värkte, nacken var stel och ryggen började värka av att jag satt krökt som en ostbåge åtta timmar varje dag. Och det dåliga samvetet tärde.. För inget ger en så dåligt samvete som alla grejerna man inte gör. Hinner jag till gymmet i dag? Nej.. kanske hinner springa ikväll? Nej, för trött. Motionen som tidigare var en del av vardagen hade blivit till ett övermäktigt vardagsprojekt.

Nu har jag ändrat inställning till träningen. Jag har verkligen inte tiden, ambitionen eller pengarna till en pt men vem behöver en det när nöden är alla uppfinningars moder? Jag har gjort följande upptäckter:

– Man behöver då rakt ingen löpvagn för att springa med barn. En rackig gammal sulky med generös stötdämpning gör jobbet minst lika bra. Vi har en Brio Sitty som kostade oss 200 kronor och Juni älskar när man springer med henne i den. Hon spexar, vinkar åt tågen och hejar på alla förbipasserande och gungar med. Fördelen är ju också att vi använder den som vardagsvagn också, så att vi slipper ytterligare en pryl.

– Sju minuter träning är bättre än en halvtimmes promenad. Vi har ett yogarum på jobbet och där har jag kuppat in tre kettlebells. Varje dag som jag inte tränar (vilket är de flesta dagar) försöker jag låna rummet för exakt sju minuters kettlebellsträning. Fyra till fem övningar gånger tre. I vanliga kläder såklart. Efter sju minuter är hjärnan syresatt och kroppen känns uppfriskad igen.

– Rejält men sällan funkar det med. Om jag får tid och möjlighet att komma till gymmet så försöker jag göra det mesta av tiden där. Då lassar jag på så mycket vikt jag orkar och så kör jag bara. Hellre få repetioner men tungt och jobbigt. Bäst att ha det hela överstökat snabbt.

Allt med måttlighet förstås. Men motion är minst lika viktigt för den psykiska som fysiska hälsan för mig. Kroppen är inte gjord för att bara sitta långa dagar. Tillslut säger den ifrån.

Har du tips på enkel, billig och tillgänglig vardagsmotion? Dela gärna med dig!

Helt orelaterad bild på hemmajobb och kattgos. Kattgos borde för övrigt förskrivas till alla som lider av depression, aggression eller bara överdriven manlighet. Helt omöjligt att vara purken efter lite kattgos.

Kram Sophia