Söndagshej!

Jag som skulle berättat om min helg! Om det härliga museibesöket vi gjorde i fredags och om pangfrukosten vi åt i dag. Så blir det inte, hörredu. För klockan är snart 10 och jag måste ställa in matleveransen i kylen. Och sen ska jag göra kväll och knoppa.

Likabra känner jag. Hela kvällen slukades av en mycket roligare grej. I morgon får du pipa in här eller på Instagram och spana in vad jag och Emma Sundh och @medveten_i_stan och MÅNGA fler har kokat ihop.

Förresten. Både kjolen och t-shirten är nya. Kjolen är från HM och tröjan från &Other Stories men jag haffade dem på Sellpy för en femtiolapp stycket. Såg flera annonser ute för kjolen, tips tips!

Bättre begagnade

I dag har jag bland annat suttit här och donat. Installerat min nya dator, laddat ner miljarderna av program som behövs och så vidare. Och bredvid ligger min nya mobil.

Jag skriver nya och de är ju för mig, men båda är bättre begagnade. Telefonen köpte jag via Swappy och datorn via Elgigantens outlet, båda i superfräscht skick. Hade jag kunnat undvika utgifterna hade jag gärna gjort det – avskyr att lägga pengar på elektronik. Men nu får jag åtminstone vara tacksam för att jag kom billigare undan.

Sysslorna med att förbereda för studierna gör att jag oundvikligen börjar reflektera över mitt livsval. Att plugga som 32-åring är inte bara odelat roligt och lustfyllt. Egentligen är det så otroligt sorgligt att plugg ofta betraktas som något bara som hör ungdomen till. Det är liksom ett alldeles eget sidospår i livet då man liksom förlänger tonåren för att sen återgå till den utstakade vuxendomen.

Att skola om sig som vuxen ses inte sällan som ett förtäckt misslyckande. Karriären uteblev och man provar lyckan igen. Och så kan det ju förstås också vara! För min del handlar det inte om att jag vantrivdes med mitt jobb. Eller var dålig på det. Av alla marknadsföringsjobb en människa kan ha, är jag övertygad om att jag hade det roligaste. Och jag var nog inte helt värdelös på mitt värv, det måste jag nog ändå tillstå.

Grejen är att jag hittills tragglat mig genom arbetslivet med blicken fäst i horisonten. Nya erfarenheter och lärdomar har lockat. Det som förändrats på senare tid är att jag även börjat blicka bakåt. Utvärderat vad jag gjort och riktningen mitt arbete har tagit under de nästan tio åren som jobbet inte bara varit en planlös födkrok. Det som blev uppenbart är att jag måste rita om kursen framåt, för i horisonten lockar andra typer av erfarenheter. Och då kändes det självklart att sätta sig i skolbänken igen. Hade jag inte haft familj och barn kanske jag hade valt att plugga vid sidan av jobbet, men det var i ärlighetens namn inte ett alternativ. Livet är ju komplicerat som det är med småbarn.

Faktum är att skola om sig som vuxen är så långt i från ett misslyckande man kan komma. Det är tvärtom modigt och livsbejakande och ett tecken på en form av självinsikt. Jag tänker på mig själv som bättre begagnad. Och kanske till och med ett föredöme för alla unga som och våndas över att behöva fatta avgöra livsbeslut som 16-åringar! Det är liksom inte hela världen, man får välja om senare. Många av oss kommer ju att lämna yrkeslivet med nästan femtio yrkesverksamma år i bagaget; självklart måste karriärbyten och omskolningar vara en del av det. Annars hör man kanske man sällar sig till den otursamma skaran som börjar avsky sitt jobb. Och tänk att göra det i 50 år!

Kram

Sophia

Fint, fult, hemskt och befriande

Barnen och Andreas har åkt till Frillesås och kvar hemma är jag och alla mina känslor. I dag ringde jag min farmor igen. Hon är sjuk och snart kommer hon inte finnas mer, och det gör så ont i mig att inte kunna finnas där. Det värker ända in själen när jag tänker på att den sista kramen nog redan har varit. Att jag inte kommer kunna återgälda lite av den trygghet och det lugn hon gett mig under min uppväxt, nu när hon behöver det. Ändå är jag tacksam för att vi får tid att prata. Att jag får säga att jag älskar henne och att jag är glad för allt hon gjort för mig. Att jag är ledsen för allt besvär jag orsakat. Tack och förlåt. Och det är väl allt man kan begära av livet ändå.

Sorgen är liksom randig. Vissa stunder är den övermäktig och jag uppslukas helt av tankarna på saknaden som oundvikligen kommer, men i andra stunder tränger vardagen in. Jobbet måste ju skötas och disken diskas och blommorna vattnas.

Denna vecka är också första gången på fyra-och-ett-halvt år som jag är själv hemma utan barnen. Jag försöker ta tillvara på varje sekund. Jag cyklar ner till badet på lunchen och piper ner direkt efter att jag stängt igen datorn igen. Igår åt jag middag på Holmen och fastnade i samtal långt efter att det mörknat. Jag ser till att klämma ur det sista av sommaren och tanka på med energi som ska räcka till en hel overallsäsong.

Kvällen ägnar jag åt att ostört rensa i bokhyllan och i barnens skåp med leksaker. Ska det bli något av det måste jag få rensa själv, annars har sakerna en osviklig förmåga att leta sig tillbaka. Mellan varven snorgråter jag och tänker på farmor. Det är fint och fult, hemskt och befriande på samma gång.

Kram

Som en främling i mina egna kvarter

Det är helt sjukt egentligen, att jag arbetar runt hörnet från där vi bodde innan? Jag ser till och med vår gamla balkong från mitt skrivbord.

Lägenheten på Bellmansgatan är den finaste lägenhet jag någonsin bott i. Det var in genom porten till vänster. Över gård och en och en halv trappa upp. En genomgående trerummare med tre kakelugnar; en grön som såg ut som en enda stor majolikakruka, och två vita. Knarriga trägolv och djupa fönsternischer. Men världens bästa grannar som ordnade bokbytardagar, loppisar och pysslade iordning innergården till en prunkande oas varje vår.

Nu lever någon annan där. Och gör sina morgonbestyr badrummet med det gamla badkaret på tassar och grönt kakel som vi lät sätta in. Gassar i eftermiddagssolen på balkongen och småpratar med grannarna på innergården. Eller så tycker de att balkongen är för varm och grannarna är otrevliga, vad vet jag.

Mitt emot ligger Mariakyrkan. Det här tycker jag är den finaste delen av hela kyrkan. Är det gamla stallar? Här är det i alla fall utomhusfika för äldre.

Bellmansgatan korsar två andra gator. De flesta känner till den delen som löper upp på Mariaberget, eftersom den syntes en del i Milleniumtriologin. Men denna del, förbi St Paulsgatan, och som vindlar upp för trapporna, är också fin att vila ögonen på.

Ett stenkast från vår gamla port ligger Van Der Nootska Palatset. På senare är det ganska upphottat med ny restaurang och antagligen ett helt nytt och trendigare klientel. Helt omöjligt att ta sig in med vagn dock, så jag har inte varit där sedan Nils kom. Men grant från utsidan är det, annat kan man inte påstå.

Det slog mig alldeles nyss att jag är en främling i mina hemkvarter. Jag är inte längre tjenis med de som äger fiket i huset bredvid. Får inte rabatt på Söders hjärta.

Är bara en person som drömskt glor på en balkong tvärs över kontoret då och då och tänker att det kunde varit jag som satt där.

Kram

En perfekt sensommardag

Det här att folk yrar om att sommaren är slut – höstgarderoben ska fram, regn ska piska och grytor ska puttra. Aldrig hört på maken till oförskämdheter?! Augusti är en sommarmånad och inget förspel till hösten. Sommarkjolar ska bäras, måltider ska ätas som picknick, havet ska badas i, fötter ska bära sandaler, buketter ska plockas från trädgårdar och vägkanter och ansikten vara fräkniga.

Igår var första dagen av min sista månad på Steamery. Roligt och vemodigt på samma gång, vet liksom inte vilken känsla som ens passar? I alla fall så börjar jag plugga om tre veckor och det är något jag ser fram emot. Och är skräckslagen inför, förstås.

Åter till igår. Först jobbade jag hemifrån hela dagen. Det var inte mer spännande än att jag satt vid min dator oavbrutet en hel dag och åt två skivor bröd till lunch.

Kvällsmaten dukade vi upp i trädgården. Fetaost-och nektarinsallad med bulgur och någon slags färsbiff. Vi har Snabba Sommarkassen nu under sommaren och tyvärr gick det inte att välja bort rött kött. Efter exakt fyra minuter bar vi in allt och åt upp inomhus i stället eftersom Andreas blev fruktansvärt störd av flugorna.

Efter maten och det sedvanliga plocket satte vi inte på Bolibompa, utan i stället tog vi badväskan och pep ner till närmsta brygga för ett kvällsdopp.

Jag i jeansklänning från & Other Stories (LWL) och ett slags romantisk linne med tema Fabio jag köpt på Sellpy för en femtiolapp.

Strax under 20 grader i vattnet tarvar tre hopp från bryggan, minst. Är alltid prick lika harig innan hoppet som jag är självbelåten efteråt.

Frusna och självbelåtna knatade vi hemåt för kvällslogistiken.

Och bättre sensommardag kan man inte önska sig.

Kram

Miserabla veckor

Å, vad jag önskar att jag hade något roligt att skriva om just nu. Tyvärr har det varit ett par miserabla veckor. Nils har varit snorig till och från sedan midsommar, och i fredags kulminerade det med en omgång feber. Juni hostade sig igenom förra veckan och i torsdags började Andreas känna sig hängig. Han testade sig i fredags och turligt nog är det bara en helt vanlig förkylning. Antar att detta är vårt rättmätiga straff efter att ha pratat högt om att vi inte vabbade en enda gång under Junis första förskoleår. Nu verkar det värsta blåst över dock. Men vilken helg! Upp i grisottan med småbarnet och stupandes i säng efter ett tvättmaraton. Helt slutkörd trots att jag inte lämnat tomten på en hel helg.

Om inget oväntat händer åker jag och barnen till Lindesberg i morgon. Andreas blir kvar hemma och renoverar fönster. Vi måste komma i mål med fönsterrenoveringen, och förhoppningsvis får Andreas lite arbetsro utan oss i hasorna. Och jag får välbehövlig avlastning.

Det här var ändå helgens höjdpunkter. Lågvattenmärkena besparar jag dig av ren barmhärtighet.

Kram

Sophia

Fönsterrenoveringens dag

Visste du att det är var fönsterrenoveringens dag i går? Tänkte att alla inte har koll på det.

Såhär ser vårt köksfönster ut nu. I boden står ett renskrapat, linoljat och nykittat fönster på tork. Nästa steg är att måla tre lager med linoljefärg och sedan sätta tillbaka. Tur att alla våra fönster inte i lika dåligt skick.

Byggnadsvårdsföreningen har instiftat denna dag för att sprida kunskap om de miljömässiga, ekonomiska och hållbara aspekterna av att vårda sina fönster.

Många ersätter i dag gamla kvalitetsfönster med nya och massproducerade, inte sällan gjorda av material som inte går att underhålla. Äldre fönster har munblåst glas och bågarna är gjorda av kärnvirke som kan stå sig i hundratals år, om man underhåller dem vill säga. Nya, underhållsfria fönster har en livslängd på drygt trettio år och sen måste man köpa nya (och slänga de gamla!).

Föreställ dig att någon drar ut alla sina tänder för att ersätta dem med löständer i plast. ”Så praktiskt, nu jag behöver aldrig mer borsta tänderna!” Logiken är ungefär samma med fönster. De estetiska nackdelarna med att byta ut originalfönstren är ungefär lika uppenbara som att ha tänderna av plast.

Naturskyddsföreningens och Byggnadsvårdsföreningens hemsida finns massor av saklig information om nackdelarna med fönsterbyte. Trots detta byter massor av husägare ut prima fönster varje år i stället för att renovera dem. Många är direkt felinformerade om vilka energibesparingar nya fönster medför. Det hade vi nog också varit om inte vi läst på ordentligt! Som oerfaren husägare faller man lätt offer för marknadsföringsknep.

När vi flyttade hit kunde vi inte ett jota om underhåll av fönster. Tre år, en kurs och två böcker senare renoverar Andreas fönster som han aldrig gjort något annat.

Kanske vill du hänga med in i boden någon dag och se hur han gör?

Kram

Sophia

Överflödsstrategier

Att människan har haft nytta av överlevnadsstrategier när resurser varit knappa eller konflikter härjat, det skriver nog de flesta under på. Men som vårt samhälle fungerar tänker jag ofta att det vore klokt att ha en överflödsstrategi. Alltså en plan för att navigera i överflödet. Vårt samhälle lider ju sällan brist på någonting. Tvärtom koncentreras ju mat, prylar och kläder i den delen av världen som behöver dem minst.

Förvisso är det nödvändigt med beredskap inför tider med knappa resurser, men det är minst lika viktigt att vara beredd på överflödet. Ha kunskaperna att syna marknadsföringsbluffar, insikter i sitt eget (irrationella) beteende och handlingskraft att förändra destruktiva mönster. För många är det ju inte svälten längre det största hotet, utan snarare de oändliga frestelserna. Det handlar inte om att vi saknar kläder att värma kroppen med, utan att de flesta har fler plagg än de har användning för.

En köpfri period kan väl sägas vara ett sätt att rusta sig mot överflödet. En annan strategi jag tillämpar är att sålla i mina inspirationskällor. Välja bort allt som får mig att jag inte duger som jag är.

Några överflödsstragier jag tillämpar är:

Avregistrera/avfölja alla varumärken i sociala medier och på nyhetsbrev

Fylla på med inspiration som peppar mig att byta, låna och laga i stället

Göra det svårare för onlineköp. Inte spara kreditkortsuppgifterna i webbläsaren, aldrig använda Klarnakonto (som om jag någonsin skulle), lägga till en extra kod för kortbetalning. Göra det lite svårare att handla för enkelt.

Undvika sötsaker. Jag är inte fanatisk på mitt sockerförbud, men äter inte bullar, godis eller glass (annat än en tårtbit på min dotters födelsedag). Att fika titt som tätt triggar mitt sötsug och jag har kommit fram till att det enklaste är att undvika sötsaker helt och hållet. Inte en strategi för alla, men definitivt för mig

Det här är några strategier jag använder mig av. Personligen tycker jag att samhället, genom politiken, också borde ha bättre beredskap för att hantera överflödet. Men det är en helt annan fråga.

Kram

Sophia

Överjäst surdeg

Jag har överlagt med mig själv om jag ska skriva om detta. Ryggmärgskänslan är att det är alldeles för pinsamt, men förnuftsmässigt begriper jag inte varför det är mer pinsamt nu än förr.

Det finns en anledning till varför jag har mindre tid över till bloggen just nu. Jag pluggar nämligen. Alltså för mig själv om kvällarna. Ingen utbildning eller så utan jag läser på egen hand in gymnasiematten jag borde klarat av för fjorton år sedan. Tal efter tal nöter jag, inte bara de lättaste uppgifterna utan även de på b- och c-nivå. Jag räknar tills formeln är begriplig och jag inte är tvekar längre.

Det här med matte har blivit en riktigt överjäst surdeg. Som litet barn vill jag minnas att jag hade lätt för matte. Bad fröken om nya böcker eftersom de gamla räknades ut för fort. I mellanstadiet fick jag en lärare som var otroligt märklig. En sån lärare som man bara tror finns i fiktionen. Om jag minns rätt tvingade han vid ett tillfälle alla elever att skriva upp sin vikt på vita tavlan (!!), drog sig inte för att skämma ut elever inför hela klassen eller lyfta enstaka elever och kalla dem bättre än alla andra. Det spelar egentligen ingen roll, men i hans klassrum gick jag från matteintresserad till medelmåttig.

Till högstadiet kom jag som medelmåtta och gick ut som underpresterande. Klarade mig men inte mer än så. Första gymnasiekursen fick jag ett av mina väldigt få G:n i, men sen tog det stopp. Alla andra ämnen gick lättare och jag behövde inte anstränga mig särskilt mycket för att få högsta betyg.

Mitt dåliga matte-självförtroende har gått som ett ekande jämmer genom hela vuxenlivet. Inte alltid förstås, ofta har jag försökt göra komiska poänger av min bristande förmåga. Men egentligen har det nog bara varit ett fåfängt försök att framstå som dum på rätt sätt. För visst anses det mer okej att vara kass på matte än svenska? Det har påverkat precis alla val jag gjort efter studenten. Urvalet av utbildningar blev ganska snävt, och jag har behövt justera mina karriärplaner både en och två gånger för att kompensera för den bristande mattekompetensen.

Det som gjorde att matten äntligen kom ifatt mig var att min fyraåring precis har börjat intressera sig för att räkna. De leker med siffror i förskolan. Med ett barns oförställda glädje tar hon sig an talen, klurar och ber om hjälp med att skriva siffrorna. Hur ser en femma ut nu igen? Det kändes plötsligt så sorgligt alltihop. Hur länge skulle jag kunna hjälpa henne med matteläxan? Till högstadiet? Kommer hon också att sitta med hakan utskjuten, armarna i kors och fräsa ”att ingen människa har nånsin användning för det här!”?

Jag vet inte riktigt var det här ska leda. Jag gör det bara för min egen skull! För att aldrig mer behöva säga ”jag kan ju knappt matte, så jag..”. Ingen föds ju med mattekunskaper. De förvärvar man med övning, precis som allt annat här i livet.

Nu vet du vad jag gör om kvällarna. Kanske har du också någon överjäst surdeg som du skulle behöva ta tag i? Då skickar jag all pepp till dig.

Kram