”Jag är uppvuxen med att man aldrig ska prata pengar” har jag många bekanta som säger samtidigt som de satt punkt för diskussionen. Kvar står jag med en känsla av att vara plattare än Skåne. Eller ”i min familj är det fult att prata pengar”. Meningarna har ofta dykt upp när jag velat prata exempelvis löner eller ekonomisk fördelning i hushållet. Som vad man ska våga begära på ett nytt jobb eller om vilken ränta man fått.
Förutom att det är en ganska förlegad inställning tycker jag att den är är direkt skadlig. Jag tror att roten till mycket onödig skuldsättning, överkonsumtion och dåliga ekonomiska beslut grundar sig i att vi pratar alldeles för lite om pengar. Särskilt i sociala sammanhang.Många växer upp i hushåll där det inte finns några pengar att prata om, medan andra växer upp och aldrig lär sig hushålla med dem.
Tidigare generationer har kanske inte behövt prata om pengar eftersom det inte finns så mycket att prata om? Huslån? Jaha, det betalar vi av på 25 år. Räkningarna betalas månadsvis på Posten och så är var det med den saken. Lönen följets fackets tariff.
Men vår ekonomiska verklighet är så otroligt mycket mer komplicerad. Visste du att när kreditkortet lanserades på 60-talet var det föremål för en het debatt och beskrevs av kritiker som ”den nya barskrapan?” Och det dröjde till 90-talet innan det slog igenom brett. I dag är det ingen som bemödar sig med att skriva ilska debattartiklar över kreditinstitutens bristande moral. Vi har liksom accepterat att vi blir lurade då och då.
När jag fyllde 18 fick jag hem ett brev från min bank med gratulationer och ett erbjudande om Mastercard med 5 000 i kredit. Tjoffpang bara. Ingen kreditupplysning eller ”ungdomsvänlig” text om vad en kreditskuld innebär. Som tur är nappade jag aldrig och har faktiskt aldrig gjort.
Generationerna innan oss slapp förhålla sig till sms-lån, snabblån, medlemslån, huslån, billån eller om de ville handla pennvässare på faktura. Men vi ska själva förhandla räntan, precis som lönen. Och tjänstepensionen. Och el-avtalet.
Så. Vi behöver prata mycket, mycket mer om pengar. Jag tycker tvärtom att det fula är att inte prata om pengar alls. För vem tjänar på det egentligen? De som fyller sina egna fickor med vår pension. Eller de som erbjuder kredit till 18-åringar vars enda inkomst är studiemedel. Eller de som skickar fakturan på pennvässaren. Det är inte det minsta fint att knipa om pengar, jag tycker snarare att det är ofint att inte dela med sig av sin kunskap.